Var går gränsen för mörk turism?

I takt med seriens stigande popularitet har också turistboomen till Tjernobyl ökat och med den lockat fram hyenamentaliteten i folk som reser till spökstaden Pripyat och vältrar sig i andra människors olycka. Värst är alla jävla influensers som bekymmerslöst tar avklädda selfies, utan att visa nån som helst respekt för alla dom plågade stackars själar som föll offer där.

Men man borde inte bli förvånad.

Sociala medier har för längesen fått folk att släppa alla spärrar och fullständigt tappa omdömet.

Ingenting är heligt.

Ingenting är för privat.

Allt fläks ut på nätet för att få lite uppmärksamhet.

Därför är det inte så konstigt att vi har ”mörk turism” och att den bara fortsätter att växa.

Uttrycket ”mörk turism” är ett modernt påhitt.

Det myntades av två skotska akademiker som 1996 gjorde en studie i hur internetsajter som uppmärksammade mordet på John F Kennedy också lockade folk till att fysiskt besöka mordplatsen i Dallas. ”Mörk turism” är, hävdade dom, helt enkelt en naturlig följd av den ökade tillgången på information på nätet och allt billigare flygbiljetter.

National Geographic menar att fenomenet existerat i tusentals år.

I en artikel (april, 2019) förklarar man att det kan spåras tillbaka till romarriket och att Colosseum i Rom – dit folk vallfärdade för att roas av att se tusentals människor och djur slakta varandra – är historiens första ”mörka turistattraktion”. Man påminner även om dom unga adelsmän som under 1800-talet turistade i Pompeji och klottrade sina namn på ruinerna i den stad där invånarna brändes ihjäl levande av lavaströmmarna från Vesuvius vulkanutbrott.

Man kan väl anta att klottret var den tidens motsvarighet till dagens selfies.

Det är inte konstigt att vi ständigt vill utforska nya platser och söka nya upplevelser.

”Mörk turism” är kanske oundvikligt när den rastlösa, moderna människan tröttnat på alla gamla vanliga turistmål. Och, handen på hjärtat, dom allra flesta av oss ruvar på en morbid sida.

Det gör jag.

Jag har alltid varit fascinerad av Marilyn Monroes olycksaliga öde.

Jag har passerat hennes gamla hus i Brentwood, Los Angeles, många gånger, men bara fått en skymt av taket bakom de höga murarna. Senast brorsan och jag körde förbi stod den stora porten plötsligt på vid gavel. Han släppte av mig och jag smet in på den lilla gården. Där stod en skåpbil från en byggfirma, men jag såg inte en levande själ. Allt som hördes var ett avlägset hamrande. Ytterdörren stod öppen, så jag klev in. Huset var tomt. Det hade förmodligen fått nya ägare och skulle renoveras igen. Jag gick in i rummet där Marilyn dog och stod tyst där några minuter innan jag smög ut igen. (Nej, jag tog inga bilder).

Varför?

Kanske för att bli ett med hennes öde en stund.

Omoraliskt?

Möjligtvis.

Hemfridsbrott?

Tveklöst. (Förlåt, Marilyn.)

Vad är det då med ”mörk turism” som lockar så många människor idag?

Philip Stone och Richard Sharpley jobbar på the Department of Tourism and Leisure Management på brittiska University of Central Lancashire. 2008 publicerade de hypotesen att attraktionen är att den representerar människans egen dödlighet och genom att samlas på platser som associeras med sorg och död får vi en möjlighet att konfrontera begreppet moral.

Jag tror förklaringen är enklare än så.

Vi vill tillfredsställa vårt ego och få bekräftelse från andra genom att visa att ”vi var där”.

Eller, om man vill vara lite filosofisk, så vill vi känna ett slags gemenskap och skaffa bevis på att vi också tillhör historien.

Många menar att det finns en positiv aspekt av ”mörk turism” och jag håller med.

Man kan besöka en plats med ett tragiskt förflutet för att visa respekt för historien.

För att lära och försöka förstå vad som hände och varför – och försöka förhindra att kommande generationer upprepar samma misstag igen. Ungefär som man gör i den utmärkta dokumentärserien Mörk turism (Netflix).

Man kan också fundera på om det bara är tidsaspekten som avgör när det är legitimt att förvandla en olycksplats till ett turistmål?

Är det mer okej att dyka ned till Titanic, fota vid Pearl Harbor och på bron över floden Kwai (vars bygge krävde över 100 000 krigsfångars liv) för att tragedierna inträffade för så många år sen än att plåta resterna av hyreshuset Grenfell Tower i London där 71 människor brändes inne 2017?

Så var går då gränsen för ”mörk turism”?

Hur långt får man gå för att tillgodogöra sig sin morbida nyfikenhet?

Det ska jag berätta.

Att posera med en uppblåsbar sexdocka vid minnesplatsen för World Trade Center är avskyvärt. Att leende ta ”tummen upp”-selfies framför gaskamrarna i Auschwitz och göra roliga grimaser på foton vid massgravarna i Kambodja och Rwanda är oursäktligt.

Det är möjligt att folk gjorde sånt innan det fanns Instagram, men då slapp åtminstone resten av världen se dessa självupptagna idioter.

Jag har själv gått runt bland ruinerna i Pompeji och på Colosseum (utan att klottra). Jag har varit i Bran Castle i Transylvanien där Vlad Tepes torterade och spetsade sina offer på pålar, letat upp lägenhetshuset i Hongkong där Bruce Lee hittades död och häckat vid Jim Morrisons nedklottrade grav på Peré Lachise i Paris. Jag har besökt det ökända Hỏa Lò Prison i Hanoi, vandrat i Jack Uppskärarens fotspår, klättrat på pyramiderna, plockat tomhylsor vid Hamburger Hill och trampat runt i Vietnams djungler och på blodbestänkta slagfält som skördat tusentals liv.

Gör det mig till en sämre människa?

Jag tycker inte det.

Det handlar inte om vart man åker eller varför, utan om hur man uppför sig när man är där.

Till sist … När ryska myndigheter nu vill luckra upp skyddet för gamla massgravar öppnar sig förstås nya möjligheter till ”mörk turism”. Vilken nätpajas blir först med att lägga upp pimpade bilder från Sandarmoch där 7 600 Stalinoffer ligger begravda?