Jul och nyår, Alla hjärtans dag och påsk. Midsommar och Halloween.
Det är helger som alla har koll på.
Earth Hour, Kanelbullens dag, Black Friday och Record Store Day är andra årliga temadagar som väldigt många nog också hört talas om.
Andra högtidsdagar som Krama en musiker-dagen (28 maj), Pilsnerkorvens dag (30 juni) och Räckmackans dag (14 oktober) är antagligen precis lika okända för dom flesta som Internationella dagen för att tvätta händerna (15 oktober), Skumtomtens dag (21 december) och Myggholkens dag (28 februari).
Många vet förmodligen inte heller att flera djur också har fått egna temadagar. Det visste inte jag heller förrän jag kollade.
Den 29 juli firas till exempel Internationella tigerdagen. Den 10 augusti är det Lejonets dag och samma månad firas även Alla hundars dag (26 augusti). Den strävhåriga foxterriern har dessutom fått en egen dag (19 oktober) varje år. Miniatyrräven hyllas den 19 november, malariamyggan den 25 april och katten har sin dag den 8 augusti. Internationella sköldpaddsdagen infaller årligen den 23 maj och den 21 juni är det Giraffens dag.
Därför borde jag inte ha blivit särskilt förvånad när jag en morgon i april slog upp tidningen och fick veta att det var Internationella bäverdagen.
Klart som fan att bävern också ska firas med en egen dag.
För det måste ju jämställt och rättvist.
Eller hur?
Och en malariamygga är väl inte mer värd än en bäver – eller en skumtomte eller en pilsnerkorv.
*
Googlar man Internationella bäverdagen får man veta att den instiftats för att den 7 april varje år ”uppmärksamma bävrarnas stora betydelse”.
Exakt på vilket sätt bävern har ett så stort inflytande på världsordningen är det dock ingen som tycks orka förklara.
Årets upplaga av Internationella bäverdagen orsakade inte heller särskilt mycket ståhej i nyhetsflödet.
Aftonbladet rapporterade att Centerpartisten Helena Lindahl är rasande på moderaten Elisabeth Svantesson. Detta för att Svantesson har kritiserat sänkningen av momsen på bäversafaris. Lindahl anser att det är att trampa på dom svenska landsbygdsföretagarna.
Men mer utrymme än så fick bävern inte på sin stora dag.
*
Vill man veta nåt mer om bävern får man söka själv.
Då kan man läsa sig till att det finns två slags bävrar – den europeiska och den amerikanska - och att den sista svenska bävern dödades 1871, men att stammen återhämtat sig sen man i början på 1920-talet planterade ut norska bävrar här. Och att Sverige är ett av få länder i Europa som fortfarande tillåter allmän jakt på bävern under vilthalvåret.
Min egen relation till bävern är snudd på obefintlig. Jag kan inte ens komma ihåg om jag har sett en livs levande bäver nån gång.
Jag vet att bävrarna gnager ned träd och bygger fördämningar, men det verkar också vara allt. Det kan förstås vara så att jag har missat sånt som andra människor har uppmärksammat.
Som fått dom att vurma lite extra för just bävern.
Kanske är det som Enköpings-Posten skriver i en artikel om en avlivningshotad bäver i Enköpingsån och som väckt starka reaktioner från stans invånare. Att folk blir så känslomässigt engagerade eftersom bävern tilltalar oss med sitt ”lutheranska flit, drift, arbetsamhet och starka familjekänsla”. Kanske, fortsätter tidningen, är det ”bara de små tassarna, så rörande lika människors händer” som får folks hjärtan att klappa lite extra för den lilla gnagaren.
Eller så är det kanske så att många fortfarande minns och blir berörda av bävern i Disneys Lady och Lufsen. Han som i en scen befriar Lady från munkorgen som en elak hundvakt samma kväll satt på henne. Det är en insats som sen leder till den klassiska spaghetti-middagen i gränden utanför Tonys restaurang.
*
Annars har bävern ingen speciellt framskjuten profil i filmvärlden.
När bävern syns är det oftast i tecknade filmer, som i Lilo & Stitch, Ice Age 3 och Zootopia. Dom flesta minns säkert den uppstoppade bävern och Leslie Nielsens fräcka ordvits i Den nakna pistolen bättre än den absurda dramakomedin The Beaver där Mel Gibson spelar en knäppgök som bara pratar med omvärlden genom en bäverdocka. Komediserien Leave it to the Beaver (1957-1963) har kultstatus i USA, men gjorde aldrig nåt större intryck i Sverige. Det gjorde inte heller långfilmsversionen från 1997.
Zombeavers lär knappast höja bäverns status, men det är en tramsigt underhållande skräckkomedi som jag vaskade fram ur gömmorna för att fira Internationella bäverdagen med.
I filmen möter vi ett gäng korkade collegeungdomar som drar till en stuga, vackert belägen intill en sjö, för att festa, bada och röka på över helgen. Vad dom inte vet är att ett par slapphänta åkerisnubbar efter en viltolycka råkat dumpa en tunna kemiskt avfall i samma sjö. Giftet dödar alla traktens bävrar som sen återuppstår som blodtörstiga zombiebävrar och börjar attackera allt som kommer i deras väg. Bävrarna må vara döda, men det verkar också ha gjort dom smartare. Det finns ingen mobiltäckning, så bävrarna gnager sönder ledningarna till stugans fasta telefon och fäller dessutom träd över den enda väg som leder till civilisationen och räddningen.
Det är förutsägbart, blodigt och fånigt med dåligt skådespeleri och taskiga lågbudgeteffekter – med andra ord en perfekt B-skräckis. En scen som påminner om det där ”Banka bäver”-spelet dom har på Gröna Lund och som kan bli en genreklassiker är den där bävrarna gräver sig in under stugan och angriper ungdomarna som frenetiskt försöker klubba in skallen på gnagarna när dom sticker upp nyllet genom hålen i golvet.
Zombeaver är förmodligen ingen film som anstiftarna av Internationella bäverdagen skulle ställa sig bakom, men jag tycker den funkar fint om bävern vill ha ett lite hippare, ”bad ass”-rykte.
*
Till sist … Zombeaver avslutas med en scen där ett bi mumsar på en död zombiebäver och sen förvandlas till ett zom-bi. Det är mycket svårare att hånskratta åt dom zombieliknande torskar, missbildade av föroreningarna av Östersjön, som fiskas upp i SVT-dokumentären Torsken – havets hopp.