Juli 1972.
Det var då det började.
Jag var 11 år och hade sommarlov.
Antagligen var allt precis som vanligt.
Fast bio Central hade semesterstängt och det blev inga matinéer med Tarzan, Åsa-Nisse och Robin Hood. Så jag läste serietidningar, cyklade runt med ”Vinge-Per”, köpte glass hos ”Sillastryparen”, kickade boll, gjorde pilbågar, bråkade med lillebrorsan och badade i Råbocka.
Mycket mer än så kommer jag inte ihåg.
Allra starkast minns jag vad TV1 visade på onsdagskvällarna - skräckklassikerna med Frankensteins monster, Dracula, mumien och varulven. Klockslaget 21.35 kom att bli magiskt och fick mitt pojkrumshjärta att klappa lite hårdare.
Jag älskade dom där monstren. Jag byggde och målade omsorgsfullt dom ikoniska Aurora-byggsatserna vars extradelar blev självlysande i mörkret om man först höll dom under en lampa ett tag.
Trots att jag tjatade på mina föräldrar fick jag bara se glimtar av monstren på teve den där sommaren. Men dom gjorde ändå ett oförglömligt intryck på mig.
Kullamannen och jullovsmorgnarna med Scooby-Doo hade redan gläntat på dörren. Men det var dom svartvita monsterklassikerna som jag inte fick se som på allvar gjorde mig skräckfilmsfrälst.
*
SVT fortsatte att visa sommarskräck under 70-talet, trots att det gnälldes en del och somliga ville stoppa filmerna för att dom kunde skrämma småbarn.
Chefen för Svenska Filminstitutet, Harry Schein, ville också förbjuda filmerna. Men bara för att han tyckte dom var lika dåliga som Åsa-Nisse. Nån moralpanik á la videovåldsdebatten på 80-talet blev det aldrig.
Sommaren 1973 körde dom en ny serie gamla rysare. Bland dom Levande begravd och Den längsta natten. Samma sommar presenterade Nils-Petter Sundgren också klassiker som Rovdjurskvinnan, Doktor Mabuses testamente och Gravplundraren.
Då hade skräcksommaren kopplat ett järngrepp på Sverige.
Men det var inte dom gamla monstren som orsakade braskande löpsedlar, krav på bojkott och förbud, utan en helt ny sorts skräckserietidningar.
*
Jag köpte Dracula, Skräck och Varulven för min veckopeng.
Vampirella var kittlande sexig, men den stora favoriten var Chock. Jag älskade Slemmy, den tecknade monstergubben som drog billiga vitsar och dräpande sarkasmer om dom makabra serierna.
Men då tog det hus i helvete.
I alla fall på Konsum.
I mitten av 70-talet drog dom igång en kampanj för att rensa i sortimentet. I flera butiker rök också Korak och Serienytt, fast det inte var skräcktidningar. På teve tryckte Bengt Fahlström i Barnjournalen upphetsat nyllet mot kameran och varnade för alla grova inslag av skräck och våld i serierna. Jävla fjant, muttrade vi på skolgården.
Jag minns också hur jag 1972 med skräckblandad förtjusning läste i Kvällsposten att några skolelever sett en riktig varulv i Trelleborg.
Snart kom fler anmälningar.
Dracula hade också setts smyga runt skolan. Polisen ryckte ut, men hittade inga monster. En man förföljdes av några elever för att han såg läskig ut. Skolans tillsynslärare hittade sen barnen som samlats runt en skåpbil och skanderade ”Varulven, varulven”. Bredvid stod en förvirrad sotare och fattande ingenting.
I Varulven läste jag att en varulv även siktats i Jakobsberg, norr om Stockholm.
Han hade gått över hustaken, krafsat i rabatter och pangat fönsterrutor. Som bevis hade tidningen en suddig bild på varulven. Men jag var besviken för att han såg ut som vaktmästaren på Haganässkolan. Fotot av den intervjuade polisinspektören Falk hade kunnat göra storyn trovärdig – om han inte poserat i en Varulven Fan Club T-shirt som han fått av förlaget.
I Expressen avslöjade Falk sen att varulven inte var nån varulv, utan en skäggig gubbe som meckat med sin bil. När några förbipasserande barn frågade om han var varulven som dom sett på teve hade gubben blivit arg, viftat med en skiftnyckel och skrämt iväg ungarna.
Men hysterin spred sig.
I Stockholmsförorten Sätra fick polisen larm om en ylande mumie som slog ihjäl katter. Tonåringar beväpnade sig med hockeyklubbor och drog iväg på mumiejakt på sina moppar. Nån mumie fångade dom aldrig.
Men 70-talets monstersomrar satte ändå djupa spår hos mig.
Hajen på bio i Helsingborg 1975 var den första filmen som skrämde mig på riktigt. Några Månbas Alpha-avsnitt på teve minns jag också som rätt ruggiga.
Sommaren -79 såg jag Alla helgons blodiga natt i Liverpool. Ensam på sena föreställningen i Odéons stora, nästan folktomma salong.
Upplevelsen skakade om mig.
Jag skyndade nervöst genom stan innan jag kallsvettig kom hem och kunde låsa dörren efter mig.
*
Skräckfilmsintresset har hållit i sig under alla år.
Jag vet inte hur många rysare jag har sett. Det är enklast att konstatera att jag har sett allt.
Därför är det inte så konstigt att jag har blivit avtrubbad.
Jag älskar fortfarande skräckfilmer, men dom skrämmer mig inte längre.
Jag ser dom ensam. Mitt i natten. Med hörlurar och på hög volym.
Men det hjälper inte.
Jag blir aldrig rädd.
Istället somnar jag ofta mitt i en film.
Det är verkligen inget bra betyg för en skräckfilm.
Nu har elektronikjätten Samsung tagit hjälp av forskare för att ta reda på hur man med neurovetenskap och modern teknik kan skapa den perfekta skräckfilmen och skrämma skiten ur folk.
Lycka till, säger jag. Det lär inte funka på mig.
Istället får jag minnas dom gånger jag blivit riktigt omskakad.
Midnattsvisning av Evil Dead på Prince Charles Theatre i London.
Motorsågsmassakern och Cannibal Holocaust på grynig pirat-VHS.
Nightmare City på en ödslig biograf i Rom.
Zombiefilmerna på Saga i Köpenhamn där dånet av dom italienska skräcksyntharna fick biografens murriga salonger att skaka.
Men det var då det.
Jag saknar dom upplevelserna.
Ny skräckfilm rör mig inte i ryggen.
Det enda som skrämmer mig nu är cancer och Skatteverket.
*
Till sist … Att vandra runt pandemi-Stockholm i bitande februarikyla och se folk köa utanför mataffärerna känns som att befinna sig i kalla krigets Östeuropa. När jag sen går rakt in i en filminspelning om Palmemordet blir 80-talskänslan överväldigande.