filmrecension

Cats - Vilsna kissar

Cats är en av världens mest framgångsrika musikaler.

Annons:

CATS

Musikal

Producerad: 2019

Format: 16:9 HD, Dolby Stereo

Utgivare: Viaplay

Längd: 110 min

 Betyg: 2

 

Från premiären spelades den i över 20 år i West End och blev startskottet för megamusikalen som globalt fenomen. Andrew Lloyd Webbers manus bygger på en diktsamling av T.S. Eliot om katter i London. Det finns ingen talad dialog, utan allt sjungs fram i en rad olika musikstilar.

Inför adaptionen av en dylik scenproduktion har man en rad val. Ska man använda riktiga katter? Datoranimerade? Människor i kostym? Tom Hooper väljer inget av detta. Av någon oförklarlig anledning blir kompromissen istället datoranimerade människor i kattkostym, med verkliga ansikten inklippta. Tanken är att undvika uncanny valley, den motbjudelse många känner inför animationer som ligger nära det verklighetstrogna. Men resultatet blir bara konstigt, en avbildning av en avbildning. En datoranimerad humanoid som försöker efterlikna en katt på fyra ben löser ingenting.

Hooper tar sig friheten att låta historien handla om en katt som hittas övergiven. Men hon utsätts bara för samma musikalnummer, dessa ständiga introduktioner av katter och miljöer. Som något slags narrativt fokus för filmen fungerar det inte alls.
Försöket att berätta något nytt avslöjar istället de brister som musikalen alltid dragits med.  Cats är egentligen en ganska konstig och spretig historia, där katterna arrangerar en bal i syfte att en av dem ska väljas ut för att dö.

En musikal kan dock leva på sitt anslag, men det överdåd av kostym och scenografi som erbjuds i scenmusikalen Cats blir här en rad stela bakgrunder och halvhjärtade animationer av kända artister (Jason Derulo, Jennifer Hudson, Taylor Swift).
Deras inklippta ansikten far runt mot grafiken och sjunger sådant som ”Jellicle cats sing Jellicle chants, Jellicles old and Jellicles new, Jellicle song and Jellicle dance, Jellicle songs for Jellicle cats”. Vad Jellicle är? Det förklaras aldrig med ett ord.

Det ambitiösa misslyckandet har ibland en särskild tjusning. Kanske kommer Cats också bli en kultfilm så småningom, inte minst eftersom det är så många kända namn involverade här. Men jag har svårt att uppbåda någon slags entusiasm för detta ganska träiga magplask. Då föredrar jag äldre och mindre tråkiga underligheter som Return to Oz, The Wiz eller Phantom of the Paradise


Annons:

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår