”Jag hade hellre velat spela Mr Pink eftersom han hade flera scener och mer dialog.”
Av Thomas Nilsson Foto: SciFiWorld, The Weinstein Company och Miramax
I december 2019 gästade kultstjärnan Michael Madsen, 62, Scifiworld i Stockholm. Han var lite sliten och ursäktade sig med att han nyligen råkat ut för en olycka.
– Det var en rätt allvarlig motorcykelolycka. Det var faktiskt samma hoj som jag körde i Hell Ride (2008), jag köpte loss den efter inspelningarna. Den är inte byggd för att använda på annat än asfalt, men jag var ute och terrängkörde med mina söner och körde omkull. Först fick läkarna ersätta mitt ena knä, därefter fixa ryggen.
Det förklarade Madsen skrockande med sin karakteristiskt raspiga röst, skrovligare än någonsin.
Trots värkande kropp och jetlag var Madsen på strålande humör. Han skrev autografer, blev fotograferad och småpratade glatt med sina svenska fans i två dagar.
Mr Blonde eller inget
Madsen, född i Chicago med danska farföräldrar, är en av Hollywoods mest produktiva skådespelare. Han gjorde inhopp i åtskilliga teveserier (bland annan Liftaren, Miami Vice och Krig och hågkomst) innan han slog igenom på film. De första stora filmerna kom båda 1991, The Doors (Oliver Stones film om 60-talsbandet The Doors) och Thelma och Louise.
Genombrottet kom året därpå som Mr Blonde i Quentin Tarantinos klassiska regidebut, Reservoir Dogs – de hänsynslösa. Om Madsen fått som han själv ville hade han hellre spelat Mr Pink.
– Jag träffade Harvey Keitel när vi gjort Thelma och Louise ihop. Vi blev goda vänner och när jag fick veta att han skulle spela Mr White i Reservoir Dogs ville jag desperat också göra den filmen.
Och det är sant, jag hade hellre velat spela Mr Pink eftersom han hade flera scener och mer dialog med Harvey. Quentin lät mig faktiskt provspela som Mr Pink, men det var bara för syns skull. Han hade redan bestämt sig att jag skulle spela Mr Blonde.
– Du är inte Mr Pink, sa Quentin.
–Antingen spelar du Mr Blonde eller så har du ingen roll alls.
Jag nobbade inte Pulp Fiction!
Madsen berättar gärna historien om den gula Cadillacen som hans karaktär kör i Reservoir Dogs.
– Det var verkligen en lågbudgetproduktion och vi gjorde allt för att spara pengar. Lagerlokalen där det mesta av filmen är inspelad fick vi låna gratis, kafét likaså. Cadillacen i filmen var min egen. Jag körde den till jobbet varje dag.
När vi skulle filma scenen där mr Blonde hämtar en bensindunk ur bagageluckan var producenten på väg att åka och hyra en bil till min karaktär. Varför det? sa jag och föreslog att vi skulle använda min egen bil istället. Den stod ju ändå bara parkerad på utanför lagerbyggnaden.
Madsen avslöjar att han gav Tarantino samma gula Cadillac i födelsedagspresent när de gjorde The Hateful Eight tillsammans.
– Det är faktiskt också samma bil som Leonardo DiCaprio och Brad Pitt åker runt i hela tiden i Once Upon A Time in … Hollywood. Det tror jag ingen visste förrän just nu. Jag har aldrig berättat det förut.
Madsen har med åren varit en återkommande skådis i Tarantinos filmer. I senaste filmen dyker han än upp igen, den här gången som sheriff i ett avsnitt av den fiktiva teve-westernserien Bounty Law.
John Travoltas karriär fick en nytändning som Vincent Vega i Pulp Fiction (1994). Det har ryktats om att Michael Madsen egentligen var den som först var påtänkt för rollen, men tackade nej.
– Det är en story som förföljt mig under alla år. En dokumentärfilm om min karriär är på gång nu (American Badass: A Micael Madsen Retrospective, regisserad av Dominique Milano). Quentin är med i filmen och i den berättar vi sanningen. Det florerar så många löjliga rykten på nätet, inte minst att jag skulle ha nobbat Pulp Fiction.
Madsen berättar att han spelade in Getaway – rymmarna (en nyinspelning av Steve McQueen-klassikern från 1972).
– Jag hade ledigt, det var Farsdag och jag åkte hem till Los Angeles för att träffa min son. Samtidigt hade jag fått höra att Lawrence Kasdan skulle göra Wyatt Earp.
Jag ville så gärna göra rollen som Doc Holliday och fick till ett möte med Kasdan, men regissören förklarade att Dennis Quaid redan fått den rollen. När han erbjöd mig att spela Virgil, en av Earpbröderna, tackade jag ja på stående fot. Jag skrev på kontraktet och åkte tillbaka till Arizona för att göra klart Getaway.
En kort tid därefter träffade Madsen Tarantino i New York.
– Jag fick läsa manuset och älskade det, men det fanns ingen chans att jag kunde tacka ja till Tarantino. Kontraktet för Wyatt Earp gick inte att riva upp. Sanningen är att jag inte nobbade rollen i Pulp Fiction.
Jag ville göra den, men kunde helt enkelt inte – tyvärr, och Wyatt Earp blev en rätt trist film. Filmen är för lång och innehåller alldeles för mycket Kevin Costner. Sorry, Kevin, men så är det faktiskt, skrattar han.
Ogillar fysiskt våld
Privat ogillar Michael Madsen våld. Ändå har han spelat en hel del våldsamma typer. Hur hanterar man som skådespelare den sortens motsättningar?
– När jag var runt femton läste jag en biografi om James Cagney. I boken sa han att tricket med att gestalta en skurk är att försöka hitta något hedersamt och ädelt i karaktärens personlighet.
På samma sätt måste man alltid försöka hitta något svart och ondskefullt i en karaktär som utåt sett verkar helylle. Jag har försökt tänka på det rådet, särskilt när jag spelat ”bad guys” – och det har jag gjort många av. Jag antar att jag har hamnat i det facket, men det är faktiskt inte så tokigt.
Privat är Madsen sedan länge både en erkänt skicklig fotograf och poet. Han var god vän med legendariske Dennis Hopper (1936 – 2010) som jämförde Madsens stil med 50-talets ”Beat-generation”.
Madsen har själv berättat att han influerats av både Jack Kerouac och Charles Bukowski. Hopper skrev också förordet till Madsens första, internationellt prisbelönta diktsamling Burning in Paradise (1998).
– Jag har Dennis att tacka för att jag fortsatte skriva poesi. Det var han som uppmuntrade mig till det. Hans namn gav också mina dikter och mitt författarskap en viss legitimitet.
Men det var nära att han aldrig blev publicerad. När Madsen bodde i Santa Fé, New Mexico, var han på gång att elda upp allt han skrivit en vinter.
– För att det var svinkallt och jag behövde något att starta en brasa med, skrattar han.
– Men tjejen som jag var tillsammans med då hindrade mig. Hon tyckte det var korkat att förstöra alla mina personliga skriverier, så jag sparade det istället. Det materialet blev sedan till min första bok.
Diktsamlingen American Badass (2009) tillägnade Madsen kollegan och motspelaren i Kill Bill-filmerna, David Carradine. Den senaste boken heter Expecting Rain släpptes 2013.
Madsen säger att han aldrig funderat på om han fick rollen som den ständigt skrivande Joe Gage i The Hateful Eight för att han privat är författare.
– Jag skrev faktiskt på riktigt i scenerna i filmen, det var inte bara klotter för syns skull. Quentin känner förstås till mitt författande och jag tror han gjorde Gage till en skrivande karaktär för min skull, som vän och skådespelare.
Man kan inte lita på nätet
I yngre dagar funderade Michael på att byta efternamn.
– Jag har alltid gillat de gamla Hollywoodstjärnorna och de bytte alltid namn. Tony Curtis hette egentligen Bernard Schwartz, Marilyn Monroe hette egentligen Norma Jeane Baker och Cary Grant hette Archibald Leach.
Jag ville också ta ett nytt namn när jag började som skådis. Ett förslag var att kalla mig Michael Hood eller Michael Clayton. Men jag vågade inte när det kom till kritan, så jag behöll Madsen.
Och karriären har rullat på bra för Michael med sitt dansk-klingade efternamn.
Han har varit verksam i över 40 år och hittills gjort runt 170 filmer. Men att han skulle varit involverad i över 300, som det står listat på Imdb.com, skakar han bara på huvudet åt.
– Det är fånigt, man kan inte lita på Imdb. Rena rykten publiceras ofta som ”sanning”. Det finns ingen som verkligen kollar upp fakta. På min lista finns det massor av filmer som aldrig blev av – och filmer som antagligen aldrig kommer att göras.
Madsen skrattar gott åt de 18 projekt som står listade på Imdb som han skulle ha ”på gång”.
– Av dem är fyra kanske sådana som verkligen blir av.