På liv och död när kändisdrömmar live-streamas

Av Thomas Nilsson, Foto: Ola Nilsson, Ludvig Gür, Njutafilms

Sarah (Yohanna Idha) är skådespelerskan vars karriär börjat vackla.

I jakten på uppmärksamhet lockas hon att ställa upp i ett teveprogram där kändisar live-streamar sina drömmar. Men reaktionerna blir inte alls de hon hade hoppats på. Plötsligt hotas hela hennes existens.

Dreamster är en Sci Fi-satir i samma anda som Black Mirror och med en blinkning till #metoo-rörelsen. De flesta av skådespelarna är svenska, men dialogen är på engelska och handlingen utspelar sig någonstans i USA.

Filmen är skriven och regisserad av Ludvig Gür, 24.

Vi träffar honom på Indio Studios (före detta Bio Rio) på söder i Stockholm samma kväll som man premiärvisar filmen.

Filmen fick sedan världspremiär den 4 februari på Mammoth Film Festival i Kalifornien.

– Det är samma festival där jag pitchade idén till filmen i en pitch-tävling och fick finansiering, säger Ludvig.

Nu åker Dreamster runt på olika filmfestivaler, mest i USA där man har kammat hem flera priser.

Yohanna Idha har tidigare nominerats till en guldbagge för sin roll i Katinkas Kalas (2011)

Passion för skräck och Sci-Fi

I grunden jobbar Ludvig främst som filmklippare och har arbetat med många olika slags produktioner.

– Min stora passion ligger i skräck och Sci Fi.

Det stora filmintresset lockade honom också att själv börja skriva manus och regissera egna projekt. Snart började det också talas om Ludvig i Stockholms filmkretsar.

Det var när han gjorde filmen Clean Colored Wire (2017) som Ludvig belönades med sitt första pris på Stockmotion för ”Bästa film” inom hans ålderskategori. Den mycket experimentella kortfilmen var även Ludvigs första samarbete med skådespelaren Kola Krauze som har varit med i alla hans filmer sen dess.

Med kortfilmen The Outsider (2019) tog Ludvig ett tydligare steg mot skräckgenren. Filmen är baserad på en novell av H.P. Lovecraft (som i den svenska nyöversättningen nu döpts om till Främlingen.) Handlingen kretsar kring en man (spelad av Kola Krauze) som lever ensam med bara Bibeln och en fjäril som enda sällskap i en gammal källare utan speglar. Han grubblar över vem han är och hur världen utanför ser ut. En dag bestämmer han sig för att utmana sin tillvaro och ge sig ut.

Den prisbelönta filmen har visats på ett flertal festivaler runt om i världen och dessutom setts av drygt 140 000 tittare på Youtube.

Succédokumentär om ikonisk skejtare

Utöver skräck och Sci Fi har Ludvig främst uppehållit sig i dokumentärfilmens värld.

Hans uppväxt var präglad av punk och skejtande. Det blev också en inkörsport till att få göra film om punk- och skateboardkulturen.

2019 följde Ludvig det legendariska punkbandet Bad Religion under deras Europaturné fram till att de släppte sitt uppmärksammade, sjuttonde album Age of Unreason. Detta resulterade i dokumentären Bad Religion – Age of Unreason som setts av över en miljon tittare på sociala medier och som dessutom användes flitigt i bandets marknadsföring.

Störst framgång hittills har Ludvig haft med långfilmsdokumentären Pretending I''''m a Superman: The Tony Hawk Video Game Story (2020).

Den handlar om den ikoniske skejtaren och Ludvig största idol Tony Hawk och skildrar hur hans tevespelsserie Tony Hawk''''s Pro Skater förändrade hela skateboardindustrin, men också blivit ett popkulturellt fenomen.

– Förutom Hawk själv är skejtarlegender som Rodney Mullen, Steve Caballero och Jamie Thomas också intervjuade, berättar Ludvig som beskriver sig själv som en skejtnörd på alla sätt.

Dokumentären har skördat stora framgångar och belönats med flera utmärkelser. Filmen uppmärksammades också stort under marknaden på Cannes-festivalen 2020 och såldes till flera länder världen över. Under premiärveckan var filmen den näst mest streamade dokumentären på iTunes topplista. I Sverige släpptes den av Njutafilms och kan ses på bland annat SF Anytime, Viaplay och Blockbuster.

Ludvig berättar att det ligger flera års hårt arbete bakom skejtardokumentären.

– Jag jobbade med filmen i USA under ganska långa perioder mellan 2017 och 2018. De kompletterande intervjuerna spelades in 2019. Sen låg filmen klar, men släpptes inte förrän 2020 när vi hade fått klart med rättigheterna till alla gamla videoklipp och musikinslag. Det var en lång process att få ut den filmen. Hade jag vetat i förväg hur mycket jobb det skulle krävas hade jag inte gett mig in i projektet.

Hur kom Dreamster till, berätta?

– Jag har länge varit fascinerad av tanken på att använda drömmar som underhållning. Drömmar är ju något som vi pratar mycket om och försöker analysera, trots att det handlar om något som bara en person har upplevt ur sitt eget perspektiv. Hur skulle det bli om vi plötsligt kunde dela våra drömmar med hela världen? Det var en tanke som jag ville utforska i ett karaktärsdrama som också kretsar kring det här med kändisskap och hur besatta vi människor tycks vara av varandra nuförtiden.

Vi är ju nästan redan där. Folk lever och delar allt kring sina liv i sociala medier. Alla håller koll på varandra. Alla vill vara kändisar – och blir också kända just för att de fläker ut sitt liv på nätet. 

– Precis. Förut såg vi bara sånt på teve. Som med familjen Kardashian. Då blev dom kända för att dom följdes av ett teve-team. Idag kan vem som helst filma och själv lägga ut sitt liv på nätet.

Man kan se blinkningar till både David Cronenbergs filmer och Total Recall i Dreamster. Hur mycket har du influerats av dessa när du utvecklade manuset? 

– Jag har absolut inspirerats av både David Cronenberg och Total Recall. Men jag skulle säga att den främsta inspirationskällan är Antiviral (2012), regisserad av Brandon Cronenberg. Den kretsar mer kring ”body horror” som koncept. Men det Dreamster har gemensamt med Antiviral är vår strävan efter att komma nära kändisar som vi tycker att vi har en relation med eftersom vi följer deras liv så ingående.

Men samtidigt blir det lite som ”Alla känner apan, men apan känner ingen.” 

– Men exakt, precis så! Vi vet allt om dom kändisar vi följer, men dom vet inget om sina följare. Relationen blir bara en illusion, en enkelriktad relation.

Ludvig nämner också Black Mirror (2011–2019) när han pratar om referenser till Dreamster.

– Det var enklast att berätta hur jag tänkte kring Sci Fi-satiren genom att säga att det är i stil med Black Mirror. Alla förstod vad jag menade – och dessutom slapp jag höra kommentaren ”Det där låter som Black Mirror” varje gång jag nämnde idén.

"Hade jag vetat i förväg hur mycket jobb det skulle krävas hade jag inte gett mig in i projektet."

Pandemin ledde till inspelningar i Sverige 

Ludvig började utveckla idén till Dreamster för några år sedan.

– Men det enda jag hade då var egentligen konceptet med att live-streama drömmar. Att en kvinnlig huvudkaraktär har en mardröm som streamas till hennes följare och att det får katastrofala följder.

Dreamster fick sedan ligga lite på is medan Ludvig fokuserade på andra projekt – främst Pretending I’m a Superman.

– Frågan man alltid får när man håller på med en film är: ”Vad ska du göra härnäst?” och då dök tankarna på Dreamster upp. Det första utkastet var skrivet som ett långfilmsmanus på 90 sidor, men det hade en helt annan karaktär. Men idén till det som blev Dreamster var alltid tänkt att bli en kortfilm.

När Ludvig var i USA och promotade Pretending I''m a Superman: The Tony Hawk Video Game Story hamnade han på Mammoth Film Festival. Där deltog han spontant i en pitch-tävling och blev en av de tre finalisterna.

– Jag vann inte, men det var genom den pitchen som vi fick amerikanska investerare.

Tanken var först att spela in Dreamster i USA, men det gick inte på grund av pandemin.

– Men istället för att vänta föreslog vi att vi kunde göra filmen i Sverige. Amerikanerna tyckte det lät riskabelt. Men när det svenska produktionsbolaget Brain Academy (nu Viaplay Studios) fick nys om manuset och gick in i projektet i november 2020 sattes bollen i rullning på allvar. Sen gick även svenska Warner Bros in för att stötta med efterbearbetningen av filmen. Det var skönt att ha en budget. Alla som jobbade med filmen fick betalt, det gladde oss förstås.

Producent blev Daniel Lägersten som både belönats med en Emmy och två Kristallen-utmärkelser. Han har tidigare varit producent på bland annat Ingen utan skuld (2018), Playa del Sol (2019) och Ambassadören (2020).

– Förutom att han givetvis har en roll i Dreamster rollbesatte Kola Krauze också filmen, tillägger Ludvig.

Skådespelaren Kola Krauze har medverkat i samtliga av Ludvig Gürsfilmer, och dessutom rollsatt Dreamster.

Mer trovärdigt på engelska 

Yohanna Idha, som spelar den kvinnliga huvudrollen, har tidigare nominerats till en Guldbagge för sin roll i Katinkas Kalas (2011).

– Det var Kola som föreslog henne för rollen i Dreamster. Hon skickade in en mycket inlevelsefull video och satte verkligen karaktären. Eric Krogh som spelar den manliga huvudrollen upptäckte jag faktiskt när jag spelade tevespelet A Way Out som regisserats av Josef Fares, där Erik har den ena huvudrollen.

Tanken med att spela in filmen med engelsk dialog var förstås för att lättare kunna sälja Dreamster internationellt? 

– Precis. Men med amerikanska finansiärer hade det också varit konstigt att inte göra den på engelska. Dessutom funkar det inte att låta storyn i Dreamster utspela sig i ett land som Sverige. Det hade inte blivit lika trovärdigt då.

Om kopplingen till #metoo säger Ludvig:

– Det jag tror folk nappade på är att det är en berättelse som skildras på två olika plan. Förutom att filmen har ett coolt koncept har den också ett ganska allvarligt tema i grunden. Sen har vi också tanken på att kunna se varandras drömmar och kan fundera kring vad som skulle kunna hända då.

Det känns också som ett inlägg i debatten om den psykisk ohälsa som nu alltmer lyfts fram i samband med sociala medier. 

– Absolut. Samtidigt tror jag att många kanske fick en bild av #metoo som inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Det känns som om samhället tror att alla har blivit jättemodiga nu och att ingen någonsin skulle försvara en person som gör fel längre.
Däremot finns det många sätt att se på detta problem på. Ibland är det inte så enkelt som att bara anmäla någon som begått övergrepp. Oavsett om det är det enda rätta, så är beslutet alltid baserat på ens subjektiva situation. Det var en sån upplevelse ville jag skildra i filmen. 

Effekterna tog lång tid att skapa 

Dreamster spelades in på plats i Stockholm i april 2021.

– Vi filmade det mesta på Älvsjömässan faktiskt. Lokalerna stod ju helt tomma under pandemin, säger Ludvig. Han skrattar nöjt när jag säger att det är omöjligt att se eller ens kunna gissa att man hållit till i mässan.

– Så bra! Det var också vår produktionsdeal, att det skulle vara ”corporate America”.

Filmen spelades in på fem dagar.

– Men då var vi också ordentligt förberedda. Vi preppade i nästan två månader innan vi började filma. Sen hade vi också en extra inspelningsdag för den obskyra scenen som utspelar sig i ett VR-perspektiv.

När filmen var inspelad fick Ludvig också för första gången jobba med ett professionellt postproduktionsbolag för ett projekt som han har regisserat istället för att som tidigare själv driva den processen på egen hand.

– Efter tre veckor hade vi klippt färdigt filmen.

Det som tog mest tid var att lägga in alla visuella effekter. Det handlade till stor del om effekter som publiken kanske inte ens tänker på.

– Men alla skärmar som syns i filmen måste ju ha grafik med bilder och text som rullar. Det tog nästan hela sommaren att få klart.

Chocken blir stor när Sarah (Yohanna Idha) ställer upp i ett teveprogtram där kändisar live-streamar sina drömmar. Reaktionerna blir inte alls de hon hade förväntat sig. Plötsligt hotas Sarahs existens

Överraskande vändning i klipprummet 

Den första versionen av Dreamster följde Ludvigs inspelningsmanus till punkt och pricka.

Men sedan hände något ganska dramatiskt.

– Magnus Svensson, som klippte I Am Greta (dokumentären om Greta Thunberg) och nu är aktuell med säsong två av Snabba Cash, såg vår 20-minutersversion. Han tyckte om filmen, men tyckte också att det kunde göras bättre och erbjöd sig att klippa om den.

När Magnus berättade om det efter visningen på Indio Studios lät det på honom som du först blev ganska upprörd över hans rockad.

– Haha, nja. Jag och Magnus har jobbat ihop förut. Jag har varit hans klippassistent. Jag minns när han klippte en långfilm och förklarade varför han tyckte att man borde byta plats på scenerna i filmen för att få bättre relevans i handlingen. Som klippassistent hade jag ju klippt scenerna i ordning efter manuset och tänkte inte alls i hans banor. Men Magnus förslag var verkligen mindblowing. Efter det insåg jag att jag måste jobba mer med honom.

När Ludvig hade klippt färdigt Dreamster kände han själv att något saknades.

– Men jag kunde inte sätta fingret på exakt vad det var. Då tänkte jag att Magnus kanske skulle kunna lösa mysteriet om han fick se filmen. Först stuvade han om rejält i kronologin. Det kändes mer som en experimentell film och då blev jag kanske inte … jätteglad, haha. Samtidigt var det häftigt att han vågade ta ut svängarna, så att vi till slut hittade rätt struktur. Jag är verkligen nöjd med slutresultatet. Det måste jag erkänna, haha.

Det kom som en överraskning för skådespelarna och de allra flesta inblandade i produktionen hur mycket filmen hade gjorts om under klippningen.

– Det var ytterst få som visste hur mycket filmen hade förändrats jämfört med hur vi spelade in den. Det var kul att det blev så mycket fokus på klipparens roll, inte minst för att jag själv är klippare till vardags. Jag ville inte avslöja något innan visningen, just för att jag ville få genuina reaktioner från cast och crew. Men det blev ju en väldigt positiv överraskning för dom.

Det var mycket folk på premiärvisningen av Dreamster. Vilka reaktioner fick du från publiken efteråt? 

– Det verkar som att folk gillade filmen. Precis som jag hoppades skapades lite olika reaktioner. Några lyfte fram kopplingen till #metoo och kvinnors kamp. Andra fokuserade mer på Sci fi-biten. Det viktigaste för mig är att filmen väcker diskussioner.

Det känns som om det finns en långfilm eller en serie i Dreamster. Är det något som du också funderat på? 

– Jag vet inte riktigt var det landar, men vi håller på att utveckla konceptet. Som koncept är det för bra och för brett för att bara nöja sig med en kortfilm. Det finns hur mycket mer som helst att berätta. Men vi får se vad det blir av det.

Har du själv fått några konstiga drömmar efter att ha gjort filmen? 

– Haha, bra fråga. Jag drömmer ofta ganska konstiga saker. Men det är inget speciellt jag kan komma ihåg nu. Förut brukade jag alltid försöka skriva ner mina drömmar. Det låter kanske konstigt, men nu reflekterar jag på ”Art Direction” i mina drömmar. Typ att jag blir bjuden på middag hemma hos John Carpenter, men hans hem ser ut exakt som mina föräldrars hem eller som skolmatsalen när jag var liten. Det är mer sånt jag tänker på kring mina drömmar och som intresserar mig idag.

Jobbar du med något nytt nu? 

– Utöver utvecklingen av Dreamster har jag några väldigt spännande produktioner på gång. Samtidigt är det allmänt känt att projekt som man avslöjar innan dom gått i produktion aldrig blir av. Därför brukar jag alltid vara hemlighetsfull tills produktionerna officiellt har satts igång.

Har du något drömprojekt? 

– Min största dröm är att få göra en reboot på Saw-filmerna. Eller kanske inte direkt en reboot, utan mer ett slags uppföljare. Ungefär som man har gjort med dom nya Halloween-filmerna där man gör en uppföljare som fortsätter där originalfilmen slutar och sen struntar i alla andra uppföljare som redan har gjorts – även om jag älskar samtliga Saw-uppföljare. Det är mitt absolut största drömprojekt – och med Kola Krauze i rollen som Jigsaw eller som nån av Jigsaws medbrottslingar.  

Dreamster kan ses online inom en snar framtid, så håll ögonen öppna.