Med Hereditary stod Ari Aster för en av de starkaste långfilmsdebuterna inom skräckgenren på senare tid. Det är en klaustrofobisk och närmast Kubrickiansk upplevelse av hur ett liv kan vara tomma charader i händerna på ett oundvikligt öde.
Från dessa låsta rum och ihärdiga regn flyttar Aster i Midsommar handlingen till ett sommarvarmt Hälsingland, dit en grupp unga amerikaner bjudits av en vän. Det är dags för midsommarfirandet i Hårga.
Här finns människor som tar varandras liv och skapar nya, hyllar fruktbarheten och sedan offrar sig för kollektivet. Allt sker i ljusa kläder mitt på dagen, men med en järnhand styrd av urgamla traditioner.
Tydligare än någon annan film inom folkskräckens revival tar Aster sin förebild från The Wicker Man, men utan att lyckas fånga förlagans dynamik. Där Sergeant Howie stod för ordningsmaktens auktoritet och den stränga religionen är Midsommars ungdomar mest nollställda turister. Där Summerisles innevånare utförde sina ritualer med glädje och skratt är Hårgas innevånare som frusna i ett uttryckslöst stirrande.
Kanske har Aster känt att han inte ville plocka för mycket från ikonen, men i varje sådant val styr han Midsommar mer mot den traditionella skräckfilmens domäner. Det tjänar filmen inte på.
Midsommar är bäst i ritualen, i det som inte behöver uttalas, när Aster låter bilderna berätta. Här finns en härlig scenografi där kläder, arkitektur och dans vävs ihop till en ockult helhet. Inte minst jobbar Aster med sin egen variant av kurbits och dalmåleri, där traditionen vrids suggestivt mot ett betydligt mörkare material. Men denna starka visualitet kan den svaga handlingen inte matcha.
Mindre kompromisser och mer vision i nästa film, tack.
MIDSOMMAR
SKRÄCK
Producerad: 2019
Format: 16:9 HD, DTS-HD MA 5.1
Utgivare: Nordisk film
Längd: 147 min
Filmen: 6
Bilden: 7
Ljudet: 9
Extramaterial: 1