SVART CIRKEL

Kraven på den moderna människan ökar i rasande takt.

Kropp och själ har tappat bort varandra i hetsjakten på fordringarna om att alltid ligga på topp; att vara populär, snygg och framgångsrik. Det är en gammal sanning som växt sig större och starkare för varje generation.

”Det är bara genom magnetism som du kan uppnå din fulla potential som individ”, mässar en röst i reklamen för korrespondenskursen ”Förbättra livet genom magnetism” från Stockholms Psykomagnetiska Forskningsinstitut medan gatubilder av 70-talets Stockholm flimrar förbi.

Så börjar Svart cirkel – ett mångbottnat drama som tar klivet in i vår egen fåfänga, självcentrerade och trendängsliga nutid. In i ett samhälle där vår skoningslösa strävan efter det perfekta livet, och den perfekta individen har lämnat det gamla svenska folkhemmets blygsamma värderingar, drömmar och förhoppningar långt bakom sig

Portal till främmande dimension

Vi möter Celeste (spelad av Guldbaggenominerade Felice Jankell), en ung tjej som har hamnat lite på kant i tillvaron.

Hon har fått sparken från sitt sommarjobb och sliter med en avhandling som aldrig tycks bli klar, samtidigt som hon gjort slut med sin pojkvän. Kontakten med systern Isa (Erica Midfjäll) har inte heller varit den bästa på ett tag. När Isa ber Celeste möta upp henne träffas de på Isas flotta kontor.

– Allt är förändrat, säger Isa stolt.

För bara ett år sedan var Isa också nere i skiten. Nu är hon välklädd, glad och har ett välbetalt chefsjobb. Plötsligt leker livet.

– Jag har gått igenom precis samma sak som du, säger Isa.

– Men jag har hittat ett sätt att få ordning på mitt liv, fortsätter hon. Isa förklarar att hjälpen – hur märkligt det än kan låta – finns på en vinylskiva från 70-talet. Den hittade hon hos en avliden kusin till de båda föräldralösa systrarnas mormor. Isa ger Celeste skivan och ber henne ge den en chans.

Allt Celeste behöver göra för att få ett bättre liv är att lyssna på Suggestion genom magnetisk hypnos, en skiva som någon gång på 70-talet gavs ut av Stockholms Psykomagnetiska Forskningsinstitut.

Den första chocken

Hemma i sin lägenhet sätter en skeptisk Celeste på skivan.

Den första övningen ger henne en chock.

Förbryllad går hon ändå till sängs och börjar lyssna på B-sidan. Avsnittet Magnetisk hypnos om natten är inläst av mästarmagnetisören Lena Carlsson (Christina Lindberg), dottern till institutets Stormästare Åke Carlsson. Rösten lovar att Celeste under natten ska bli befriad från tyngden som hindrar henne från att vara lycklig om hon bara visualiserar en svart cirkel. Inuti den kommer hon tvingas konfrontera de problem som hindrar henne från att se sanningen och samtidigt hitta sig själv.

Morgonen därpå vaknar Celeste full av energi.

Maniskt börjar hon först klottra på Post-it lappar och skriver sedan i rasande fart klar sin avhandling. En andra kväll med hypnosskivan resulterar i ett abrupt uppvaknande och en mardrömslik upplevelse. En uppskakad Celeste viftar först bort det inträffade som resultatet av en utekväll med kemiska substanser, men inser snart att skivan bär på en fruktansvärd hemlighet. Den lockar fram mytologiska väsen som kallas De äldste och som styrs av Den högste. Gestalter som människor med speciella gåvor pratat om i generationer och som kan få dem att färdas mellan olika dimensioner.

Det finns bara en enda utväg …

När Celeste söker upp Isa är systern försvunnen.

På kontoret finns bara ett kryptiskt meddelande skrivet på en fönsterruta. Isas sekreterare (Inger Nilsson) påstår att Isa börjat bete sig konstigt och verkar ha förändrats.

När Isa plötsligt dyker upp hemma hos Celeste är hon panikslagen och påstår att hon är förföljd av sin egen dubbelgångare (spelad av Erica Midfjälls tvillingsyster Hanna). En allt mer paranoid Celeste erkänner att även hon ständigt känner sig förföljd. Hon övertalar Isa att söka upp rösten på skivan, mästaren Lena Carlsson, för att kunna bryta förtrollningen.

Innan systrarna hittat till Lenas hus har hon fått besök av ett yngre par (Johan Palm och Hanna Asp) som också plågas av bisarra syner och som nu letar efter den mystiska hypnosskivans ursprung.

De fyra ungdomarna får snart veta att den enda räddningen är en omvänd exorcism för att bli kvitt det väsen – den eteriska dubbelgångare – som hypnosskivan lockat fram och som hotar bli så stark att den till slut övertar deras kropp och helt utplånar deras person.

Tack för kanelbullar och mardrömmar

Svart cirkel är förtrollande upplevelse.

En surrealistisk mardröm, full av bisarra bilder och ljud som envist etsar sig fast hos åskådaren. Det är lite The Ring möter Världsrymden anfaller om Dario Argento hade regisserat och en oförutsägbar film som inte liknar någonting annat som gjorts på svenska.

Filmen är delvis producerad av Njutafilms, Rickard Gramfors på Klubb Super 8 (som även skrivit originalmusiken som han på soundtracket framför med bandet Father & Son) och Andreas Tollman på Evilinski Productions.

Adrián García Bogliano, 38, har skrivit manus, regisserat och dessutom varit filmens fotograf.

Han är född i Spanien, uppväxt i Argentina och bor numera i Mexico. Bogliano började göra kortfilmer i slutet av 90-talet. Bogliano har skrivit mängder av manus till andra filmer innan han själv fick chansen att regissera långfilmer. Regissören var en av de första i Argentina att göra skräckfilm. Han slog igenom internationellt 2012 med kritikerhyllade Here Comes the Devil och regisserade även ett avsnitt i skräckantologin The ABC´s of Death samma år. Han fick mycket beröm för sin första engelskspråkiga varulvsfilm Late Phases (2014). Bogliano har hittills gjort tolv filmer som alla rönt stor uppmärksamhet på prestigefyllda filmfestivaler runt om i världen.

På eftermiddagen, samma dag som Svart cirkel får världspremiär på Monsters of Film-festivalen i Stockholm, träffar vi den egensinnige auteuren i en lägenhet i Gamla stan.

Jag såg filmen sent igår kväll och har haft galna mardrömmar hela natten.

– Oj, det var ju inte bra. Eller så är det ett bra betyg. Det beror ju på hur man ser det, skrattar Bogliano över kaffe och kanelsnäckor ett par trappor upp ovanför turistbruset på Västerlånggatan.

Det är ingen lätt film. Den kräver att man har ett öppet sinne och vågar utmana den ström av besynnerliga intryck som stundtals blir ganska provocerade.

– Det är sant. Det är en väldigt skruvad film som på något märkligt sätt fått ett eget liv. Jag försöker fortfarande själv få grepp om vad det är vi har gjort. Nu när filmen äntligen är klar ska det bli intressant att ta ett kliv bakåt och försöka se den utifrån de reaktioner som vi får från en publik.

Fanns det några tankar på att göra en traditionell skräckfilm?

– Till en början var jag nog inställd på att göra en mer rättfram genrefilm, särskilt när jag skrev manuset. Men vi upptäckte ganska snart är det här är en historia som går sin egen väg, inte minst när vi började klippa filmen och avvika från den vanliga berättarstrukturen. Det var då den blev konstig och mystisk på riktigt, skrattar regissören.

Precis när vi tror att vi har nått upplösningen, så börjar filmen om igen med en ny konflikt och man har ingen aning om vart den ska ta vägen. Om man förväntar sig en vanlig rysare blir man förvirrad …

– Exakt. Och det var precis den effekten jag var ute efter – och att utmana publiken genom att provocera folks sinnen. Jag ville göra en oförutsägbar skräckfilm på samma sätt som filmerna på 70- och 80-talet var mer oförutsägbara än dagens filmer.

Det märks att Adrián García Bogliano influerats av Dario Argento.

Jag berättar om när Dario och jag förr om åren under sena, svinkalla vinterkvällar vid flera tillfällen gick runt samma kvarter i Gamla stan och pratade om de mardrömmar som den italienske häxmästaren ofta använt som utgångspunkt för sina klassiska filmer. Bogliano ler stort och nickar ivrigt.

– Argento är en av mina största inspirationskällor och förebilder. Han är en mästare på att utnyttja vårt undermedvetna och skapa en mardrömslik stämning genom att bryta alla gamla regler. Det gör att man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända.

Bogliano blir lite sur när folk kritiserar Argento för att han skriver så tunna historier.

– Folk säger att hans manus är helt obegripliga och intetsägande, att Suspiria och Inferno bara bygger på visuell dramatik. Men då har man missuppfattat hela grejen. Argento vet exakt hur man skriver ett manus. Det som förvirrar kritikerna är att han medvetet bryter sönder den traditionella strukturen och kastar om dramaturgin för att skapa en helt unik dynamik i berättandet. Det är också lite så jag har försökt göra med Svart cirkel.

Du pratar inte svenska. Hur var det att regissera en film på svenska med svenska skådespelare?

– Det var en utmaning, men det fungerade utmärkt. Jag skrev manuset på spanska och fick hjälp av vår producent Rickard (Gramfors) att först översätta det till engelska och sedan till svenska. Vi diskuterade ingående hela manuset, replik för replik för att få fram rätt nyans och rätt uttryck.
Vår andra producent, Andrea Quiroz Hernández, var också nära involverad för att få allt att klicka. Alla skådisar bidrog dessutom enormt mycket. De var så generösa och skickliga. Det svåraste med att inte förstå vad folk sa var att veta när en karaktär pratat klart och när jag skulle vända kameran mot nästa som skulle svara med sin replik. Men jag lärde mig snabbt att gå på känsla och det flöt på bra.

Bogliano klippte dessutom själv hela filmen, fortfarande utan att förstå svenska.

– När jag visade den färdiga versionen blev Rickard chockad. Jag hade bara missat en eller ett par små replikskiften. Annars hängde allihop som det skulle.

Något som utmärker sig med Svart cirkel är att det nästan aldrig är tyst. Alla scener ackompanjeras av musik, även rena dialogscener.

– Jag älskar musik, jag tycker det är helt avgörande med musik för att en film ska fungera. Men det viktigaste är att musiken blir en del i berättandet och inte bara rutinmässigt reduceras till ett bakgrundsljud. Musiken ska bli en egen karaktär med ett eget uttryck, precis på samma sätt som Dario Argento och Brian De Palma använder musik i sina filmer.
Jag tycker också om att bygga upp en stämning med klassisk musik och sedan bryta den med hårdrock för att få fram rätt känsla i en scen. Det låter kanske egocentriskt, men jag gillar när en regissör själv tar plats och sätter ett tydligt och personligt avtryck på en film.

Var fick du idéen till Svart cirkel ifrån?

– Allt började med att jag länge velat jobba med Christina Lindberg. Jag älskar Thriller och har varit ett stort fan i många år. Jag började utveckla ett projekt för henne i USA redan 2011, men det rann ut i sanden.

Istället försökte Bogliano dra igång en annan film.

– Marilyn Burns (Motorsågsmassakern) har varit en annan favoritskådis som jag velat jobba med. Men av någon fånig anledning ville producenten inte ha med henne. Jag orkade inte tjafsa, utan tänkte; ”Okej, det kommer fler tillfällen”.

Men Burns avled hastigt av en hjärtattack i augusti 2014, bara 65 år gammal.

– Jag blev helt bestört. Nu menar jag inte att jag tror att något ska hända Christina. Jag bestämde mig bara för att jag måste göra en film med henne nu. Man vet aldrig vad som händer. Livet är det mest oförutsägbara som finns.

Bogliano skrev ett manus med Christinas karaktär som utgångspunkt, frågade om hon ville vara med – och fick ja.

– Jag hade en vag idé om en historia om en hypnosskiva som jag började utveckla.

Sjuka saker på vinyl

Hypnosskivor är ett verkligt fenomen.

De var mycket populära, från 1950 och ända in på 70-talet. Skivorna producerades även i Sverige. Många företag erbjöd sina kunder att specialbeställa skivor efter privata, ofta obskyra önskemål.

– Jag har alltid varit fascinerad av hela den branschen och även samlat på mig en del sådana skivor gjorda i Sydamerika. Det finns mycket sjuka saker på vinyl, skrattar Bogliano.

För femtio år sedan var det hypnosskivor som förhäxade folk och ville hjälpa dem att bli lyckliga.

Idag är det internet och sociala medier.

Känner du att du som filmskapare tvingas ändra ditt sätt att göra film på för att inte skrämma bort en yngre publik?

– Jag vill inte framstå som pretentiös, men som konstnär vill jag försöka fortsätta göra personliga filmer. Det är klart att det blir svårare. Klimatet i filmbranschen har förändrats. Alla måste förr eller senare kompromissa på något sätt om vi vill fortsätta få pengar för att göra nya filmer. Det finns ju vissa regler i systemet som man inte kan kringgå. Det är något som jag tänker mer och mer på ju äldre jag blir.

Bogliano menar att han har en känsla av att själv bli inknuffad in i mainstream-facket.

– Kanske är det också oundvikligt för att i det långa loppet lyckas överleva som filmskapare. Det är dyrt att göra film och alla vill tjäna pengar.

Så du skulle kunna tänka dig att tacka ja till att regissera typ Halloween 8 bara för att få råd att göra egna, mer personliga filmer som Svart cirkel?

– Ja, så kan det bli. Men det handlar inte bara om pengar. Jag är faktiskt lite sugen på att göra en traditionell mainstreamfilm bara för att nå och beröra en riktigt stor publik. Det är otroligt kul att möta folk som tycker om mina filmer på festivaler runt om i världen. Men de är redan frälsta. Det vore kul att bryta helt ny mark också och nå unga människor som gillar skräck, men som kanske inte ser film på festivaler.

När Bogliano först började göra film var också målet till en början att göra ”popcorn”-filmer.

– Men ingen gjorde skräckfilm i Argentina på den tiden. Alla som var intresserade av skräck rörde sig i undergroundkretsar och träffades på filmfestivaler. Jag blev påverkad av de människorna. Alla i min egen generation ville göra mer konstnärliga filmer. Det fick mig att tänka om och blunda för att min egentliga ambition var att göra mainstream-skräck. När pratar med mina gamla vänner idag påminner jag dem ofta om att vi borde damma av våra gamla ideal och göra mer kommersiell film för att locka den breda publiken.

Skräckfilmen brukar dödförklaras vart tionde år, men genren återuppstår ändå alltid.

– Precis, jag tror det är en odödlig genre. Och jag tror vi står inför en intressant framtid när det gäller skräckfilm. Ju hemskare samhället och världen i stort är, desto mer vill folk bli skrämda på bio. Om påkostade skräckfilmer drar publik, så spiller det även över på filmskapare som gör lite mer udda lågbudgetskräck.