"De händelser vi får vara med om är alltså äkta händelser, och de känslor som upplevs och förmedlas är på samma sätt rakt igenom äkta vara."
ON THE ROAD AGAIN
En uppenbar risk med att få sitt genombrott som skådespelare i och med en lyckad gestaltning av en speciell karaktär är att man under resten av sin karriär oundvikligen kommer att bli igenkänd som och förknippad med just den karaktären.
Exemplen är närmast oändliga, och bara i vårt lilla land vet vi ju hur det gick för både Pippi och Farbror Melker. Vi konsumenter är bra tröga och fantasilösa, och vill helst känna oss trygga och säkra med det vi redan vet (även till alla framgångsrika musikers förtret – ingen vill höra nytt – alla vill höra hitlåten, bara en gång till…).
Några få undantag finns dock, och undrar om inte Frances McDormand kvalar in bland dem i alla fall. Hon bröt sig in i våra hjärtan som höggravid poliskonstapel i vinterstormen i Fargo, och satte därmed en stämpel i pannan på sig själv som skådis. –Hon, ja. Just det… säger vi och nickar igenkännande. Men…
…så en dag drabbades hon av en ostoppbar lust att närma sig alla de människor som lever sina liv på vägen, som bokstavligen hankar sig fram mellan tillfälliga jobb och som av ren envishet ser till att hålla sig vid liv med hjälp av lappade och lagade husbilslösningar och en stark vilja att klara sig själv – utanför normen och den förväntade vägen.
En bok av Jessica Bruder om nomadfolken längs USA:s sydvästra stater blev det startskott hon behövde för att kontakta filmskaparen Chloé Zhao och tillsammans med henne lägga upp ramarna för en filmberättelse som på nära håll följer några av de kringresande själarna.
Filmen låter oss följa med McDormand, som med sin humana och självklara framtoning lyckas vinna både nomaderna Linda Mays, Swankies, och Bob Wells förtroende, och dela deras dagar längs de amerikanska kustvägarna. Vi pratar alltså om äkta, idag levande kringresande själar som mangrant ställt upp med sina riktiga namn och sina minst sagt okonventionella vägval, vilka till största delen alltså pågår på samma sätt fortfarande.
De händelser vi får vara med om är alltså äkta händelser, och de känslor som upplevs och förmedlas är på samma sätt rakt igenom äkta vara. Det känns sällsynt, och nästan overkligt verkligt, om du förstår hur jag menar. Trots att nödställdheten, desperationen och utanförskapet skriker ut sin närvaro i bakgrunden av mest varje filmruta, lyckas McDormand och Zhao ändå få fram varför det kringresande folket gjort sina respektive livsval.
Mitt ibland dem lever Frances McDormand, som alltså är den enda skådespelaren i berättelsen. Hon smälter in och accepteras på en nanosekund, och tas sedan för självklar genom resten av berättelsen, av nomaderna, och i lika hög grad av oss filmtittare. Vi tänker att det är här hon gör sitt livs roll, i kraft av alla de erfarenheter hon själv dragit längs sin egen väg.
När vi så småningom skiljs åt vid en dunkel parkeringsplats mitt ut i ingenstans, nickar vi faktiskt instämmande och summerar intrycken längs vägen, för även om vi inte helt kan förstå alla livsval, kan vi ändå leva oss in i varför den gängse vägen inte är för alla, och därigenom bättre respektera ett alternativt vägval.
Det sentimentalsåsiga soundtracket av Ludovico Einaudi klingar tyvärr alldeles för treklangsromantiskt för sammanhanget, och det skaver i öronen på oss längs den allvarstyngda resan, och tar samtidigt bort en stjärna från totalbetyget.
Som inbjudna ända längst in under fyra lager av gamla täcken i den minus fyrtiogradiga vinternatten där i den ensamma fallfärdiga gamla husbilen kan vi plötsligt sympatisera med den sammanbitna själen intill oss, som en gång bestämt sig, och som står fast vid sitt beslut. Dag efter dag, natt efter natt. No matter what.
NOMADLAND
DRAMA
Producerad: 2021
Format: BD 2,39:1, DTS-HD 5.1
Utgivare: Searchlight
Längd: 107 min
Filmen 9
Bilden 6
Ljudet 6
Extra 7