Mortal Engines

Sci fi-sagan De vandrande städerna utspelar sig i en dystopisk tid. Här har en förödande konflikt, känd som ”Sextiominuterskriget”, reducerat världen till en ogästvänlig ödemark som bara består av jord och lervälling. Merparten av de överlevande människorna lever i jättelika, rullande städer som påminner om mekaniska monster.

Mat och andra förnödenheter är starkt begränsande, så dessa motoriserade jättestäder förflyttar sig ständigt från en plats till en annan. Stridheter mellan de olika städerna är också vanligt förekommande. De stora, mäktiga städerna jagar och slukar hänsynslöst mindre städer på jaktmarker i Storbritannien och Europa.

De ockuperade städernas befolkning används sedan som slavar i ett slags kommunal, darwinistisk utvecklingslära. I Asien växer dock en motståndsrörelse fram, ledd av Shan Guo – ett land som tidigare var känt som Kina.

Ut på äventyr

I London möter vi den föräldralöse Tom Natsworthy (i filmatiseringen av den första boken spelad av Robert Sheehan). London har precis övertagit staden Salthook, en strid som Tom bevittnar. Efter ett bråk får Tom som bestraffning jobb på ett ställe där man monterar ned de småstäder som London erövrat.

Här möter Tom också Hester (Hera Hilmar), en ung maskerad tjej som vid ett tillfälle försöker mörda Londons chefhistoriker Thaddeus Valentine (Hugo Weaving) som hämnd för att denne mördat hennes mamma och vanställt hennes eget ansikte. Tom ingriper och räddar livet på Valentine, samtidigt som Hester flyr från den mekaniska staden.

När Tom berättar om Hesters anklagelser för Valentine blir Tom utsparkad. Tillsammans med Hester tvingas han sedan ut på diverse äventyr, både för att överleva i ödemarken och för avslöja Thaddeus Valetines mörka hemlighet. Det står också snart klart för Tom att Hester är den enda som kan rädda världen från att bli uppslukade av det ambulerande, tyranniska London …

Framtidsaction för barn istället

Tetralogin om De vandrande städerna omfattar De vandrande städerna (2001), Förrädarens guld (2003), Grön storm (2005) och Där världen slutar (2006) och är skrivna av Philip Reeve. (Samtliga fyra böcker finns utgivna på svenska. De tre resterande delarna; Fever Crumb, A Web of Air och Scrivener''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''s Moon, finns bara utgivna på engelska och utspelar sig före händelserna i tetralogin. Det finns även ett fördjupat uppslagsverk om de motoriserade jättestädernas värld, The Traction Codex, som gavs ut som e-bok 2012.)

Reeve tillbringade drygt tio med att skriva den första boken. Han har i intervjuer berättat att hans framför allt inspirerats av författare som J.G. Ballard (Solens rike), Geraldine McCaughrean (Inte ett sant ord) och Patrick O´Brian (Vägen till Samarkand).

Till en början presenterades Reeves bok som en fristående bok, riktad till en vuxen målgrupp. Huvudpersonen Tom Natsworthy var då en kille i 20-årsåldern. När Reeve fick veta att det fanns ett stort intresse för att publicera hans roman för barn och unga vuxna ändrade han sig. Bokserien blev snabbt en succé och har belönats med åtskilliga priser.

Långfilmsdebutant i hetluften

Det var givetvis ganska självklart att Philip Reeves Fantasy-äventyr också skulle bli film. Frågan var bara vem som skulle ta sig an ett sådant stort och tekniskt komplicerat projekt. Svaret blev Peter Jackson (Sagan om Ringen-trilogin). Han köpte rättigheterna till den första boken i serien redan 2009, men det dröjde ända till 2016 innan Jackson lät meddela att en filmatisering faktiskt var på gång.

Orsaken till förseningen var att Jackson hade fullt upp med att göra Hobbit-trilogin under flera slitsamma år (2012-2014). Manus skrev han tillsammans med ständiga parhästen Fran Walsh och Philippa Boyens medan uppdraget som regissör skickades över till långfilmsdebuterande Christian Rivers.

Rivers har under många år jobbat nära Peter Jackson, bland annat med storyboards och specialeffekter på flera av regissörens filmer. Rivers belönades också med en Oscar för Bästa specialeffekter för Jacksons hyllade version av King Kong (2005). Tillsammans plockade Jackson (som står som producent för Mortal Engines) och Rivers in stora delar av det team som de jobbat med på tidigare filmer som Sagan om ringen-trilogin och Hobbit-filmerna.

Man använde också, precis som vanligt, Jacksons eget bolag Weta Digital för de många, avancerade specialeffekterna. Inspelningarna skedde på Nya Zealand, de drogs igång i april 2017 och avslutades i juli samma år.

Skönt att slippa regissera

Christian River har jobbat med Peter Jackson ända sedan splatterfesten Braindead (1992), så Jackson hade bra koll på sin vän och kollega.

– Mortal Engines är den bästa filmatisering man kan tänka sig. Jag hade inte kunnat göra jobbet som regissör bättre än Christian. Det förklarade Jackson under New York Comic Con ifjol (intervjuad av The Flickering Myth, oktober 2018).

– Jag trivdes utmärkt som producent. Dels fick jag sovmorgon varenda dag medan Christian var tvungen att åka till inspelningsplatsen klockan sju varje morgon. Dels har man som producent dessutom lyxen att både äta kakan och ha den kvar, fortsatte Jackson.

– Jag var nöjd med att ha varit med att skriva manuset och skapa scenografin. Jag har egentligen aldrig riktigt tyckt om att regissera på plats. Det är ett tufft jobb och jag är glad att jag slapp det. Christian har gjort ett fantastiskt jobb.

Riskfyllt att utmana med något nytt

– Under alla år har jag hjälpt Peter, Fran och Philippa att skapa en vision av en story som de velat berätta på film. Den här gången var det min tur att få deras hjälp på samma sätt. Det berättade Christian Rivers på New York Comic Con (och i samma intervju med The Flickering Myth).

– Peters främsta råd har alltid varit att lita på sin magkänsla och på sina instinkter och att inte kompromissa, utan verkligen satsa på att göra den film du innerst inne vill göra, fortsatte han.

Även om bokserien De vandrande städerna har blivit storsäljare och världsberömda är det inte självklart att en filmatisering på förhand har sin givna publik på samma sätt som alla superhjälte- och Marvel-filmer har.

– Det finns inget svårare än att övertyga ett filmbolag att våga satsa på något som publiken aldrig sett förut – samtidigt som det är exakt sådana filmer de vill göra, berätta Rivers.

– Filmbolagen vill ha berättelser med lång livslängd och Reeves har skrivit flera sådana böcker. Det är alltid riskabelt att satsa på något nytt och jag hoppas att vi har skapat något som folk vill se mer av.

Robert Sheehan har vi tidigare kunnat se i filmer som Geostorm (2017) och teveserien Misfits (2009-2013). I en intervju med Screenrant (december, 2018) avslöjar han att han gärna vill se en fortsättning.

– Jag var så imponerad över hur mycket hårt arbete alla lagt ned i den här produktionen, inte minst de som jobbar med specialeffekterna. Alla dessa animatörer som har skapat dessa fantastiska världar. Det är klart jag är nyfiken på hur de skulle kunna utveckla det här universumet ytterligare med filmatiseringar av de andra böckerna.

Slutstriderna tuffast att animera

I en intervju med Slashfilm.com (december, 2018) berättar Ken McGaugh (Special Effect Supervisor) och Dennis Yoo (Animation Supervisor) om vilken utmaning de tog sig an när de fantasieggande miljöerna och de enorma, tekniska vidundren till städer skulle förverkligas på film.

Bara en sådan sak som att skapa enorma, ambulerande städer som rullar fram på hjul genom ödemarken och slukar mindre städer kräver onekligen fantasifulla kreatörer eftersom det inte finns något liknande att jämföra med.

– Men Christian (Rivers) har ju själv en bakgrund som storyboardtecknare och har jobbat med specialeffekter i många år, så han kom med massor av egna idéer och förslag. Det hjälpte oss enormt mycket, säger Dennis Yoo.

Halvfärdiga effekter

Både McGaugh och Yoo jobbade med effekterna på Sagan om ringen-filmerna. I Slashfilm-intervjun fick de frågan vilken den stora skillnaden, i fråga om animationsteknik, är mellan att jobba med Gollum och med Mortal Engines.

– Rent artistiskt jobbar vi på precis samma sätt nu som då. Den stora skillnaden är hur vi implementerar animationerna, säger Yoo.

– Förr kunde vi inte lägga på så mycket textur till de animerade karaktärerna eftersom filerna skulle bli för stora och tunga. Vi skickade in lågupplösta och pixliga klipp – halvfärdiga effekter, kan man säga. Kunderna fick använda fantasin och försöka föreställa sig hur de detaljerade animationerna skulle se ut när klippen är renderade. Nu ligger vi redan tidigt mycket närmare hur den färdiga animerade scenen kommer att se ut i fråga om textur, ljussättning, skuggor och andra effekter.

De fick också frågan vad som var jobbigast med Mortal Engines.

– Som alltid är den tredje akten av en film av det här slaget den tuffaste att få till på ett bra sätt. Det handlar om att skapa ett spännande klimax och ett bra avslut på filmen och det brukar oftast krävas rätt många och storslagna effektscener, svarade McGaugh.

– Alla ville dra på rejält under slutstridsscenerna, men producenterna insåg att det fanns en risk att det skulle bli lite för mycket Star Wars över det så de fokuserade på att berätta den story som boken också skildrar och samtidigt göra det så spännande som möjligt.