Test:ATC Entry 5.0

07 december 2020

“Nu ska man inte svära, men h-e vad kul det blev att lyssna på musik!”

Text Magnus Fredholm, Bild Magnus Fredholm, Peter Aspegren, ATC

I en värld där vi uppmuntras att köpa nytt, uppdatera eller uppgradera oftare och oftare landar detta ATC-system på redaktionen som en påminnelse om att det inte är alla som tycker att det är ett självändamål att ha nya produkter på varenda elektronikmässa.

ATC (Acoustic Transducer Company) grundades 1974 av australiensaren Billy Woodman, och man började med att tillverka PA-element. Man gjorde sig snabbt kända för tolvtummaren PA75-314, ett element som kombinerade hög effekttålighet med låg distorsion. Två år senare kom SM75-150s, den stora mellanregisterdomen (som åtminstone för mig och tillsammans med aktiv drift) är synonym med ATC.

Idag tillverkar ATC allt från små hemmahögtalare (som detta tests bakhögtalare SCM7) via aktiva monster som SCM300ASLT till elektronik, och man står med ena benet stadigt i den brittiska audiofil-myllan medan det andra är lika stadigt placerat på proffssidan.

Härlig uppackning

När jag packar upp ATC-högtalarna är det framför allt tre saker jag slås av. För det första är de avsevärt tyngre än jag väntar mig, för det andra är fanéret på lådorna så snyggt och skönt att ta på att jag blir alldeles varm inombords, och för det tredje att gallren är galet rejäla och så uppenbart framtagna för att skydda och släppa igenom allt ljud utan färgning.

Systemet vi har för test är en blandning av modeller från ATC:s instegsserie, lämpligt kallad Entry. Det ska dock direkt påpekas att det inte är något instegspaket, priset för detta 5.0-system hamnar på 77 500 kronor, men det är det enklaste ATC kan och vill tillverka.

Dyrare serier har något tjusigare element, där diskanten med ”s” på slutet har talspolen lindad på en stomme av metallegering och en starkare magnet medan basarna har SL-teknologi (Super Linear Magnet Technology) som sänker nivån på den andra övertonen (på engelska third harmonic) med 10-15 dB. Men det är också tjusigare lådor i exklusivare material, och även att de flesta modeller finns att få aktiva.

Små och kaxiga

De små surroundhögtalarna i vårt system heter SCM7, och är slutna konstruktioner som enligt ATC spelar ner till 60 Hz (-6 dB). Mellanregistret/basen är ett 125 mm stort element med en integrerad softdome i mitten. Nej, det är inget tvåvägselement, men dammkåpan (softdomen alltså) har ägnats mycket omsorg för att kunna hjälpa till med ljudåtergivningen i mellanregistret.

Magneten är nästan lika stor som monteringshålet (det är precis så att man kan få in eller ut elementet om det vinklas så att sidan med kablarna kommer ut sist/in först), och elementet väger in runt 3 kg, vilket alltså förklarar att denna smidiga lilla högtalare väger 7,5 kg! Här är det också läge att nämna talspolen, som på denna enklare serie lindats på en kaptonstomme, men som precis som alla andra element från ATC har plattvalsad spoltråd, och både tillplattningen och lindningen av tråden sker på ATC:s fabrik.

Diskanten är ATC:s SH25-76, kom för några år sedan och föregicks av sju år av utvecklingsarbete. Parallellt utvecklade man såklart den dyrare SH25-76s, och detta gjorde att sista pusselbiten i ATC:s självförsörjning var klar. Man hade ända sedan starten förlitat sig på diskanter från Vifa, men inte längre alltså.

De båda elementen sitter snyggt försänkta i baffeln, fastdragna med maskinskruv som möter lådans gänginsatser. Inga träskruvar här inte! Det samma gäller förresten brunnen som huserar anslutningskontakterna (bi-amping på denna modell), den är avsevärt kraftigare än den ser ut och är fastdragen med inte mindre än sex skruvar.

Själva lådan är tillverkad av fanérad MDF, och träarbetet är mycket väl utfört. Inget skrytbygge direkt, snarare vettig form, funktion och utseende i skön harmoni. I detta test har vi haft SCM7 i oljat körsbärsfanér, men det går lika bra (och till samma pris) att få dem i svartbetsad ask samt vitt eller svart halvmatt lack.

En snabb koll i faktabladet upplyser mig om att delningen ligger vid 2,5 kHz, men kanske framför allt att känsligheten ligger på låga 84 dB/1w/1m, vilket egentligen inte påverkar annat än maximalt ljudtryck, som i SCM7:s fall anges till 103 dB.

Egen centerserie

Centern i uppställningen heter C1C, och den är egentligen inte en medlem i Entry-serien, utan ingår precis som alla ATC:s centrar i Centerserien! C1C är den mindre av två centrar som ATC tycker passar till Entryserien, och förutom dessa finns det två som kanske mer används till Classicserien, och den större av dessa har ATC:s legendariska mellanregisterdome.

Här får vi dubbla mellanregister av samma typ som i SCM7, och faktum är att det mesta är sig likt från SCM7, utom känsligheten som tack vare dubbla mellanregister åkt upp 2 dB.

Det blir lite tjatigt att repetera allt som är precis som på SCM7, men intressant och inte helt vanligt är i alla fall att även C1C kan biampas.

Vuxna frontare

Huvudattraktionerna i detta test är dock utan tvekan de golvstående SCM40, som förutom den tidigare nämnda diskanten är bestyckad med den legendariska mellanregisterdomen SM75-150 samt ett 164 mm stort basmembran (SB50-164SC). 164 mm? Jo, det står så i faktabladet, men efter kontrollmätning visar det sig att ATC till skillnad från på SCM7 (och till skillnad från i princip alla högtalare på konsumentmarknaden) angivit diagonalen för den effektiva delen av konen (där man bara tar med halva gummiupphängningen i måttet), och enligt gängse normer är elementet 200 mm, 8 tum.

SCM40 har (till skillnad från vissa andra ATC-modeller, läs SCM50/100) i mina ögon väldigt tilltalande proportioner: meterhög, 26 cm bred och något djupare, och den står stadigt tack vare utriggare i framkant. I botten sitter gängor för spikes, bak direkt i lådan och fram i utriggaren. Gillar du inte spikes (och helt ärligt, vem gillar spikes?) Finns det många fiffiga fötter att välja mellan i närmsta butik.

Jag ögnar återigen igenom ett faktablad, och ser att mellanregisterdomen högpassdelas vid 380 Hz och att lågpassfiltret ligger vid 3,5 kHz. Notera att diskanten alltså inte behöver jobba lika långt ner i frekvens som hos SCM7 och C1C, vilket sannolikt är en av förklaringarna till att SCM40 kan spela dubbelt så starkt som SCM7 trots att den endast är en 1dB känsligare. Inkoppling sker såklart på baksidan, och här får vi möjlighet till tri-amping, underbart!

Uppställning

Efter att jag packat upp hela systemet ska jag ställa upp det på ett vettigt sätt, och eftersom både SCM7 och SCM40 har minst sagt begränsad spridning i vertikalled lägger jag lite extra tid på att placera speciellt SCM7 så att mina öron är i linje med mellanregistret. SCM40 träffar tack vare den lätta bakåtvinklingen mina öron rätt utan att jag behöver mixtra med vinkeln, men jag får vara extra noga med centern.

Efter lite flyttande och fixande fastnar jag för en placering av frontarna en högtalarbredd från bakvägg och riktade rakt mot sweetspot. Det finns många sätt att placera SCM40, och ytterst få dåliga sätt, så det är bara att laborera tills du hittar din favoritvinkling. Jag gillar det extrema fokus jag får med full toe-in, men ska anläggningen användas mycket även för stereolyssning skulle jag kunna tänka mig att släppa lite på studio-tänket och vinkla in dem något mindre.

Vi brukar helt ärligt oftast testa högtalare utan galler, även om vi alltid lyssnar med galler också, och detta beror på att det i de allra flesta fall blir en viss skillnad (i våra öron nästan alltid till det sämre) med gallren på. Denna gång har vi dock konsekvent kört med galler på, för det är ingen hörbar skillnad alls!

De fem högtalarna drivs omväxlande av en för/slutstegskombination (Hegel C55 och en Yamaha CX-A5100) och en integrerad förstärkare (Marantz SR6014 testad i HemmaBio 10/2019). ATC-systemet låter riktigt bra genom Marantzen, men ett byte till den avsevärt dyrare för/slutstegskombinationen ger enorma ljudförbättringar i allt från basens artikulation till musikaliskt sväng. Det funkar alltså bra med en receiver i 15 000-kronorsklassen men alla uppgraderingar av förstärkeriet får högtalarsystemet att blomma ut ytterligare, så sikta så högt du har råd!

Okänsligt läge

Jag har tidigare skrivit om den relativt låga känsligheten, men vad innebär det i praktiken? I fallet med detta ATC-system är känsligheten 84-85 dB/1w/1m, så om du skickar in 1 w i högtalaren och sätter en dB-mätare en meter från högtalaren visar den på 84 dB (vid 1 kHz ska tilläggas). För att öka ljudtrycket 3 dB måste vi fördubbla den inskickade effekten, och för att få 90 dB krävs 4 Watt. De flesta högtalare av idag har en känslighet runt 90 dB/1w/1m, vilket innebär att ATC kräver 4 gånger så mycket effekt för att nå ett visst ljudtryck som dessa ”normala” högtalare.

Spelar det i praktiken någon roll? Ja vill du kunna spela riktigt starkt spelar det definitivt roll, medan man till ATC:s fördel kan anföra att slutsteg eventuellt låter bättre när de får gå lite hårdare, samt att ATC sannolikt valt att hålla ner känsligheten till förmån för högre ljudkvalitet, något man ofta ser när det gäller riktigt dyra högtalarelement.

Magnifik upplevelse

När jag packade upp högtalarsystemet var de små SCM7 först ur lådorna, och därför fick de agera stereohögtalare medan jag meckade med golvarna och centern. Placeringen jag valde (efter att ha testat den vanliga placeringen för golvare, där jag inte fick nån bas) var 2,40 m från varann, med lådornas baksidor 10 cm från bakvägg och högtalarna rakt ut i rummet, och kopplade till Hegel/Yamahakombinationen. Och som de spelade! Allt som råkade dyka upp i spellistan (Bob Marelys Survival, Faith No Mores King For A Day…, Diane Birchs Bible Belt, Sweets Sweet FA och annat) återgavs till synes utan ansträngning och med härligt driv!

När jag fått ur SCM40:orna ur lådorna, skruvat på utriggare och spikes och placerat dem någorlunda rätt växlade jag från stativarna till golvarna och körde om samma spellista. Och sen blev jag sittande.

Nu ska man inte svära, men h-e vad kul det blev att lyssna på musik! Närvarokänslan, tonaliteten, stereobilden, djupet, allt finns plötsligt i vårt biorum, och det är skrämmande detaljerat vilket jag märker när jag börjar spela CD (i stället för att packa upp centern). Dassiga inspelningar, små biljud och knasiga mixidéer hörs extremt klart och tydligt, men märkligt nog tar det inte på något sätt bort njutningen i min musikupplevelse. Det är storartat rakt igenom, gåshud mest hela tiden och precis hyr kul som helst!

Ok, till slut sansar jag mig, packar upp centern och kopplar upp både den och SCM7:orna, nu som surrounder. Avstånden mäts in, jag ställer nivåerna med dB-mätare och öron och så ställer jag frontarna som stora. Surrounderna och centern delar jag vid 60 Hz, och sedan kollar jag på lite Ghost In the Shell, lite Deadpool, lite X-Men och en del Carnival Row (Amazon Prime), och det här är alldeles fantastiskt bra!

ATC-högtalarna klarar inte att komma upp i Klipsch-ljudtryck, så vill du spela riktigt starkt är ATC inte helt rätt, men söker du högtalare som är lika smittande roliga att lyssna på oavsett om volymen är låg, i samtalsnivå eller på bionivå måste du höra ATC Entry!