H.P. Lovecraft tillhör en av 1900-talets mest inflytelserika skräck- och Sci fi-författare. Hans makabra värld är full av mörka hemligheter, fasanfulla varelser och mardrömslika utflykter i det okända. Många av hans noveller har förstås filmats – med mycket blandat resultat.
The Haunted Palace (1963)
Tillsammans sjösatte B-filmskungen Roger Corman och skräckikonen Vincent Price oftast filmatiserade Edgar Allan Poe-noveller, men här tar de sig an en historia löst baserad på H. P. Lovecrafts novell Fallet Charles Dexter Ward. Handlingen utspelar sig på 1700-talet i Arkham där ortens kvinnor nattetid lockas till ett mystiskt slott där djävulsdyrkaren Joseph Curwen (Price) offrar dem till Mörkrets härskare.
Byborna bränner slottet till grunden, men Curwen hinner kasta en förbannelse över invånarna innan han slukas av lågorna. Drygt 100 år senare dyker Charles Dexter Ward (Price igen) tillsammans med sin fru (Debrah Page) upp i byn för att kräva sitt rättmätiga arv. Wards närvaro skapar uppror och han får klä skott för den gamla förbannelsen, men Curwens ande tar över Wards kropp och får äntligen hämnas på Arkhams invånare.
Hygglig lågbudgetrysare med typisk Cormansk touch: habilt skådespeleri, en viss rustik charm och massor av dov, ödesmättad atmosfär. Filmades även 1992 som The Resurrected.
Die, Monster, Die! (1965)
Rörig och rätt misslyckad filmatisering av novellen The Colour Out of Space som hamnade i händerna på av en av Roger Cormans lärljungar, regidebuterande Daniel Haller. Den lilla byn Arkham är på nytt spelplats för handlingen, fast här har man flyttat från gammaldags amerikansk lantmiljö till ett nutida England.
Amerikanen Stephen (spelad av Nick Adams från klassiska Ung rebell) besöker sin flickväns mamma (Freda Jackson). Pappan (Boris Karloff) är en grinig enstöring i rullstol som gömmer en radioaktiv meteor i sitt växthus som skapar monstruösa mutanter i smyg.
Kufiskt överspel från alla håll och kanter och knastertorra psykedeliskt plastiga effekter. En halvdan nyversion spelades in 1987 med titeln The Curse.
The Dunwich Horror (1970)
När Wilbur Whateley (Dean Stockwell) får veta att den ökända Necronomicon hålls inlåst på Miskatonic Universitys under Dr. Armitages (Ed Begley) vakande öga, stjäl Wilbur boken och kidnappar doktorns unga assistent, Sandra (Nancy Wagner). Planen är att tillsammans med sin satanistiske far (Sam Jaffe) göra Sandra med barn för att ge Djävulen en ny son istället för det missfoster som familjen Whateley i åratal gömt undan på vinden i sitt hus.
Precis som med Stephen Kings romaner har Hollywood haft fruktansvärt svårt att fånga den säregna karaktären och egensinniga undertexten i H.P. Lovecrafts bisarra historier. Daniel Haller lyckas inte heller här med detta förvirrade, lösa hopkok av Lovecrafts novell Fasan i Dunwich och Rosemarys Baby. Lite naket och ett otroligt irriterande synt-soundtrack!
Re-Animator (1985)
Värstingforskaren Herbert West (Jeffrey Combs) återvänder till Miskatonic University för att återuppta sina studier efter en tid i Schweiz. West är besatt av sitt experimenterande med liv och död och ryker snart ihop med sin handledare när han påstår sig ha uppfunnit ett serum som kan väcka de döda till liv.
Utskrattad och utskälld drar sig West tillbaka till kurskamratens Dans (Bruce Abott) källare där han envist fortsätter sina makabra experiment. Rumskompisen Dan blir först äcklad och chockad när West lyckas väcka en död katt till liv, men fascinerad låter han sig sedan övertalas att hjälpa West som vill väcka människolik till liv.
Bångstyrig, färgsparkande och vildsint underhållande med makaber Monty Pythonsk humor och ett fyrverkeri av sanslösa äckeleffekter, löst baserat på novellen Herbert West – Re-Animator. Stuart Gordon tar ut svängarna rejält och det här har blivit en hysteriskt rolig, våldsam splatter-klassiker, även om det är mer Frankenstein-parodi än rättrogen Lovecraft.
From Beyond (1986)
Dr Pretorious (Ted Sorel) har uppfunnit en apparat som, kopplad till den mänskliga hjärnan, låter oss kika in i ett parallelluniversum fullt med groteska varelser. En dag blir det grus i maskineriet och monstren tar klivet in i vår värld. Dr Pretorious blir dödad av monstren, men hans assistent Dr Tillinghast (Jeffrey Combs) får skulden och hamnar på dårhus när han försöker förklara vad som hänt.
Den ende som tror på Tillinghast är Dr Katharine McMichaels (Barbara Crampton), som måste frita sin kollega och stänga helvetesporten.
Baserad på novellen med samma namn och en ny, underhållande galen splatterfest med massor av nattsvart humor och sliskiga effektorgier i regi av Stuart Gordon.
The Unnamable (1988)
Det finns de som menar att det aldrig gjorts en enda riktigt bra Lovecraft-filmatisering och när man genomlidit det här sömnpillret, är man benägen att hålla med! Novellen Det onämnbara är ganska kuslig, men historien om ett vanskapt barn som mördar sin familj och sedan blir instängd i ett valv tills några collegeungdomar hundra år senare vill kolla om legenden om monstret är sann, faller platt till marken på film. Oinspirerad blek 80-tals skräck när den var som sämst. Den mer påkostade uppföljaren (1992) är dock ännu sämre!
Bride of Re-Animator (1990)
Att ge sig på en uppföljare till en av 80-talets mest kontroversiella och hyllade skräck-klassiker är ingen avundsvärd uppgift, men Brian Yuzna (som producerade originalet) har full koll på galenskaperna när Herbert West (Jeffrey Combs) tillsammans med Dan Cain (Bruce Abott) har pimpat trolldrycken som väcker liv i de döda och bestämmer sig för att plocka ihop den perfekta kvinnan av överblivna likdelar. Det fungerade inte särskilt bra för Dr Frankenstein och det misslyckas lika kapitalt här!
Helt fristående från Lovecrafts verk, men nästan lika vilt, galet och blodigt roligt som i den första filmen!
Necronomicon (1993)
Film uppdelad i tre episoder á la Creepshow, regisserad av Brian Yuzna, Christophe Gans och Shusuke Kaneko, baserad på novellerna Råttorna i muren, Kall luft och Viskaren i mörkret. Jeffrey Combs spelar författaren H. P. Lovecraft som i slutet av 30-talet hittar den mytomspunna ”De dödas bok” och sedan kopierar några av historierna som samtidigt väcks till liv.
Tanken är god, men ambitionen räcker inte till. Man gapar över för mycket och det blir varken hackat eller malet. Stundtals ganska blodigt med snygga effekter av Tom Savini och Screaming Mad George, men helhetsintrycket är splittrat och trött.
Lurking Fear (1994)
Lefferts Corners är en ökenhåla där befolkningen under många år, en efter en, fallit offer för de groteska varelser som lever i tunnlar under den lokala kyrkogården. Hit kommer Cathryn Farrell (Ashley Lauren) för att hämnas sin systers död. Hon stöter ihop med kåkfararen John Martense (Blake Bailey) som letar efter en skatt som hans far lär ha grävt ned på kyrkogården. Tillsammans med den lokala prästen (Paul Mantee) och stans doktor (Jeffrey Combs) tvingas Cathryn och John slåss mot både traktens samlade monster och ett gäng skurkar som också är ute efter skatten.
Trött lågbudget direkt-till-video-skräckis, miltals från Lovecrafts ganska ruggiga originalnovell.
Castle Freak (1995)
“Lovecraft-experten” Jeffrey Combs spelar John Reilly som tillsammans med sin fru och blinda dotter reser till Italien för att sälja ett slott som han ärvt. När familjen i väntan på att försäljningen ska bli klar flyttar in i slottet, upptäcker de snart att Reillys släkting lämnat kvar ett plågat missfoster, inlåst i källaren för att dö, men som överlevt och nu förvandlats till ett fullvuxet monster som slitit sig från sina bojor …
Förutsägbart och klichéspäckat, men småkusligt efter novellen The Outsider. Stuart Gordon vet hur en slipsten ska dras. Här skippar han sin vanliga sjuka humor och satsar på ”seriös” skräck och en del överraskande närgånget våld där varken kvinnor, barn eller djur slipper undan.
Dagon (2001)
Börsmäklaren Paul (Ezra Godden) reser med sin flickvän Barbara (Raquel Merono) och några vänner på segelsemester. Utanför den spanska kusten blåser det plötsligt upp till storm och deras yacht strandar på de förrädiska klipporna. Paul och Barbara tar sig i land för att söka hjälp och hamnar i det lilla fiskeläget Imboca. Försent upptäcker de att platsen är tillägnad den grymme havsguden Dagon och byns invånare offrar inkräktare genom att flå män levande och Dagon befrukta kvinnorna för att föda hans avkomma.
Många menar att det här är den bästa av alla Lovecraft-filmatiseringar, baserad på novellerna Dagon och Skuggan över Innsmouth, och Stuart Gordon borde ha skjutit in sig efter ett helt gäng filmer i skräckmästarens anda. Småruggigt och stundtals blodigt, men taffliga dataanimerade effekter sänker helhetsintrycket. Mycket av Lovecrafts storhet ligger i att han sällan frossar i detaljer, utan istället lämnar mycket av skräcken till läsarens egen fantasi. Tyvärr vågar aldrig någon filmmakare göra det samma för sin publik!
Beyond Re-Animator (2003)
Galningen Herbert West (Jeffrey Combs) har visserligen suttit inspärrad i fängelse i 14 år för att ha orsakat en massaker på Miskatonic University där hans levande döda monster gått bärsärkagång, men ändå lyckats fortsätta sina experiment. Nu, när han anser sig ha kommit på den felande länken i sin tidigare forskning, är han som assistent till den nyutnämnde fängelseläkaren Howard Phillips (Jason Barry) sugen på att skaka liv i de döda igen!
Efterlängtad, men helt misslyckad uppföljare till de båda andra kultklassikerna. Vad hände här, Brian Yuzna? Vågar man hoppas på ett bättre försök med House of Re-Animator (2010)?
Cthulhu (2006)
Platsen är Rivermouth, en liten stad på Oregons vindpinade kust. Hit kommer collegeprofessorn Russ (Jason Cottle) från Seattle för att övervaka sin mors dödsbo. Under besöket i sin gamla hemstad väcks också en gammal familjehemlighet till liv när Russ upptäcker att hans döde far tillhört en mystisk sekt som med invånarnas hjälp försökt hjälpa utomjordiska krafter att ta över världen.
Modern, men katastrofalt okänslig tolkning av romanen Skuggan över Innsmouth, en av Lovecrafts verkliga klassiker, med en handling perforerad som en schweizerost av ologiska hål och med en fullständigt malplacerad Tori Spelling i en av rollerna.
H.P. Lovecraft i ett nötskal
* Howard Phillips Lovecraft (1890-1937) skrev ca 100 noveller, tre kortromaner, poesi, artiklar och en litteraturkritisk essä; Supernatural Horror in Literature (1927), men också ca 100 000 brev (!) Bland brevvännerna fanns bl.a. Robert Bloch som kom att skriva romanen Psycho, senare odödligförklarad av Alfred Hitchcocks filmatisering.
* Han hämtade ofta inspiration till sina historier från egna mardrömmar, men var också starkt influerad av Edgar Allan Poes rysare.
* Lovecrafts författarskap kretsar kring tre olika teman; övernaturliga berättelser, Science Fiction och det mest berömda – Cthulhu-mytologin som bygger på tesen att monstruösa utomjordingar bebott jorden långt före människan och en dag ska återvända för att återerövra herraväldet.
* Necronomicon är världsberömd. Den förbjudna boken påstås innehålla hemligheter så fasansfulla, att den som läser dem riskerar bli galen.”Djävulsbibeln” nedtecknades av den vansinnige arabiske poeten Abdul Al’Hazred på 700-talet e. Kr. innan han inför skräckslagna vittnen blev levande uppäten av ett osynligt monster. Trots att boken bara är ett påhitt av Lovecraft (History of the Necronomicon), tror många ockultister fortfarande att den existerar i verkligheten. Det lär idag finnas fyra olika versioner av ”den äkta” Necronomicion, översatt till både latin och engelska och ”bannlysta av påven”. En svensk översättning sägs också ha gjorts 1723 av greven Magnus De la Gardie.
* Lovecraft hade extremt litet sömbehov och kunde ibland vara vaken 36 timmar i sträck. En gång lär han ha skrivit i 60 timmar utan sömn för att hinna klart med en novell till utsatt deadline.