Av Thomas Nilsson Foto: Johan Paulin © Concha Productions 2020
Vardagsrasism, utanförskap och en längtan efter att passa in är något som många med invandrarbakgrund kämpar med. Komedin Suedi bygger på en tillskruvad version av regissören och manusförfattaren Manuel Conchas eget liv. Vi har träffat honom.
Vad skulle du göra om du hittade 30 miljoner kronor som du vet att ingen kommer att sakna?
För förortskillen Mahmod (Kardo Razzazi) är svaret självklart: han ska förverkliga sin dröm om att äntligen bli sedd som svensk – en riktig ”Suedi”.
Med pengarna på fickan byter Mahmod namn till Sebastian, hyr ett fint radhus på Lidingö, köper en Volvo och börjar använda mönstrade strumpor. Sebastian flyttar ihop med överklasstjejen Isabelle (Agnes Lindström Bolmgren) och planerar ett storslaget bröllop.
Men plötsligt får Sebastian ett problem – pengarna han hittade är i 500-kronors sedlar som blir ogiltiga inom två veckor. Det nya svenska drömlivet hotas och frågan är: Hur tvättar man 30 miljoner på två veckor?
Höstens stora svenska komedi Suedi har en stjärnspäckad rollista med bland andra Suzanne Reuter, Johan Ulveson, Ann Petrén, Göran Ragnerstam och Claes Månsson.
Suedi är skriven, regisserad och producerad av Manuel Concha, 40, som även fotograferat och klippt filmen.
Han är född och uppvuxen i Malmö med chilenska föräldrar. Efter ett 30-tal hyllade kortfilmer och två års studier på en filmskola i Los Angeles långfilmsdebuterade han med Mañana (2009) med Alexandra Dahlström och Michael Segerström i huvudrollerna.
Manuel regisserade flera avsnitt i båda säsongerna av komediklassikern Starke man (2010-2011). Han utvecklade och regisserade också teveserien Elsas värld (2011-2013) baserad på modeprofilen Sofi Fahrmans bok Elsas mode.
2014 vann Manuel ”Publikens pris” på Göteborgs filmfestival för novellfilmen Batter som också visades på filmfestivalen i Cannes. Hans andra långfilm, Den enda vägen, kom 2016. Manuel regisserade, skrev manus (tillsammans med sin fru, skådespelerskan Claudia Galli) och fotograferade filmen. Han har också regisserat dramaserierna Alex (med Dragomir Mrsic) och Heder (med bland andra Eva Röse, Alexandra Rapaport och Sofia Helin) och komediserien Lingonligan (med bland andra Anders Jansson från Starke man) om Sveriges sämsta fotbollslag, skånska Vinninge BK.
Tillskruvad version av självupplevd sanning
Manuel beskriver Suedi som historien om sitt eget liv, om än något tillskruvat, och som en lättsam historia med rötterna i en smärtsam, självupplevd sanning.
– Som svenskfödd med invandrarbakgrund, uppvuxen i ett miljonprojektområde i Sverige, känner jag mig ofta som en andra klassens medborgare. Den här filmen handlar om en längtan efter att få komma in i värmen.
Det berättar Manuel när vi träffas en tidig morgon över frukost på ett kafé på Östermalm i Stockholm.
Idén till Suedi har han burit med sig länge.
– Jag har alltid velat berätta en historia om utanförskap och diskriminering. Men jag har känt att dels är det rätt tråkiga ämnen, dels har det redan gjorts så mycket andra filmer och serier på samma tema.
Men Manuel kom på ett eget uppslag.
– Jag är uppvuxen med att man alltid ska ha kontanter hemma ifall något skulle hända. Det kommer från våra föräldrar som har varit tvungna att fly från sina hemländer och bara kunnat ta med sig det viktigaste. Mina föräldrar var likadana. Dom tvingades fly från Chile på 70-talet för att min pappa var politiskt aktiv. Vi hade alltid kontanter hemma, det var inget konstigt. Det har ju många äldre svenskar också.
Manuel minns hur han själv hade sålt grejor på Blocket och hade en del kontanter som han hade gömt undan hemma.
– Jag tror det var runt 20 000 kronor. När jag filmade Alex i Göteborg kom jag på att sedlarna var gamla och snart skulle bli ogiltiga. Jag skulle bli tvungen att sätta in dom på banken. Men jag kunde inte komma ihåg var jag hade gömt pengarna. Jag satte jag mig på tåget hem till Malmö och rotade genom hela lägenheten.
Jag hittade pengarna och kvittot från försäljningen, så jag kunde bevisa var pengarna kom ifrån. Eftersom jag bara hade småsummor och även kunde visa var jag fått dom ifrån, så började jag tänka på alla dom som hade större valörer och inte kan visa var dom fått pengarna ifrån.
Sen tänkte jag – tänk om jag hade hittat 90 miljoner kronor. Vad hade jag gjort då? Åkt till Thailand och köpt en ö? Nej, jag hade köpt mig villa, Volvo och vovve och blivit sedd som svensk tills man skulle kunna tvätta dom här pengarna. Sen gick jag hem och skrev Suedi.
Jag tror det är något som alla någon gång fantiserar om – vad skulle jag göra om jag hittade en massa pengar som jag vet ingen skulle kunna spåra till mig?
– En del har sagt att om Mahmod hade varit en ”riktig” svensk, så hade han lämnat in pengarna. Men är det så självklart? Är vi svenskar verkligen så ärliga? Beror det på var pengarna kommer ifrån? I filmen nämner jag ingenting om det. Det kan vara kriminella, men det kan också vara en gammal tant som sålt en värdefull tavla och förlorat pengarna. Det lämnar jag helt öppet. Det handlar inte om pengarna i sig, utan om att ta chansen att förverkliga drömmen om att bli sedd som svensk. Och att svara på frågan ”Vad är det som gör någon till en riktig svensk?”
Frågan är förstås självklar – vad hade du själv gjort om du hade hittat 30 miljoner bara så där?
– Jag älskar film så mycket, så jag hade nog finansierat en egen film, haha.
Filmbranschen spär på fördomarna
En bärande del i storyn är det utanförskap och de klasskillnader som allt mer präglar det svenska samhället.
– Statistiken visar att folk med invandrarbakgrund är överrepresenterade när det gäller kriminalitet. Men det belyser inte hela sanningen. Man måste inse att den här delen av befolkningen också är överrepresenterade när det gäller arbetslöshet, trångboddhet och går i skolor där det knappt finns några behöriga lärare.
De har inte har samma förutsättningar som andra svenskar, som de som växer upp i välmående medelklassfamiljer. Det hade inte jag heller, men det har blivit värre. Det funkar inte längre att säga ”kan jag, så kan du”. Klassklyftorna ökar för varje år och orättvisorna eskalerar. Då är det ofrånkomligt att dom mest utsatta, dom med invandrarbakgrund, hamnar utanför.
Sverige är inte möjligheternas land. Inte nu längre och inte för alla. Det har blivit ”vi mot dom”. Det är också det problemet och alla fördomar som finns mot invandrare som jag vill skildra med Suedi.
Manuel lyfter även fram en annan aspekt om det här med olika fördomar om olika slags invandrare.
– Min fru har italienska rötter och är uppvuxen på Solsidan i Stockholm. Men där är det exotiskt och fint att vara invandrare om man är från Italien. Italienare är förknippade med pasta, fina möbler och mode. Att vara latino är också helt okej. Här pratar vi salsa, musik och lite trevligt så där. Men det är inte alls lika coolt att vara somalier, rumän eller afghan.
Men här är ju både film och serier medskyldiga till att spä på alla traditionella fördomar om olika etniciteter. Den nya Snabba cash-serien är fantastisk, men hjälper ju inte direkt till att förändra folks syn på invandrare.
– Absolut. Helt rätt. Så är det. Det var också det jag ville göra med Suedi – utmana fördomarna och visa att det också finns såna som Mahmod i Sverige. En helt vanlig kille som vill lyckas. Som är invandrare, men absolut inte kriminell.
Jalla Jalla berättade också om en helt vanlig kille och tog upp ett allvarligt ämne som tvångsgifte, men på ett underhållande sätt. Det var det som gjorde filmen så fantastisk – och att man inte tänker på att det handlar om någon med invandrarbakgrund, utan bara om en skön kille. Det är samma känsla jag ville skapa med Suedi.
Suedi lanseras också som en ”ny Jalla Jalla”. Tror du att det innebär en risk att man pushar publiken i en alltför snäv riktning?
– Jag älskar Jalla Jalla, men det var inte jag som kom på den sloganen. Jag skulle hellre vilja beskriva Suedi som ”Jalla Jalla möter Solsidan.” Det tycker jag speglar filmen bättre. Suedi utspelar sig inte alls i förorten. Vi rör oss i de finare områdena och bland de finare människorna, på Lidingö.
Precis som Suedi handlar Solsidan egentligen också om en längtan efter att passa in, att skapa sig en identitet och om vem man egentligen är bakom de fina fasaderna. Även Mahmod är en katt bland hermelinerna.
Manuel vill också passa på att hylla Josef Fares som regisserade Jalla Jalla.
– Innan honom fanns det knappt några invandrare som fick göra film i Sverige. Han öppnade dörren för oss och inspirerade många med mig som drömde om att göra film. För oss var Josef som Zlatan för alla unga invandrarkillar som ville bli fotbollsstjärna.
Har du själv upplevt någon skillnad på hur du blir sedd och bemött idag jämfört med förr om åren? Nu är du ju ändå en etablerad filmskapare.
– Ibland. I vissa forum. Men generellt, nej. Jag bär nog fortfarande på samma längtan efter att få passa in. Att bli en del av etablissemanget. Jag kan fortfarande känna att jag bemöts med ett visst förakt, att folk ser ner på mig i vissa sammanhang. Särskilt när jag först flyttade till Stockholm. Men samtidigt frågar jag mig hela tiden själv – vill jag verkligen passa in?
Snabba klipp och brittisk gangsterinspiration
Manuel har själv skrivit manuset till Suedi.
Men från början hade han tänkt låta någon annan manusförfattare gör det jobbet.
– Jag kontaktade Santiago Gil som skrivit manus till bland annat teveserien Torpederna. Han älskade mina idéer och tackade ja till att skriva Suedi. Filmen har en berättarröst som löper genom hela storyn. Den började jag själv skriva när jag kommit tillbaka till LA. När jag fått ihop 40 sidor mailade jag dom till Santiago och sa: ”Det här är min röst, gör vad du vill med materialet.”
Svaret från Santiago blev: ”Det är ju klockrent, jag tycker du ska skriva manuset själv!”
Så det gjorde Manuel.
– Jag har ju aldrig sett mig själv som manusförfattare. Men Santiago stöttade mig och det stärkte mitt självförtroende att fortsätta skriva. Nu tycker jag det är skitroligt att skriva och fortsätter gärna med det.
Tänkte du någon gång på att skippa den komiska aspekten av Suedi?
– Nej. Den enda vägen handlar egentligen också om utanförskap och identitetssökande. Men den var så allvarlig. Den här gången ville jag göra en komedi om samma ämnen. Jag hade till och med skrivit på en stor whiteboard ”Jag ska göra den roligaste komedin” för att påminna mig själv om göra varje scen så rolig som möjligt.
Men det är situationerna i sig som är roliga. Det är ingen film där varenda scen har som mål att få folk att gapskratta. Jag vill berätta en ärlig historia med en allvarlig botten och göra den så jävla rolig jag bara kunde.
Tanken med att ha en berättarröst som guidar tittarna genom Suedi har Manuel hämtat från alla musikvideos han gjort.
– För mig är en ”voice over” som musik. Jag har också klippt filmen lite som en musikvideo. Det är många snabba klipp och varma, starka färger. Jag har även hämtat inspiration till berättarstuket från Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) och Snatch (2000).
På ett sätt är Suedi en internationell produktion.
– Musiken är gjord i Sverige, men kompositörerna har suttit i Los Angeles, Berlin och en i Stockholm. Färgkorrigeringen har också gjorts av en amerikansk kille för att jag ville att filmen ska se amerikansk ut. Det blev skitsnyggt.
Specialeffekterna är skapade både i Sverige och USA.
– I en nyckelscen virvlar en massa sedlar i luften inne i en bank. Sedlarna skapades digitalt i USA. Scenen är inspirerad av en musikvideo med DJ Kahled featuring Post Malone. Genom gemensamma bekanta fick jag kontakt med killen som gjorde sedeleffekterna till den videon och han tackade ja till att göra effekterna till min scen. Tiden var knapp, men dom fixade det och det ser fantastiskt ut.
På amerikanskt vis körde man under slutklippningen också upp filmen vid tre tillfällen för en testpublik mellan 16 och 67 år.
– Det gav oss en chans att använda publikens reaktioner för att hitta rätt balans och tajma skämten bättre.
Ändrade du mycket efter de visningarna?
– Inte speciellt mycket. Jag fick skruva till och klippa om lite för att en scen skulle bli lite tydligare. Vid ett annat tillfälle flyttade jag ett skämt. Det är ganska ovanligt att jobba med testvisningar i Sverige. Men för mig är det viktigt att lyssna på publiken. Om inte folk tycker filmen är rolig, så kvittar det hur mycket jag än själv påstår att den är rolig.
Tuffa inspelningar under pandemin
Suedi utspelar sig på Lidingö.
Där är också mycket av filmen inspelad, även scenerna som ska föreställa Solsidan. Man filmade även i trakterna kring Karlaplan där vi gör intervjun.
– Vi spelade in i september 2020, mitt under pandemin. Jag gillar att vara nära folk när jag jobbar, snacka och ha kul, så det var ett helvete med alla restriktioner. Att hålla avstånd och se till att alla höll sig friska, inklusive mig själv. Flera av skådespelarna är också äldre, som Johan Ulveson, Claes Månsson, Göran Ragnerstam och Suzanne Reuter, så dom fick vi vara extra rädda om.
På Viaplay läste man manuset och högg till direkt.
– Tre dagar efter att dom läst manuset ringde dom och inspelningen började sex månader senare. Jag är extremt tacksam för att dom gav mig möjligheten att berätta den här historien. Vi har haft ett bra samarbete genom åren, med Alex och Heder. Nu ligger också ett annat projekt som jag har skrivit hos dom. Så det kändes bra att fortsätta jobba med dom. De trodde på mig och gav mig friheten att berätta den historia som jag ville berätta.
Är det extra tufft att både vara regissör och fotograf?
– Tvärtom, för mig är helt naturligt att regissera genom kameralinsen. Det är så jag vill jobba. Att hela tiden kunna ligga nära skådespelarna istället för att sitta en bit bort, titta i en monitor, bryta och sen skicka iväg en regiassistent som får ge direktiv om något måste tas om. Nu är jag själv mitt uppe i allt som händer, kan korrigera och fortsätta filma direkt utan tidskrävande avbrott.
Extra viktigt när man gör komedi är att undvika långa pauser.
– Med komedi handlar allt om tajming. Det är som musik för mig, man måste hitta en rytm och behålla den.
Manuel är extremt noggrann med förberedelserna innan han börjar filma.
Alla måste läsa manus och storyboard
– Jag ritar alltid själv en detaljerad storyboard, scen för scen. Jag gillar att komma till en inspelningsplats där alla vet exakt vad dom ska göra. Idag är många filmarbetare så stressade att dom inte ens läser manus innan dom börjar jobba. Många gånger har dom ingen aning om vad som är viktigt att fokusera på när man filmar. Så vill inte jag jobba. Jag vill att alla läser manus i förväg och varje morgon sätter jag upp en storyboard, så att alla vet exakt vilka scener vi ska filma under dagen.
Det fungerade bra under arbetet med Suedi.
Tiden var knapp och tempot högt, men alla var väldigt fokuserade.
– Vi filmade exakt så som det stod i manuset. Alla var medvetna om att vi bara hade en chans, att vi inte skulle kunna komma tillbaka senare och filma om någon blev sjuk. Det fanns ingen tid över för några improvisationer, så det finns heller inga ”bloopers”, haha.
Pandemin orsakade också en stress som Manuel aldrig tidigare upplevt som regissör.
– Varje morgon vaknade jag med hjärtklappning och kollade mobilen om någon hade hört av sig och blivit sjuk. Det var en enorm lättnad när inspelningarna var klara och jag kunde sätta mig ensam och klippa allt material, utan att behöva oroa mig för att folk skulle bli sjuka.
Under pandemin har Manuel också hunnit med att regissera nya avsnitt av Bäckström (C More) med Kjell Bergqkvist i huvudrollen.
– Restriktionerna där var mycket strängare än under Suedi. Men jag kunde koppla av på ett helt annat sätt. Jag vara bara inhyrd som regissör och slapp bära det tunga ansvaret som på Suedi. När jag kom hem på kvällarna kunde jag släppa jobbet helt.
Stjärnan tackade först nej
Filmens Mahmod spelas av Kardo Razzazi.
Honom hittade Manuel när han regisserade Alex.
– Där hade han bara en liten roll och egentligen skulle hans karaktär dö. Men jag tyckte han var grym och övertalade produktionen att låta honom leva, så han kunde medverka även i säsong två.
När Manuel gjorde Heder plockade han på nytt in Kardo tillsammans med Anja Lundqvist som också är en av seriens exekutiva producenter.
– Han spelar en vanlig kille med ett vanligt svenskt namn. Han är pappa, polis och gift med Anjas karaktär. Han är svensk, men med invandrarutseende. Det är så Sverige ser ut idag och Anja gillade den idén.
Manuel höll på att skriva manuset till Suedi samtidigt som han regisserade Heder och kom att tänka på Kardo igen.
– Jag bad honom komma hem till mig och provfilma för rollen som Mahmod. Han satte den och kändes självklar.
Folk frågar ofta Manuel om han har speciella skådespelare i tankarna när han skriver manus och karaktärer.
– Jag tror att jag gör det. Jag hade ingen tydlig bild av hur Mahmod skulle se ut. Men Ann Petrén är en av skådespelarna som jag hade i huvudet när jag skrev Suedi. Jag fastnade för henne när jag såg Om jag vänder mig (2003). Henne har jag velat jobba med sen dess.
Suzanne Reuter, som spelar Isabelles misstänksamma överklassmamma, tackade först nej när Manuel erbjöd henne rollen.
– Hon bad att få ett kort synopsis, men tyckte att det lät som en historia som redan berättats en massa gånger. Jag förklarade att hon bättre skulle förstå vad jag ville säga med filmen om hon läste hela manuset. När hon hade gjort det ringde hon mig och sa att hon var med. Hon tyckte manuset var både smart och roligt.
Även Manuels fru Claudia Galli (som vi sett i bland annat Starke man och Svensson, Svensson) har en liten roll i Suedi. Så också Anders Jansson från Starke man.
Konsten att lyckas i Hollywood
Los Angeles är en hård stad för dem som vill slå sig fram i filmbranschen.
Manuel och familjen bodde där i tre år, men valde att flytta hem fyra månader efter att pandemin slagit till.
– Det var tufft med två barn. Allt var nedstängt och branschen stendöd. Jag hade lite Zoom-möten, men det är inte alls samma sak som att kunna träffa folk i branschen.
Många känner sig kallade till Hollywood, få blir utvalda. Men Manuel har aldrig känt någon hets eller stress att slå igenom.
– Det beror nog på att jag hela tiden haft en lite annan inställning till Los Angeles jämfört med många andra. För mig är det bara en stad, vilken som helst. Jag tänker inte så mycket på att jag måste lyckas. Jag vill jobba med film. Men jag skulle kunna jobba i en videobutik där, om det nu hade funnits några, och ändå vara lycklig. Jag trivs så mycket bättre i LA än här. Det är inte bara för att jag är skåning i Stockholm, haha.
Jag har bott här i tio år och känner mig fortfarande som en turist. Det händer fortfarande att folk inte förstår vad jag säger. Det hände i Malmö också, men då var det mer på grund av rasism. Det är en helt annan historia.
I LA är det annorlunda. Där känner Manuel sig mer accepterad och välkommen.
– Visst, det kan bero på att folk är väldigt cyniska där. Ingen vill bli ovän med dig för dom vet att du en dag kan bli någon som de kan få nytta av. Det är kanske ytligt och cyniskt, men jag föredrar det framför samhällsklimatet här. I LA har folk inga problem med att jag heter Manuel. Dom tycker det är coolt att jag kan prata svenska, engelska och spanska och delar drömmen med mig om att få göra film.
Manuel tror att hemligheten med att lyckas i LA är att koppla av, att inte försöka stressa fram ett genombrott och framgångar.
– Lyckas man med det blir LA en helt annan stad. Och det var så det funkade för mig.
När Manuel först flyttade dit som student för tjugo år sedan kunde han inte tänka sig att bo där med barn och familj.
– Men så blev det ändå, haha. Med fru och två barn. Det är svindyrt och väldigt annorlunda jämfört med Stockholm. Men det bor 20 miljoner i den stan. Kan de klara sig, så kan väl vi, haha.
Under åren i LA har Manuel haft fullt upp.
– I min värld tar det tre till fem år att starta ett företag och få det på fötter. Det var också den inställningen jag hade när vi flyttade dit. Jag har regisserat reklam och gjort rätt mycket musikvideos, bland annat med Sabina Ddumba. Jag gör fortfarande mycket musikvideos, det älskar jag.
Bland de förebilder Manuel haft som filmskapare nämner han Oscarvinnande Alejandro González Iñárritu som gjort bland annat Babel (2006), Birdman (2014) och The Revenant (2015).
– Jag gillar framför allt Babel och Biutiful (2010) och för hans sätt att se på film. Han verkar också ha en väldigt speciell drivkraft som inspirerat mig.
Nya idéer och nya tider för biograferna
Efter Den enda vägen fick Manuel en amerikansk agent och ett amerikanskt management.
Då hade Narcos precis blivit en hit och han kände att han också, med sina rötter, kunde haka på den svängen.
– Jag skrev ett par idéer till nya serier. En ska jag pitcha i höst tillsammans med Leonardo Fasoli som var med och skrev manus till (den italienska maffiaserien) Gomorra. I ett annat projekt har jag jobbat ihop med en av manusförfattarna till bland annat teveserien Empire.
Dom kontakterna får man bara om man är på plats i LA. Att gå på filmskola och utbilda sig där är en sak. Att lära genom att träffa och jobba med folk i branschen har varit en ännu bättre skola. Jag har varit som en svamp med alla jag har träffat. Dom erfarenheterna hade jag aldrig kunnat få i Sverige.
Manuel tycker det känns bra att Suedi visas på en strömmingstjänst, även om han ”tänker bio” när han gör film.
– Pandemin har förändrat så mycket, inte minst hur vi ser på film. Jag tror biograferna måste omdefiniera sig för att överleva nu när alla vant sig vid att sitta hemma och kolla på film. Jag tror att man måste börja släppa filmer på bio samtidigt som de släpps på streaming. Det handlar om att våga ge och ta.
Suedi hade premiär på Viaplay den 1 oktober.