Stor intervju: Möt Lisa Linnertorp

Av Thomas Nilsson Foto: Cornelia Wahlberg, SVT, m.fl.

Det unga paret David (Simon Lööf) och Siri (Matilda Källström) har varit tillsammans sedan sista året på gymnasiet. Deras kärlek är så självklar, stark och omutbar att de trotsat normen och tidigt startat ett liv ihop. Nu bor de tillsammans i det myllrande London. 

Men deras tillvaro förändras dramatiskt. Efter en blöt utekväll träffar de den franska konststudenten Camille (Alma Jodorowsky) och på en efterfest uppstår en flörtig lek där gränserna successivt upplöses.

Där och då känns allt spännande och fullständigt oproblematiskt. Men ingen av dem anar vidden av konsekvenserna som deras lek ska komma att innebära. För Siri växer en svartsjuka fram som visar sig bli svår att kontrollera. Den får henne också att börja ifrågasätta både relationen med David och sina egna mål i livet.

När förhållandet svajar som mest dras den professionelle dansaren John (Lucien Laviscount från Snatch) också in i händelserna och ställer parets liv på sin yttersta spets.

Threesome är ett laddat drama om kärlek, svek och sex och Viaplays nya stora internationella dramasatsning.

Serien är skapad och skriven av skådespelerskan Lisa Linnertorp som också gör regidebut. Hon har synts flitigt både på film och teve under åren. Lisa har spelat drama i bland annat Torka aldrig tårar utan handskar (2012), Vår tid är nu (2017), Bron (2018) Sthlm Rekviem (2018) och Hidden – förstfödd (2019). Lisa har gjort deckare som Stenhuggaren (2009), Fjällbackamorden (2013) och Wallander – sorgfågeln (2013). Men också komedi i Solsidan (2010), Kontoret (2012) och Familjen Hollstein-Gottorp (2013).

­ Att få regissera mitt eget material och med den mest begåvade, modiga unga ensemble jag någonsin skådat är en stor ynnest. Att få göra det i samarbete med Viaplay som verkligen vågar satsa och lita på sina kreatörer känns fantastiskt.

Det sa Lisa i ett tidigt pressmeddelande.

När vi träffas på söder i Stockholm en solig försommardag berättar hon om hur allt började.

Threesome ­ första stora, egna projektet

Nordisk Film kontaktade Lisa redan för fem år sen och ville att hon skulle utveckla ett projekt för en yngre målgrupp.

­ Då hade jag inte tid och var tvungen att tacka nej. Men jag presenterade lite tankar och idéer för dem. Jag sa att de gärna fick ta det vidare till någon annan. Men det gjorde de inte, utan återkom till mig för ett par år sen.

Då nappade Lisa och började skriva.

­ Från början ville de satsa på en serie för tonåringar i gymnasieåldern, men det var jag inte så intresserad av. Såna serier finns det redan rätt många av. Jag ville inte heller göra en serie för de som är 30+. Den kvoten känns också redan ganska välfylld. Åldersglappet där emellan, 25-åringarnas liv, intresserade mig mycket mer. För mig själv var det en väldigt omvälvande och formande period i mitt liv.

Nordisk Film ville också till en början ha en handling med många karaktärer, många sidospår och högt tempo.

­ Men jag ville göra precis tvärtom. Jag ville fokusera på en väldig enkel story med få karaktärer och mycket dialog, och jobba mer med den dynamik som uppstår i tystnaden. Jag ville gräva i karaktärernas inre och lyfta fram det.
Precis som de flesta andra har jag också fått ett kortare ”attentionspan” och blir påverkad av att allt ska gå så fort nuförtiden. Men jag tycker inte vi ska vara så rädda för det lite långsammare berättandet. Om det görs bra, så berör det människor på djupet. Då tror jag också många vill ha mer av det.
Jag älskar Bo Widerbergs tidiga filmer. Hur han vågade vila i bilderna, ligga så nära karaktärerna och låta publiken upptäcka små nyanser som kan avslöja så mycket. Så har vi försökt jobba även med Threesome. Både under filmandet och klippningen.

Det kan man förstås göra på ett helt annat sätt med en serie än med en film där mycket måste komprimeras för att få plats.

­ Ja, och jag tror inte man ska vara så rädd för att yngre vuxna inte har tålamod. Om allt ska gå så fort, om allt ska berättas i snabba klipp, så kommer man aldrig riktigt nära karaktärerna. Och det tror jag att publiken vill göra.

Nordisk film tvekade lite, men gav Lisa grönt ljus.

­ Jag satte ihop två fokusgrupper – en med bara tjejer och en med bara killar – och höll workshops med dem. Vi pratade om deras liv och relationer.

Var det utifrån de samtalen som idén till storyn i serien växte fram?

­ Nja. Men det var då jag kom på att jag ville berätta om en kärleksrelation där vi verkligen kryper in under huden på karaktärerna. Det var också viktigt att det inte skulle handla om två människor som möts och blir förälskade. Jag ville kliva in mitt i ett förhållande och ta sönder det.

Skådespelarna är också i samma ålder som karaktärerna. Det underlättade förstås.

­ Ja, de är verkligen i fas med sina rollfigurer.

Helt eget sätt att skriva manus

Manuset skrev Lisa i omgångar.

Hon hann dessutom få en dotter under den tiden. Men innan själva manusarbetet påbörjades skrev Lisa ett omfattande underlag.

­ Jag har alltid gillat att skriva väldigt detaljerade outlines. För mig är det grunden i hela berättandet. Där skriver jag även in vissa nyckelrepliker, men utan att skildra hela konversationer. Jag skriver också in alla känslomässiga inre processer – vad är det som bränner, känns och besvärar? Även detta beskrivs detaljerat. Man kan nästan säga att mina outlines är skrivna som skönlitteratur.

Det är väldigt ovanligt för manusförfattare.

­ Ja. Men jag gör så för att jag inte är skolad manusförfattare. Jag har läst de här ”manusförfattar-biblarna”, men de har bara gjort mig förvirrad. Jag har aldrig skrivit efter den klassiska modellen med tre akter och diverse vändpunkter. Jag skriver bara efter eget huvud och skiter totalt i alla regler om hur man bör eller ska göra. Jag tänker oftast inte ens handling, utan fokuserar mer på vad karaktärerna vill göra. På vad de känner, vart de tar vägen och vad som faller sig mest naturligt för dem att göra i nästa steg.

Dialog är också något som Lisa lägger extremt stor vikt vid.

­ Under mina 15 år som skådespelare har jag ibland stångat mig blodig med dålig dialog, så jag vet hur jag inte vill att det ska låta, haha. Jag skriver en väldigt naturalistisk dialog, nästan fonetiskt, och pratar högt för mig själv medan jag skriver.

Det känns som om svenska filmer och serier mer och mer har lyckats slipa bort den gamla, tungrodda teatraliska Dramaten-dialogen.

­ På ett sätt, ja. Men dialogen kan vara ganska stolpig på många håll. Därför har jag jobbat extra mycket med just dialogen i Threesome och gått igenom varenda scen med skådespelarna. Om nåt kändes fel eller låg fel i munnen skrev vi om repliken direkt.

Nu kan du skriva och jobba så här eftersom du har så många år i branschen. Men du hade kanske inte alls fått samma gehör för ditt sätt att skriva om du var helt ny.

­ Nej, och det är en viktig poäng för samma sak gäller med regin. Som regidebutant hade jag en massa tankar och idéer. Men jag visste inte om jag skulle kunna omsätta alla mina erfarenheter som skådespelare på ett bra sätt till att regissera andra skådespelare.

Var det aktuellt att du skulle regissera redan när du skrev manuset till Threesome?

­ Inte från första början. Jag har blivit tillfrågad förut, men inte känt att jag varit redo. Men ju mer jag jobbade med det här projektet, desto mer kändes det rätt att regissera mitt eget material.

Och ingen protesterade?

­ Nej. Och jag måste säga att det förtroende jag har fått som kreatör och regissör från producenter, produktionsbolag och Viaplay har varit otroligt. Som regissör sitter man dessutom på flera stolar samtidigt. Man är både arbetsledare och chef. Sånt hade jag heller ingen tidigare erfarenhet av.

Tillsammans med producenten Helena Larand bjöd Lisa tidigt in samtliga avdelningar i produktionen och pratade igenom allt.

­ Det var ett fantastiskt fint samarbete. Det var väldigt roligt att få vara med och sätta ihop alla A-funktioner under förproduktionen.

Hur slitsamt var det jämfört med att bara skriva manus eller skådespela?

­ För mig var det faktiskt bara enormt lustfyllt och helt ångestbefriat, haha. Jag var tydlig med alla att jag var helt grön som regissör och att det säkert fanns en massa saker som jag absolut inte har koll på. ”Så det får ni hjälpa mig med”, sa jag.
Jag minns när vi hade repeterat första scenen och jag satt med scriptan vid monitorn inför tagningen och kände; ”Vad kul det här är”! Samma känsla bar mig sen genom hela projektet med alla dessa människor som ansträngde sig till det yttersta för att förverkliga min vision. Det gjorde mig så glad, rörd och tacksam.

Lisa i Bron 2 Filmlance Foto Jens Juncker 

Som rutinerad skådis kunde förstås du som regissör också stötta skådespelarna på ett lite annat sätt.

­ Ja, jag kunde både se och fysiskt känna i min kropp vad de behövde och när det behövde det. Tack vare att jag själv befunnit mig i samma situation kunde jag med små justeringar få det att funka. Det gav mig också den trygghet att våga regissera på det sättet jag ville. På ett sätt borde man kanske göra om utbildningarna, så att man jobbar mer med skådespeleri på regilinjen och tvärtom. Jag tror inte jag hade klarat av att regissera utan min bakgrund och rutin som skådespelerska.

Tror du att det hade varit annorlunda om du regidebuterat med någon annans manus än med ditt eget?

­ Ja, det tror jag. Dels för att jag bär materialet så nära hjärtat. Dels för att jag har varit involverad i castingen, dels för att jag har fått styra stora delar av hela produktionen på det sätt som jag velat.
Alla har verkligen lyssnat på mig och gett mig enorma förutsättningar för att jag skulle kunna få göra det här på bästa sätt. Så, ja – det är klart att det är en väldigt stor skillnad på om jag bara hade kommit in och regisserat ett par avsnitt i ett projekt där någon annan redan valt ut skådisar som jag inte ”jobbat in” på samma sätt. Samtidigt går det inte att blunda för att man bär ett stort ansvar på sina axlar när man regisserar sitt eget manus.

Finns det en risk med att du bara vill regissera eget material även i fortsättningen nu när du fått smak för det?

­ Jag vill absolut fortsätta regissera, men tror inte att jag bara kommer kunna både skriva manus och regissera egna projekt på samma sätt. Den processen är alldeles för lång och tidskrävande. Jag är helt öppen för att regissera andras material, men då utifrån egna villkor. Det handlar både om vad jag tycker vore roligt att göra och att veta att jag kan leverera det som förväntas av mig. Jag vill inte behöva stå på en inspelningsplats och ringa flera samtal för att ändra en replik eller stryka en scen. Nu vet jag min kapacitet och vad jag vill ha ut av ett projekt.

Lisa vill väldigt gärna också fortsätta jobba på samma sätt som med Threesome även i framtiden. Det är en process som hon fått smak för och som gett henne mod att fortsätta som regissör.

­ Jag hoppas kunna fortsätta att vara både kräsen och kunna överleva ekonomiskt med två barn att försörja.

Steget från att vara skådespelare till att skriva manus och sen regissera känns som en ganska naturlig utveckling, men kanske inte för alla. Visste du exakt vad du skulle göra som regissör när du ställde dig på inspelningsplatsen första dagen?

­ Ja, det visste jag. Och jag visste exakt vad jag ville ha ut av varje scen. Jag ville också ändra lite på sånt som jag som skådespelare har saknat framför kameran.

En del regissörer som Lisa har jobbat med beskriver hon som oerhört tekniskt kunniga, men som samtidigt haft ett slags rädsla eller blygsel för att kommunicera med skådespelarna.

­ Det kan vara så enkelt som att man ibland har haft massor av olika kamerainställningar för en scen, trots att det kanske hade räckt med en eller ett par.

Ibland har Lisa upplevt att det finns en sorts ”ju fler inställningar, desto bättre regissör-tanke”.

­ Men jag vill jobba precis tvärtom. Jag vill kunna vila i skådespeleriet och i det som händer i nuet.

En del regissörer börjar filma med helbilder och går sedan in på närbilder.

­ Det är helt crazy, tycker jag. När man står där som skådespelare och ska spela in de första scenerna tycker jag att kameran ska ligga nära och fånga pulsen och nerven i det ögonblicket. Därför har vi hela tiden börjat filma närbilder i Threesome och sen backat till helbild om vi behöver något att klippa mot. Det är de enda inställningar vi har använt.

Man också använt sig av många ”one-takes”.

­ Scener där vi har repeterat med skådespelare och fotograf och sen filmat utan klipp i upp mot fjorton minuter. På det viset har vi fått ett otroligt flöde i berättandet och kunnat bevara så mycket av autenciteten som möjligt, berättar Lisa som också satt med i redigeringen när serien klipptes.

Varför jobbar inte fler med ”slow-film”? Vågar man inte lita på att publiken har tålamod att följa den typen av berättande?

­ Det är kanske så. Det kan också bero på att filmskapare inte riktigt litar på att man ska få det man vill ha och måste täcka upp det med många olika kamerainställningar och en massa snabba klippbilder. Då vill jag hellre lägga den tiden på att repetera med skådespelarna och hitta rätt stämning för att fånga det jag vill berätta.

Det är kanske också ett slags försvarsmekanism hos många där man hellre trixar med det tekniska än att gräva fram och blotta verkliga känslor.

­ Så kan det också vara. En rädsla för att komma för nära. Vi jobbade tvärtom och uppmuntrade skådespelarna att leta inom sig själva och uttrycka sig därefter. Vi hade förstås en grund att jobba utifrån. Men jag sa ofta till dem; ”Gör det som ni känner för” och sen lät vi kameran följa dem.
Jag gillar att ligga på bilder på den som lyssnar, snarare än på den som pratar eftersom det ofta händer så mycket intressant hos den som lyssnar och reagerar på vad som sägs. Man ser det i blickar och i ansiktsuttryck, i små nyanser och skiftningar.

Det kräver förstås enormt mycket av skådespelarna – speciellt av två nybörjare som Matilda och Simon.

­ Så klart. Men de har varit helt otroliga. Det finns scener med dem som är bland det bästa jag nånsin sett framför en kamera. Jag fattar fortfarande inte hur de kunde vara så bra, haha. Kanske för att de inte är sönderpedagogiserade av regler för hur man ”ska” göra och för att de hade modet att ge mig ett sånt enormt förtroende.

Problemet med att alla ska stöpas i samma form

Lisa tog examen vid Teaterhögskolan i Göteborg 2008.

Det var en tid inte helt utan problem.

­ När jag gick sista året kände jag att gnistan för teatern höll på att försvinna. Jag hade haft en fantastisk praktik på Folkteatern där jag fått göra en stor roll i en påkostad uppsättning av Stig Larssons pjäs VD. Men när jag kom tillbaka till scenskolan fick jag nästan panik. Jag kände att jag bara måste göra någonting för att bibehålla min lust för skådespeleriet, annars kommer jag att dö, haha.

Vad var problemet? 

­ Det är något med de här prestigefulla, konstnärliga utbildningarna. Man tar in tio individer med olika karaktärsdrag som man sen stöper i samma form. I teorin uppmuntras man att följa sina egna vägar, men i praktiken får man inte riktigt det. Det var svårt, tyckte jag. Och det dödade jättemycket av min lust.

Det är lite samma sak med manusutbildningar och skrivarkurser. Alla ska vara originella, men ändå lära sig att skriva och uttrycka sig på samma sätt, efter samma mönster.

­ Ja, det är sant. Och när man väl blivit antagen, till exempel till scenskolan, så vill man slipa bort samma särdrag, lust och begåvning som gjorde att man blev antagen från första början. Det är lite konstigt att allt det där ska tas ifrån en.

Lite som Idol-konceptet. Där plockas också deltagarna ut för sina egna, unika uttryckssätt. Men sen tycks målet vara att alla ska låta precis likadant.

­ Man stöps i en och samma form och det enda man fokuserar på är allt som man inte behärskar och oftast inte heller är så intresserad av. Man blir väldigt hårt styrd av metoder som jag inte förstod ett skit av. Nåt utrymme för att ifrågasätta och diskutera de här metoderna fanns inte heller. Man skulle bara vara tacksam för att man blivit handplockad till en sån utbildning.

Samtidigt vill Lisa inte heller sticka under stol med att utbildning alltid är bra.

­ Man kan lära sig mycket, både på teaterskolor och manusutbildningar. Scenskolan, till exempel, lär ut nyttiga tekniker. Som hur man använder sin röst för att nå ut till stolsraderna längst bak i en teatersalong. Men jag tror också att man bör se över hur många av de konstnärliga utbildningarna ser ut.
Det viktigaste av allt är att man som individ hittar sin egen röst och sitt kreativa rum. Som dessa utbildningar ser ut idag är det fortfarande fokus på hur man ska följa andras regler och bestämmelser. Allt det där som inte kretsar kring ren teknik och som gör en person till en kreativ, skapande människa kan man inte ”regla upp” på det sättet.

Lisa i Bron Filmlance  Foto Jens Juncker

Filmjobb utanför scenskolan gav lusten tillbaka

Det blev ett andningshål för Lisa att hon redan tidigt började ta små filmjobb utanför utbildningen, trots att lärarna var måttligt förtjusta i det.

­ Jag hade tur som fick mitt första filmjobb redan första året på scenskolan. Jag gjorde Tomas Alfredsons julkalender En decemberdröm (2005). Det gav mig lusten tillbaka. Plötsligt fick befinna mig i en kontext där jag blev behandlad som en yrkesperson, som nån som hade något att komma med.

Lisa fortsatte sedan jobba parallellt med utbildningen.

­ Scenskolan kändes som en form av institution som hade överlevt sig själv medan filmandet var att jobba i verkligheten. Det var som natt och dag. Filmandet var en verklighet som skolan inte hade nån som helst kontakt med.

Under ett möte drog en av lärarna en absurd liknelse.

”Tror du att man släpper ut kirurger som inte är färdigutbildade och låter dem börja operera patienter?” minns Lisa och skrattar.

­ Seriöst? Jag kunde inte fatta att de menade allvar med att jämställa mina filmjobb utanför skolan med att nån som går andra året på läkarutbildningen ska få börja skära i människor.

Manusframgång banade för nya vägar

Under sista året började Lisa också skriva manus.

­ Jag hade egentligen inget mål, utan skrev bara för att underhålla mig själv och bibehålla min egen lust och kreativitet.

Resultatet blev Getingdans.

­ Jag blev uppmanad av en kompis att skicka in det till Filminstitutets novellfilmsatsning. Det blev antaget och fick premiär på Göteborgs filmfestival 2010 där filmen också vann Publikpriset.

Sporrad av framgången fortsatte Lisa att skriva.

­ Jag insåg att manusskrivandet var en möjlighet för mig att själv styra och välja mina sammanhang. Jag insåg att jag inte alls behövde söka mig till någon institutionsteater, utan kunde gå min egen väg och skapa egna projekt att jobba med.

Efter scenskolan har Lisa knappt stått på en teaterscen.

­ Förutom ett par uppsättningar har jag bara jobbat med film och teve.

Lisa har skrivit manus och utvecklat flera olika projekt sedan dess.

­ Jag har aldrig skrivit på ren spekulation. Även om inte alla projekt gått hela vägen och filmats har jag alltid fått betalt för mitt skrivande. Det är ju mycket som ska klaffa för att ett manus ska bli film. Men så länge man jobbar med något som man tror på, som känns meningsfullt och man får betalt för det, så får man alltid ha i bakhuvudet att det kanske inte flyger hela vägen.

Malmö fick bli London under pandemin

Inspelningarna av Threesome drog igång under hösten 2020, trots pandemin.

­ Planen var att vi skulle filma i Dublin som skulle föreställa London. Men det satte pandemin stopp för. Vi blev tvungna att stanna kvar i Sverige och lösa problemet här.

Produktionen vände då blickarna mot Malmö.

­ Jag kommer från Malmö och vet att det finns kvarter där som påminner om östra London. Runt Möllan och gamla Sofielund. När min producent Helena Larand fick med Film i Skåne på tåget tog vi snabbt beslutet att filma i Malmö.

Allt filmades med handkamera och först var också tanken att man skulle använda mycket CGI för att förvandla Malmö till London.

­ Vi hade kommit överens om en ganska ruffig och skitig look. ”Green screen” skulle inte fungera lika bra då. Men vi upptäckte ganska snabbt att vi inte behövde CGI. Tack vare ett fantastiskt skickligt team med platschef, scenograf och kostymör lyckades vi göra om Malmö till London. Nu har vi bara ett enda CGI-skott i hela serien.
Vi hade också turen att få Erik Vallsten som fotograf och som har jobbat mycket med både fiktion och dokumentärfilm. Han är otroligt följsam och skicklig på att skapa närhet. Eftersom kameran hela tiden ligger så nära skådisarna har vi inte behövt filma så många scener i helbild. De stadsbilder vi har av London är inköpt arkivmaterial som vi klippt in.

Hur gjorde ni med tunnelbanescenerna?

­ Vi filmade på ett Pågatåg som som stylats om för att se ut som ett tunnelbanetåg i London.

Det typiska slamret från rälsen är ljudeffekter som lades till i efterhand.

Ska man hitta något positivt med den här pandemin är det kanske att filmskapare fått anstränga sig ännu mer än tidigare och tvingats bli oerhört mycket mer kreativa?

­ Så är det ju. Och det kan jag gilla för då tvingas man hela tiden vara på tårna. Det skapar också en nerv i filmandet, något som vi bara upplevde som positivt.

Hela teamet med skådespelare och filmarbetare befann sig i karantän under inspelningarna.

­ Vi levde i en bubbla och höll oss på vårt hotell. Vi fick inte ens gå ut och själva handla mat. Det innebar också att vi fick en gemenskap som skapade en mycket speciell atmosfär. Alla kom varandra väldigt nära.

Den här bubblan innebär ju också en gemenskap som filmskapare kanske kommer att sakna när restriktionerna försvinner?

­ Ja, faktiskt. Berättandet får en helt annan tyngd när man jobbar så nära varandra. Man får också ett större fokus på det man ska göra när man befinner sig i en sån bubbla. Ingen åker hem på kvällar och helger. Alla äter, bor, jobbar och lever tillsammans tills det är klart. Jag känner också att det är så här jag vill fortsätta jobba. Nära och intimt. Det passar mig perfekt. Jag får väl försöka skapa nya bubblor och fortsätta med ”coronametoden” även utan en pandemi, haha.

En sån bubbla gör det kanske också lättare för skådespelarna att stanna kvar i sina karaktärer?

­ Ja. Matilda erkände att det fanns stunder när hon knappt visste om hon var Matilda eller Siri, haha. Det var likadant för Simon och det kan jag förstå. Båda är ju nya i yrket. Matilda har haft några småroller innan. Simon var hockeyproffs förut och gör sin allra första roll.

Viktigt med nya ansikten i huvudrollerna

Det var ett omfattande jobb att hitta rätt skådespelare till rollerna som Siri och David.

­ Redan från början var jag tydlig med att jag ville ha två helt okända personer. Men det var en lång och slitsam process. Jag vet inte hur många hundra provfilmningar jag har tittat på.

Men Lisa är nöjd med resultatet.

­ Jag är otroligt imponerad av både Matilda och Simon. Av deras mod, öppenhet och lyhördhet och den intuitiva känslan för vad som händer mellan två personer i en scen. Det är det allra viktigaste för mig, att få skådespelarna att hitta och gestalta den känslan. Allt annat är sekundärt.

Lisa kände stort ansvar som regidebutant.

­ Skådespelarna har varit fantastiska med hur de har vågat lita på mig. Jag har alltid velat jobba på det här viset, men inte fått utrymme för det förut. Under repetitionsprocessen på teatern jobbar man ofta på ett undersökande sätt. Man strävar efter att fånga nuet i varje scen. Lite av den känslan ville jag plocka med mig till Threesome.

För Matilda och Simon innebar det att de fick i uppgift att regelbundet umgås under fem veckor innan man började filma.

­ Det gav dem möjlighet att lära känna varandra på djupet. Vi höll också workshops tillsammans med både skådespelare och fotograf för att bygga relationer från grunden. Likadant med de utländska skådespelarna när de kom hit.

Coronasmitta och vågade sexscener

Mycket av serien kretsar kring intimitet och sex.

­ Det är också något jag ville berätta om och skildra på ett sant sätt. Jag har strävat efter att åskådarna nästan fysiskt ska kunna känna vad som händer mellan karaktärerna.

Det var viktigt att undvika sexscener i motljus och alla andra uttjatade klichéer. Mycket för att jag själv som skådespelare har gjort min beskärda del av den sortens scener och tröttnat på dem. Jag har alltid känt att det är så jävla lökigt att både göra och titta på. Ambitionen var att hitta ett nytt och ärligare sätt att skildra sex på film.

Hur hanterade ni den sortens scener, både för att ni filmade under en pandemi och för att ni jobbade med två oerfarna skådisar?

­ Vi hade rigorösa säkerhetsrutiner med ett koordinerat färgkod-schema över vilka av medarbetarna som fick komma nära varandra. Alla skådespelare var i karantän i tre veckor innan vi började filma. Alla använde munskydd och handsprit. Vi hade också en sjuksköterska på plats som covidtestade alla en gång i veckan.

Normalt sett brukar man aldrig börja med att spela in sex- och nakenscener.

­ Men det gjorde vi. Man kan lugnt säga att Matilda och Simon, Lucien och Alma fick en ”flying start”, haha. Tanken med att börja med de intima scenerna var att allt det materialet skulle vara färdiginspelat innan vi började filma exteriörscener och scener på klubbar där vi måste ha statister.
På det viset minimerade vi risken med att hela projektet skulle stanna upp ifall Matilda eller Simon skulle bli smittade och sjuka. Då hade vi varit körda.

Ändå höll det på att gå käpprätt åt skogen.

­ Bara några dagar innan vi skulle börja filma testade vår fotograf Erik positivt för corona och sen var han borta en vecka. Då fick vi flyga in en ersättare snabbt som tusan. Samtidigt tror jag också att det gjorde alla väldigt medvetna om att viruset var ”the real deal”.

I efterhand har Lisa också insett att det fanns fler fördelar med att börja filma intimscenerna.

­ Oftast väntar man till skådespelarna har lärt känna varandra och man blivit lite varma i kläderna. Men när man som vi började med de svåraste scenerna är det värsta redan gjort. Då är liksom plåstret redan avrivet. Alla andra scener blir mycket lättare sen.

Det måste också vara lättare för skådisar att bli regisserade av någon som själv gjort sexscener på film, särskilt om man är så unga som Matilda och Simon.

­ Jag vet hur spänd atmosfären kan vara på en inspelningsplats när man ska filma sexscener. Alla är stressade och nervösa. Sen är det också en massa trixande med hur man ska ligga, hur ljuset ska falla och hur man ska täcka olika kroppsdelar. Allt det vill jag komma bort från.

Lösningen blev att man repeterade alla sexscener.

­ Min inställning är också att när man har sex, så har man inte kläder på sig, haha. Och man drar inte täcket över sig heller. Det ska se ut som skådespelarna har sex på riktigt.

Skådespelarna bär speciella intimskydd när de är nakna. Ibland placerar man kanske också en kudde på ett strategiskt ställe.

­ Kameran ligger väldigt nära hela tiden. Jag ville inte krångla till det och använda motljus eller filma på avstånd eller i en spegel. Fotografen låg i princip i sängen med skådespelarna, haha.

Redan under provfilmningarna förvarnade Lisa huvudrollsaspiranterna om hur hon hade tänkt sig sexscenerna.

­ Vi hade också två jätteduktiga intimitetskoordinatorer på inspelningen, Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall, som jag tog in redan på ett mycket tidigt stadium och jobbat väldigt nära med. Båda är utbildade regissörer och har varit bollplank under arbetet med Threesome. De hade höll i intimitetsövningar och hade egna samtal med skådespelarna för att försäkra sig om att allt kändes bra.

Skrev du in de här scenerna lika detaljerat i manuset?

­ Ja, och det är ganska genant att skriva den typen av scener så detaljerat, haha.

Bryter man ned sexscener på manusnivå på samma sätt som med fightscener?

­ Nu har jag aldrig skrivit nån fightscen. Men jag tror det, haha. Jag kom på mig själv många gånger med att bli riktigt generad. Fast egentligen handlar det bara om att göra en karta så att skådespelarna vet var de befinner sig fysiskt, mentalt och emotionellt. Sen behöver man inte följa manusanvisningarna till punkt och pricka. Det är nåt som vi har jobbat fram tillsammans, även om jag suttit bredvid sängen med en liten handmonitor och sagt; ”Gör så, kyss varandra så och lägg handen där” för att de ska få den guidning de behöver.

Oftast är det ju väldigt få personer närvarande när man spelar in sexscener. Var det ännu färre nu på grund av pandemirestriktionerna?

­ Det var ett slutet set och vi hade bara regimonitorn påslagen, inga andra monitorer. Jag var också noggrann med att understryka för hela teamet att det var bara en helt vanlig dag på jobbet, även när vi filmade sexscenerna. Jag ville avdramatisera dem och undvika att folk började tassa runt på tå.
Det är inget konstigt med att vara naken. Det är inget konstigt med att ha sex. Både Matilda och Simon sa från början att det var de scenerna de var mest nervösa för. Men sen visade det sig att det faktiskt var sexscenerna som de tyckte var allra enklast att göra. De var trygga med varandra, med mig och med storyn vi ville berätta.

Hur kommer det att kännas för dig nästa gång du ”bara” ska skådespela nu när du har provat på att vara regissör?

­ När jag är skådis är jag skådis. Men jag kommer aldrig att gå tillbaka att bara vara skådespelarare igen. Det här med att regissera är så ju så fantastiskt.

Du kommer bli en jobbig jävel som har synpunkter på allt och vill skriva om i manuset.

­ Det kommer jag säkert bli, haha. Men ärligt talat vet jag inte om jag är speciellt sugen på att stå framför kameran igen. Det fanns inte ett ögonblick under Threesome där jag kände att jag ville byta plats med skådespelarna. Sen ska man aldrig säga aldrig. Det dyker kanske upp en roll som känns fantastisk eller en regissör som jag verkligen vill jobba med. 

Lisa var tidigare gift med skådespelaren Martin Wallström.

När han spelade i teveserien Mr. Robot bodde familjen en tid i New York.

Är en utlandskarriär något som lockar dig?

­ Jag hade gärna jobbat utomlands ett tag. USA är jättekul – i perioder. Men jag skulle inte vilja bo där på heltid. Dessutom kräver det att man har det väl förspänt om man ska klara av att överleva där. Nu är det ändå ingen strävan i sig för mig. Threesome är till stora delar på engelska och jag tycker det är superkul att skriva på engelska. Likaså att berätta historier som rör sig utanför vår egen lilla svenska sfär. Det vill jag gärna fortsätta med.

Threesome har premiär på Viaplay den 29 augusti.