”I mitten av 70-talet skakades Jamaica av en våg av politiskt våld. ”
Första gången jag hörde talas om mordförsöket var för drygt 20 år sen.
Jag satt i en hyrd taxi på 56 Hope Road i Kingston och vi hade parkerat utanför Bob Marleys hus.
Taxichauffören berättade att det var här Marley blivit utsatt för ett attentat som så när kostade reggaelegenden livet och vägrade släppa av mig.
– Visst, det är andra tider nu. Men ändå, fortsatte han.
– Det här är fortfarande farliga kvarter, speciellt för vita.
Han hade förmodligen rätt, men jag klev ut ändå.
Jag befann mig ju på Jamaica.
Vi hade lämnat Montego Bay i gryningen och kuskat 20 mil åt nordost i tropisk hetta och hällregn. Jag hade spytt som en räv när vi på gropiga småvägar snirklat oss över det väldiga Blue Mountain och sen stånkande tagit oss ned till den slitna huvudstaden.
Tammefan om jag skulle banga nu när vi hade kommit så långt.
Chauffören ryckte på axlarna och tände en ny spliff, tjock som en rullad Allers. Han lutade sig bakåt, slöt ögonen och skruvade upp volymen på stereon. Basen fick hela bilen att gunga. Jag kände vibrationerna ända in i kåken där Marley bodde från 1975 till sin död 1981 och som sen förvandlats till ett museum.
Det fanns egentligen inte så mycket att se därinne – Marleys utmärkelser, hans säng, favoritjeansskjorta och gitarr.
Mest intressant var köket på baksidan av huset.
Det var här sju maskerade män på kvällen den 3 december 1976 stormade in och försökte skjuta ihjäl Marley.
På en vägg fanns två kulhål bevarade.
Enligt vittnen pepprade förövarna rummet med skott, men av det syntes inte ett spår.
Det räckte kanske med dom två hålen för att tillfredsställa turisternas fäbless för det makabra.
*
I mitten av 70-talet skakades Jamaica av en våg av politiskt våld.
Många satte sig emot dom reformer som premiärministern Michael Manley ville införa. Folk ansåg att förändringarna i själva verket var början till samma slags socialism för Jamaica som fanns på Kuba.
Oppositionspartiet JLP:s (Jamaica Labour Party) ledare Edward Seaga anlitade tungt beväpnade gangstergäng som kom att kontrollera olika delar av Kingston, nåt som också resulterade i regelrätta, blodiga gatustrider. Våldet eskalerade under slutspurten av den hätska valrörelsen 1976.
I hopp om att dämpa motsättningarna föreslog Bob Marley att man skulle arrangera en välgörenhetskonsert, Smile Jamaica, i centrala Kingston och att han skulle uppträda med sitt band The Wailers. Men bara under förutsättning att konserten inte utannonserades som en politisk tillställning. Marley hävdade att han själv var politiskt neutral.
Men när regeringen utan förvarning flyttade valet till tio dagar efter konserten framstod det för många som att Marley stöttade valkampanjen för Manley och dennes ”Fidel Castro-vänliga” parti, PNP (People´s National Party.)
Mordförsöket på Marley, bara två dagar före konserten, kom därför inte helt oväntat.
Teorin om att motivet för dådet bottnade i en oro över att världens mest kände talesman för reggae och rastafari hade valt sida politiskt känns fortfarande inte helt grundlös.
*
Männen som trängde in i Marleys hus den kvällen sköt vilt omkring sig.
Marley blev träffad i bröstet och ena armen. Hans manager Don Taylor i bålen och benen och vännen Louis Griffiths sårades av en kula i bålen även han. Marleys fru Rita blev också skjuten, träffad i huvudet i en bil på garageuppfarten.
Mirakulöst nog överlevde alla utan allvarligare skador.
Marley och hans band uppträdde också som planerat på konserten den 5 december. Morgonen därpå lämnande Marley Jamaica och levde sen i exil i London i ett och ett halvt år.
Attentatet blev snabbt föremål för vilda konspirationsteorier.
Den mest sensationella säger att det var CIA som låg bakom mordförsöket. Anledningen till det skulle vara att USA ville få bort ”kommunistsympatisören” Manley från makten till förmån för den mer USA-vänlige, konservative Seaga.
Hans kopplingar till Shower Posse – ett fruktat kriminellt gäng som på uppdrag av CIA ska ha smugglat vapen, knark och pengar för att destabilisera situationen på Jamaica – var välkända, men det saknades konkreta bevis. Manley själv var övertygad om att Seaga och hans parti samarbetade med CIA för att störta den sittande regeringen i nåt som kallades Operation Werewolf där amerikanerna i hemlighet även ska ha skickat utbildad personal som uppbackning.
I sin bok Marley and Me: The Real Bob Marley Story (1995) påstår Don Taylor också att det ryktet är sant. Och att han och Marley befann sig i en ghettodomstol där förövarna dömdes och sen avrättades. Enligt Taylor avslöjade dessutom en av gärningsmännen strax innan han dog att dom utfört attacken på order av CIA i utbyte mot vapen och kokain.
Men sanningen är att ingen av männen bakom mordförsöket greps.
Än idag vet heller ingen vilka dom var.
*
Det är också med utgångspunkt i attentatet och verklighetens händelser som Jamaicafödde Marlon James skickligt blandar fakta med fiktion och spinner vidare på historien i En kort krönika om sju mord. Om Rolling Stones-journalisten Alex Pierce som jagar en story som ingen tycks vilja att han får tag på.
Från 70-talets våldsamma Jamaica, via Miami, Kuba och crack-kriget i New York på 80-talet och sen tillbaka till det nya Jamaica på 90-talet. Bob Marley är förstås en av nyckelfigurerna, kallad ”Sångaren” och ”Den stora reggaesnubben”, i denna färgsprakande, myllrande och rått intensiva skröna om gängvåld, yrkesmördare, knarklangare, filmregissörer, politiker, bedragare, hemliga agenter och ”Kalla-kriget”-politik.
”Som om Quentin Tarantino skulle göra en nyinspelning av The Harder They Come med soundtrack av Bob Marley och manus av Oliver Stone” som New York Times så pricksäkert sammanfattar boken som snart blir till en HBO-serie.
Den verkliga historien om mordförsöket skildras också ingående i dokumentären Who Shot the Sheriff (Netflix).
*
Till sist … Det här med att hålla avstånd i coronatider har väl funkat sådär. På Stockholms uteserveringar påminner trängseln mer om kvällens sista tryckare på ett fjortisdisco.
Bra jobbat, hörrni!