Skön läsning Favoriter ur arkivet Veckans gratisartikel

I huvudet på en manusförfattare, del 1

Utan ett bra manus blir det aldrig någon bra film. Ändå får manusförfattarna sällan eller aldrig det erkännande och uppskattning de förtjänar. Vi tittar närmare på ett av filmbranschens ensammaste och mest ångestfyllda, men också lustfyllda jobb.

Annons:

 

Bra filmer bygger alltid på bra historier.

Och bra historier skrivs av bra manusförfattare.

Ändå har manusförfattarna traditionellt sett nästan alltid fått stå utanför rampljuset. Istället är det alltid regissörer och skådespelare som hyllats. Manusförfattarna blir sällan några stjärnor – men det finns förstås undantag.

Paul Schrader var den första riktiga författarstjärnan.

Den förre filmkritikern fick stor uppmärksamhet för manusen till kritikerrosade kassavältare som Taxi Driver (1976), American Gigolo (1980) och Tjuren från Bronx (1980). Schrader blev Golden Globe-nominerad för ”Bästa originalmanus” för både Taxi Driver och Tjuren från Bronx. Han fick en Oscarsnominering för manuset till filmen First Reformed så sent som 2019.

 

Högst betald i Hollywood 

Ett tag var den förre Rolling Stone-journalisten Joe Eszterhas Hollywoods allra hetaste manusförfattare.

Hans första manus var F.I.S.T. (1978), regisserad av Norman Jewinson med Sylvester Stallone (som också skrev om manuset) i huvudrollen. Eszterhas skrev sedan om manuset till Flashdance (1983) som blev en stor succé. Under 80-talet skördade han flera stora framgångar med manus till Kniven är enda vittnet (1985), Hearts of Fire (1987) och Costa Gavras båda Förrådd (1988) och Skuggor ur det förflutna (1989).

1992 fick Eszterhas tre miljoner dollar för att skriva manuset till Paul Verhoevens Basic Instinct. Det gjorde honom till Hollywoods då högst betalda manusförfattare.

Men han har också öppenhjärtigt skrivit om fiaskot med Showgirls (som han 1995 fick en Razzie Award för i kategorin ”Sämsta manus”) och om hur tufft livet är bakom filmfabrikernas kulisser i två läsvärda böcker, Hollywood Animal (2004) och The Devil´s Guide to Hollywood (2006).

 

Jag fick manuset till Reservoir Dogs av Quentin Tarantino när vi sågs första gången 1992. Hans sätt att skriva kom att bli smått revolutionerande och att läsa det var också en bra skola för en blivande manusförfattare.

 

Videovåld enda utbildningen

Quentin Tarantino är förstås det största manusförfattarnamnet i modern tid.

Som regissör har han bara gjort filmer efter sina egna historier – förutom med Jackie Brown som är baserad på Elmore Leonards roman Rum Punsch.

Filmfantasten Tarantino slukade film under åren han jobbade i en videobutik strax utanför Los Angeles. Han påstår ofta att det är hans enda riktiga utbildning, men då ska man inte glömma att han också begåvats med en sällsynt talang.

Reservoir Dogs – de hänsynslösa (1992) blev Tarantinos första långfilm. Manuset skrev han på bara tre veckor. Det berättade han när jag intervjuade honom under Stockholm Film Festival 1993, när vi tillsammans rände runt stan, gick på bio och rotade i skiv- och videobutiker.

Han förklarade också att det var självklart att han själv skulle regissera filmen, trots att han var helt okänd i Hollywood. Pengarna till att göra Reservoir Dogs fick han efter att ha sålt manuset True Romance (1993) till regissören Tony Scott.

 

 

Skriva och regissera vad han vill

Det stora genombrottet kom 1995 med Pulp Fiction.

För den belönades Tarantino med en Oscar för ”Bästa originalmanus”. 2013 vann han sin andra manus-Oscar, då för Django Unchained. Han har även nominerats för manuset till både Inglorious Basterds (2010) och The Hateful Eight (2015).

Efter sina monumentala framgångar har det aldrig varit något snack om saken. Tarantino får skriva och göra de filmer han vill.

Det är han ganska ensam om i filmvärlden.

För alla andra handlar det om att fortsätta skriva och kämpa för att få berätta de historier de vill berätta.

På ett sätt har den nya tekniken kanske gjort det lättare att göra egna filmer idag.

Men på en punkt har ingenting förändrats.

En film behöver ett manus och en bra film behöver ett bra manus.

Så enkelt är det faktiskt fortfarande.

 

Jag ville också bli manusförfattare

Jag hade ingen som helst utbildning eller erfarenhet av branschen när jag själv började jobba som manusförfattare i mitten av 90-talet.

Precis som Quentin Tarantino tyckte jag att det räckte med att ha sett tusentals filmer för att kunna skriva manus. Dessutom hade jag så mycket annat matnyttigt i bagaget som jag kunde utnyttja i mitt skrivande.

Jag började resa när jag var femton.

Redan i slutet av 80-talet hade jag kuskat runt världen, bott i USA, försökt bli stuntman och jobbat i Mellan Östern. Formad av mina upplevelser, inspirerad av de platser jag besökt och färgad av de människor jag mött hade jag skaffat mer livserfarenhet och samlat på mig fler historier än de flesta andra i min ålder. Jag hade också skrivit om film i åratal, träffat och intervjuat Kung fu-stjärnor, skådespelare, regissörer, stuntmän och en massa andra märkliga och spännande människor.

Efter tre år som brevbärare var jag trött på slitet att cykla i regn och snö och springa i höghustrappor utan hiss i Stockholms slitna förorter.

Istället ville jag skriva manus.

Jag hade tidigt insett att det mesta vi ser på film och teve är sådant som bara berör för stunden. Att det bara är ett fåtal filmer som skiljer sig från mängden, som överraskar och utmanar. Som verkligen gör skillnad och stannar kvar och lämnar outplånliga avtryck i själ och hjärta.

Det var precis den sortens filmer och serier jag ville skriva.

Riktigt hur jag skulle gå tillväga för att lyckas med det visste jag inte.

Jag visste bara att jag måste bort från brevbärandet.

 

Joker (Johannes Brost) och Uno (Hans V. Engström) var starka och tydliga karaktärer, tacksamma att skriva dialog till. Bild: SVT

 

Refuserad idé, men beröm av Joker

Jag började skriva på en idé om en fiktiv flygplats utanför Stockholm.

Här surrade det av intriger och relationer, både mellan anställda och resenärer. Det var knarksmugglare, utvisningshotade immigranter, skumma affärsmän och galna charterturister i en salig röra. Jag skrev ett helt pilotavsnitt och synopsis för ytterligare nio avsnitt.

Det skulle bli säsong ett av Sthlm Airport.

På 90-talet var SVT Drama störst i branschen, så det var dit jag skickade mitt projekt. De tackade nej och förklarade att man inte var intresserad av att dra igång en ny, stor teveserie. Man hade ju redan Rederiet (1992-2002) som ångade på för fullt och var landets i särklass mest populära serie.

Istället fick jag erbjudande om att provskriva för Rederiet och tackade förstås ja. Jag skrev ett avsnitt parallellt med den ordinarie avsnittsförfattaren och blev sedan erbjuden att börja skriva för serien.

Det gjorde jag med skräckblandad förtjusning.

Jag hade bra koll på Rederiet eftersom jag kollade på serien varje vecka. Men att ta steget till att skriva avsnitt och kastas ut på djupt vatten utan någon som helst erfarenhet av den slags jobb var onekligen lätt skrämmande.

Men det rullade på bra.

Rederiet drog överlägset flest tevetittare under många år och var ständig etta på topplistan.


Särskilt Joker (Johannes Brost), Gustav (Bert-Åke Varg) och Uno (Hans V. Engström) var tacksamma att skriva. Deras karaktärer var så tydliga och väl etablerade. Eftersom serien hade rullat flera säsonger när jag började skriva var det bara att blunda och lyssna på hur de brukade prata när jag själv skulle börja skriva dialog.

Jag skrev en handfull avsnitt och lärde mig hantverket genom att jobba ”i skarpt läge.” Det var en väloljad manusfabrik, men stämningen var bra och det var kul att hänga på inspelningarna ibland och träffa skådespelarna.

Bild: SVT

Rollistan var full av flera av Sveriges bästa skådespelare och alla var väldigt trevliga och uppmuntrande de gånger vi träffades – Gösta Prüzelius (Reidar), Kenneth Söderman (Tony), Peter Harryson (Silver), Gaby Stenberg (Beatrice), Thomas Hellberg (kapten Lager) och Yvonne Schaloske (säkerhetschef Bengtsson).

Jag minns speciellt ett avsnitt som jag skrev där Joker skulle vara lite extra vitsig och Johannes Brost sa till mig: ”Fan, det här var riktigt kul”!

Att som oerfaren manusförfattare få höra det från en rutinerad skådis som Johannes var enormt upplyftande.

 

Jag skrev faktiskt det allra första avsnittet av Sveriges första varje-dag-såpa. 

 

Sveriges första varje-dag-såpa

Vänner och fiender hade premiär i oktober 1996 på TV3 där den sändes till 1997.

Därefter tog Kanal 5 över tills serien gick i graven i juni 2000.

Serien skapades av Rolf Sohlman, Peter Nyrén och Mikael Kinning. Den utspelade sig främst i den fiktiva staden Erikshamn och kretsade kring tre tjejer och deras familjer. Även här fanns många bra skådisar – bland annat Allan Svensson (Svensson, Svensson), Sussie Eriksson (c/o Segemyhr), Rachel Molin (Kvarteret Skatan) och Anki Lidén (I taket lyser stjärnorna).

Serien spelades i huvudsak in i gamla fabrikslokaler i Hallstahammar, en filmstudio som fick namnet ”Hollyhammar.”

 

När jag fick erbjudande att vara med från starten på Vänner och fiender tackade jag ja direkt. Det var Sveriges första såpa som skulle sändas varje dag i veckan.

Rederiet fick man gott om tid att skriva avsnitten. Vi skrev dessutom alltid tre versioner av varje avsnitt med grundliga genomgångar och möten med huvudförfattarna efter varje version.

Vänner och fiender blev det helt annorlunda.

 

 

Stressigt med manus på löpande band

Johann Zollitsch är en mycket erfaren inspelningsledare, författare, producent och regissör.

Han har jobbat med flera stora dramaproduktioner, bland annat för Lars Molin (Tre kärlekar) och Billie August (Den goda viljan). Men också som regiassistent på Lucas Film i USA.

När Jarwoskij plockade in Johann som huvudförfattare (tillsammans med författaren Stefan Ekberg) och som manuschef för Vänner och fiender införde han ett dubbelt så snabbt sätt att skriva teveserier på.

Nu skulle varje författare skriva två avsnitt i veckan – och avsnitten måste vara bra direkt.

Det fanns ingen tid att skriva om eller skriva nytt.

Regissörerna stod beredda att börja filma så fort de fått manuset i sin hand.

Att jobba på det här sättet var helt nytt i Sverige och revolutionerade branschen. Den ”amerikanska filmfabriksmodellen” var mentalt stressig och slitsam, men gjorde även skrivandet roligt och utmanande.

 

En kyss mellan två av tjejerna i Vänner och fiender blev tevehistorisk och fick stor uppmärksamhet i medierna.

 

Nybyggarandan i produktionsbolaget Jarowskijs gamla kåk på Söder i Stockholm var påtaglig. Det fanns en kreativ lust och skaparglädje som fick väggarna att vibrera. Vi hade kul under många år. Även inspelningarna i Hollyhammar var slitsamma, men också uppskattade av de medverkande. På redaktionen firades framgångarna med fester och champagne, men det uppstod också gräl, tjafs och kreativa motsättningar ibland.

De avsnittsförfattare som inte höll måttet fick omgående sparken.

Det fanns ingen tid för långa diskussioner. Schemat för manus och inspelning var oerhört tight. Allt gick i en rasande fart. Men jag lärde mig också att jag skriver bäst med kniven på strupen.

– Jag har stött på andra kollegor genom åren som också ser tillbaka på den då så utskällda ”såpa-maskinen” med värme. Det är ju roligt att få skapa i en tydlig organisation även om det ska gå fort. Många har kallat det för ”den bästa skolan”, säger Johann nu.

Och jag håller med.

Åren på Jarowskji, och tiden med Johann i synnerhet, var den bästa utbildning jag kunnat få. Det var skoningslöst tufft och krävande, men samtidigt otroligt lärorikt.

Som att göra 10 långfilmer

Johann regisserade också flera avsnitt av Vänner och fiender.

– Även som regissör tyckte jag det var ett bra upplägg. På den ganska korta tid jag var regissör, en halv säsong, hann jag göra 60 avsnitt x 22 scener = över 1 200 scener, vilket ju motsvarar cirka 10 långfilmer. Det skapar en viss rutin vad gäller kameravinklar, scenerier och personinstruktion, även om arbetet på många sätt skiljer sig från långfilmsregi. Men när jag ser och arbetar med alla dessa polisserier ligger de ju närmare såpan än långfilmen vad gäller hantverket!

När TV3 förlorade rätten till Vänner och fiender drog de igång en ny, egen såpa, Vita lögner (1997-2002). Jag fick flera gånger erbjudanden om att gå över till konkurrenten, men valde att stanna kvar på Vänner & fiender. Det blev totalt 740 avsnitt för serien. Jag skrev åtskilliga hundra av dem och är glad och stolt över att ha varit med från början till slutet. Allt jag lärt mig om att skriva manus lärde jag mig på Vänner och fiender och av Johann Zollitsch.

 

Intresse för människor, disciplin och strukturer

Jag frågar Johann vad han anser krävs för att bli en bra manusförfattare.

– Viljan att berätta en bra historia och en känsla för vad som är ett roligt och spännande sätt att berätta. Man behöver en psykologisk insikt om hur människor fungerar, reagerar och känner. Ett intresse för hur människor pratar och en analysförmåga att förstå vad dialogen döljer, avslöjar och vad det betyder för individen. Man behöver flit och disciplin. Det är alltid bättre att skriva färdigt något halvbra än att skriva ett briljant, men ofärdigt manus. Ingen vill läsa eller finansiera något som inte är klart. Utan disciplin och fungerande arbetsstruktur blir det aldrig färdigt, än mindre bra. Det krävs också intresse för olika sociala miljöer och vad som utmärker dem. Hur pratar man på ett sjukhus? En bilverkstad? Vad är hög- och lågstatus i respektive värld? Vilka värderingar präglar olika grupper och kulturer? Vad räknas som en merit bland poeter? Brandmän? Soldater? Drag queens?

 

Har du någon speciell rutin i ditt skrivande? Några ”nödvändiga" ritualer eller förberedelser innan du börjar skriva och rutiner som du följer under tiden som du skriver?

– Jag måste börja senast 07.30 varje dag annars ”ligger jag efter”. Jag ägnar mycket tid innan jag börjar skriva manuset till att göra research, vända och vrida på premiss och tema, så att jag verkligen vet vilken historia jag ska berätta.
Därefter gör jag en detaljerad struktur på en stor white-board eller med notis-lappar i olika färger för varje karaktär med avgörande händelser markerade.

Sedan börjar jag skriva och då är det roligt.

 

Vad är roligast och jobbigast med att vara manusförfattare?

– Jobbigast är okunnig feedback från personer som inte förstår hur lite de kan eller förstår. Då dödar de arbetslusten, utan att de har en aning om att det är precis det de gör.
Extremt frustrerande är när man har en dålig dag och inte kan koncentrera sig och heller inte får något gjort på en hel dag. Å andra sidan kommer dagar när man skriver 20 sidor dialog som man sedan är riktigt nöjd med!
Det roligaste är när man under researchen upptäcker saker som gör din historia ännu mera visuell, spännande och fantastisk. Som att busarna på spelklubben Oxen i Stockholm verkligen kallade varandra ”Janne-Värmland” och ”Kenta-Kofot”.

Bild: Kanal 5

Beröm från Bergman

Efter Vänner och fiender har Johann arbetat som både författare och manuschef för flera andra stora svenska och utländska teveserier. Bland dem Skjulte spor för danska TV3 (2000) och Para§raf 9 (2003). Oskyldigt dömd (2008-2009) var hans egen originalidé och sändes på TV4.

– Jag jobbade även som avsnittförfattare på OP:7 (1997, 1999-2003) som Johann var med att skapa. Den Cityakuten-inspirerade serien utspelade sig på ett fiktivt sjukhus och spelades in på gamla Beckomberga sjukhus i Stockholm. Bland skådespelarna fanns bland annat Alexandra Rapaport, Tintin Anderzon och Per Matsson.

Vi fick veta att Ingmar Bergman brukade titta på serien.

”Den där sjukhusskiten ni gör är faktiskt rätt bra”, sa Bergman till Dramatenskådisen Per Mattson som berättade det för mig och pressen när de intervjuade honom, minns Johann.

Det var ett kap av Kanal 5 av få med en tung Dramaten-skådis som Per Mattson i serien.

 

Som manusförfattare var tempot lugnare än på Vänner och fiender, men fortfarande väldigt krävande – och extra svårt eftersom avsnitten innehöll så mycket medicinska fakta.

Men vi hade vassa redaktörer på manusredaktionen som gjorde grundlig research. Vi fick också tillgång till en erfaren läkare på telefon när vi behövde få mer information under skrivandet. Innan jag skrev mitt första avsnitt fick jag dessutom följa med några sköterskor på akuten på Södersjukhuset under ett dygn för att få en bättre inblick i deras vardag och lära mig lite mer om deras jargong.

 

Andra och sista delen av "I huvudet på en manusförfattare" kan du läsa måndag 19 juli 2021


Annons:

Illustration Desirée Nilsson

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår