AVGRUNDEN - SVENSK KATASTROF PÅ BIO

Av Thomas Nilsson Foto: SF Studios, Richard Holm privat

– Pappa, fucka inte upp den här filmen!

Handlingen i Avgrunden är realistisk så det förslår.

Kirunas stadskärna håller som bäst på att flyttas tre kilometer bort – precis som i verkliga livet.

Anledningen är för att undvika den rasrisk som orsakats av gruvbrytning i trakten. Det anses mer lukrativt att flytta stan än att sluta bryta järnmalm. I gruvan bryter man 75 miljoner ton stål om dagen, året runt. Det motsvarar hisnande sex Eiffeltorn per dag.

I filmen kretsar storyn kring Frigga (Tuva Novotny), säkerhetschef i Kirunavaaragruvan, världens största gruva. Hon kämpar både med sitt riskfyllda jobb och sitt livspussel, med tonårsbarnen, den nya kärleken Dabir (Kardo Razzazi) och exmaken Tage (Peter Franzén) som inte riktigt vill släppa taget.

När marken börjar skaka under fötterna på ortsbefolkningen inser alla att det man fruktat ska hända håller på att bli en katastrofal verklighet – att hela Kiruna ska slukas och störta ned i avgrunden. Plötsligt befinner sig Frigga och hennes familj mitt i katastrofens epicentrum.

Scenariot är skrämmande verklighetsförankrat och ger Avgrunden en väldigt speciell dimension när det gäller epitetet katastroffilm.

– Sveriges största jordskalv kom 2020 och mätte 4,8 på Richterskalan. Då skakade hela Kiruna till.

Det berättar Richard Holm, regiveteranen bakom bland annat Gränsen (2011), Gåsmamman, Heder, Maskineriet och flera Johan Falk-filmer. Kultförklarad dessutom för de ikoniska amatörfilmerna The Resurrection of Michael Myers och Sex, lögner och videovåld.

Manus till Avgrunden har Richard skrivit tillsammans med sonen Robin Sherlock Holm.

Vill bjuda publiken på ett äventyr

Avgrunden är Sveriges hittills största och dyraste genrefilmsatsning.

Hur mycket har kalaset kostat?

– 90 miljoner kronor. Det är mycket för en svensk film som normalt ligger på en 30-35 miljoner.

Det säger Richard när vi ses en regnig försommardag i centrala Stockholm.

Det innebär också rätt stora förväntningar på filmen, både från finansiärer och publik. Man vill ju inte att en katastroffilm ska bli en ekonomisk katastrof.

– Precis. Finansiärerna är väl nöjda om dom får pengarna tillbaka. När det gäller publiken hoppas jag att folk är redo för en sån här film. Jag är medveten om att det kan finnas lite skepsis på vissa håll. Men jag hoppas att nyfikenheten är större än skepsisen.
Samtidigt har Norge gjort framgångsrika genrefilmer ett tag nu och öppnat upp för att den skandinaviska publiken kan ta till sig andra katastroffilmer än bara dom amerikanska. Sen är det alltid svårt att förutse hur en film kommer tas emot. Det kommer säkert finnas nån recensent som skriver ”katastrof för katastroffilmen.” Men jag tror att dom som går och ser Avgrunden och förväntar sig ett äventyr kommer att bli tillfredsställda.

Och sedan kommer nog någon också att säga att ”det här är bra för att vara svenskt”. 

– Självklart. Det har jag hört förut, både för Johan Falk och Gåsmamman. Och det behöver inte vara negativt, tvärtom. Det kan betyda att folk blir överraskade och tycker att det faktiskt är riktigt bra. Sen är det klart att man kommer jämföra Avgrunden med amerikanska katastroffilmer. Det är ju ofrånkomligt. Men förhoppningsvis kommer publiken att känna att det är unikt på så sätt att det är en svensk katastroffilm som har ett plausibelt ”Tänk om”-element av att det här händer på riktigt.

Flyttningen av Kiruna beräknas vara klart 2036, men frågan är om den prognosen håller.

Richard har koll på att sprickbildningen under stan har accelererat och att vissa delar av stan har börjat flyttas tidigare.

Det ger Avgrunden en ännu mer påtaglig ”Tänk om”-känsla. 

I princip skulle man kunna sitta på bion i Kiruna, se Avgrunden och tänka ”hoppas att det inte händer just nu”. 

– Haha, precis. Men min dröm är att ha premiären i gruvan, i LKAB:s showrum. Dom har ju en egen biograf där nere. Det hade varit optimalt för skräckupplevelsen. Filmen kommer att få premiär i Kiruna, men troligtvis i nya Folkets hus.

Hur började projektet med Avgrunden?

– Jag läste om hur Kiruna tog beslut redan 2004 om att stan ska flyttas. Sen har det inte skrivits så mycket om det här i Sverige. Däremot har intresset var betydligt större utomlands. Där har det skrivits otroligt mycket om att en hel stad måste flytta för att gruvan kommit för nära. När flytten kom igång lyfte man upp hela hus och körde iväg dom på stora lastbilar. Det ser fan inte klokt ut, men det händer ju på riktigt.

För Richard var flytten fascinerande på flera sätt.

– Dels ur ett katastroffilmstänk – ”tänk om man inte hinner flytta stan innan gruvan rasar” som också är filmens ”hiss-pitch”. Dels som ett mänskligt socialt experiment med att flytta en hel stad.  Hur går det till? Tvingar man folk att lämna sina hus och hem? Hur bygger man en helt ny stadskärna och hur lång tid tar det innan det blir en riktig stad, med patina och en historia? Kommer man nånsin att sluta kalla den flyttade stan för ”Nya Kiruna” och blir bara Kiruna igen? Allt det där är sanslöst intressanta frågor.

Hunden ska inte räddas här 

Richard insåg att det var en häftig historia som bara väntade på att få bli berättad på film.

Men det hände inget konkret förrän i mars 2020 när producenten Joakim Hansson hörde av sig.

– Han sa att SF ville göra en katastroffilm och undrade om jag hade nån bra idé. Jag kom att tänka på stadsförflyttningen i Kiruna. Både Joakim och SF tände på idén, så jag skrev ett synopsis på en och en halv A4-sida. Sen sa SF ”kör”.

När Richards son Robin fick höra talas om projektet messade han Joakim och sa;

– Om du inte vill att pappa ska fucka upp filmen, så borde jag också få skriva.

Och så blev det också.

Robin har gått på manusskola i New York och även skrivit och regisserat egna filmer, både kortfilmer och långfilmerna Ticketholders och Kvinnan under sängen som nu väntar på distribution. Han har också jobbat tillsammans med sin pappa på Gåsmamman och Maskineriet.

Sedan satt Richard och Robin hemma och skrev under pandemin.

Man bollade med Joakim Hansson och fick feedback. Det första utkastet var på 170 sidor och skrevs på runt tre månader.

– Vi visste att det var för långt, men att det var ett manus som vi kunde utgå från och trimma ned. Det som vi sen filmade var på 120 sidor. Jocke är en väldigt bra ”hands on”-producent. Han är intresserad av innehåll och karaktärer och gjorde det lätt att tillsammans mejsla fram nåt bra.

Samarbetet mellan Richard och Robin flöt också bra. De gillar samma slags filmer och har samma slags tänk.

– Vi var tidigt överens om att göra en katastroffilm där de unga i familjen inte är ”hunden som måste räddas” som det ofta är i den här sortens filmer, utan karaktärer med egna stories. Kidsen är i 20-årsåldern och då finns det en styrka i att vara två manusförfattare i olika åldrar som skriver, så att ”tugget” blir rätt.
Men det var inte så att Robin bara skrev för ungdomarna och jag för dom äldre karaktärerna. Vi skrev båda ur ett gemensamt helhetsperspektiv. Sen kunde Robin givetvis bidra lite mer till dialogen för dom unga och jag lite mer för dom äldre.

Hade du en egen önskelista på skådespelare som du ville ha med? 

– Ja, men även Joakim och Robin var också väldigt involverade i den biten, tillsammans med SF. Tuva Novotny kändes själskriven och tackade ja redan när hon läste den första manusversionen. Felicia Maxime (som spelar Tuvas dotter Mika) fick vi upp ögonen för andra gången vi provfilmade med henne.

Sen ramlade det bara på.

– Det var härligt att vi fick med alla på vår önskelista.

Cellskräck, höjdskräck och action när Kiruna rasar

Slutversionen av manuset är ganska likt det första utkastet.

– Det vi har skurit ned på är repetitiva actionscener och det värsta gruvnörderiet. Jag var så otroligt inne på detaljer, som hur många geofoner man har i Kiruna. (Geofoner mäter vibrationerna i marken, så att folk kan hålla koll på om det händer saker i berget).
Till en början var det nästan som en blandning av drama och informationsfilm. Sen tycker jag att vi hittade en bra balans.

En del actionscener ströks, men inte av ekonomiska skäl.

– Ibland kan det bli för mycket action, även i en genrefilm. Vi ville fördjupa karaktärerna och fokusera på deras stories. Efter hand upptäckte vi också att vissa actionscener gjorde samma jobb för storyn, så de plockades bort. Förutom momenten med hur karaktärerna ska klara sig ville vi också få med den cellskräck som gruvor ofta lockar fram. Detta med en scen när de tvingas krypa igenom en trång gång som bildats av rasmassorna. Med ett stort slukhål ville vi även få in lite höjdskräck.
Även om vi tvingar karaktärerna in i en del situationer var det viktigt att göra det trovärdigt, realistiskt och organiskt motiverande. I Avgrunden handlar dramatiken mycket om att rädda sina barn. Alla föräldrar vet att man skulle kunna göra nästan vad som helst för sina barn, till och med ge sitt liv.

Verkliga katastrofer sker långsamt 

Klyschor är viktiga för genrefilm.

Richard och Robin såg mycket katastroffilmer under manusarbetet. Bland annat Volcano (1997) och teveserien La Brea (2021), men kanske främst Dante´s Peak (1997).

– Vi kollade både för att inspireras och titta på sånt som vi tycker kanske inte funkar så bra.

De flesta katastroffilmer utspelar sig under en längre tid. Under flera dagar, en vecka eller kanske en månad.

– Men då kom Robin med den briljanta idén att Avgrunden ska utspela sig under 24 timmar. Även om vi till en början kände att det kanske innebar en del begränsningar blev det mycket roligare att skriva storyn när vi började tänka i dom banorna. Det blev väldigt mycket mer ”här och nu” med det scenariot.

Under tiden man skrev manus fick Richard och Robin också input från gruvexperter för att allt skulle bli rätt och realistiskt.

Man valde också en lite mer realistisk approach än många amerikanska motsvarigheter,

– Som alltid när det gäller Hollywoods katastroffilmer går allt så fort och är så sjukt spektakulärt att man knappt kan ta in det. När vi tittade på Youtube på verkliga jordskred och när slukhål uppstår inser man hur läskigt långsamt allt egentligen sker.
Det är också den biten vi anammade med Avgrunden, att man ibland kan springa när såna här saker händer. Men vi insåg också att det är vanligt att människor blir stående och bara tittar, lite som förstenade och inte riktigt fattar vad det är som händer. Vi har jobbat mer med den psykologiska aspekten än att bara vräka på med katastrofscener på rad.

Funderade ni på att Avgrunden kanske kan upplevas som för långsam för en svensk publik som förväntar sig bullrig katastrofaction med Hollywoodmått mätt? 

– Det är ju inte så att allt går i slow motion. Men jag tror inte vi ska göra Hollywoodfilm i Sverige. Nu blinkar vi lite till Hollywood, men vi måste göra film på vårt eget sätt. Vi kan ju inte tävla med antalet effekter. Däremot kan vi tävla med Hollywood på samma sätt som Jägarna gjorde en gång genom att berätta en historia stöpt i vårt eget kulturarv. Då kan det också bli ännu läskigare eftersom vi lättare kan relatera till det än till en Hollywoodfilm.

”Hur fan gör vi det här på ett bra sätt?” 

Varken Richard eller Robin hade varit i Kiruna när de skrev den första versionen av manuset.

– Men en tjej på produktionskontoret är från Kiruna och tyckte vi hade fångat stan perfekt. ”Det är som om ni var har varit där”, sa hon, trots att vi bara använt Google Maps medan vi skrev.

Det var först när manuset var klart som man åkte upp till Kiruna.

– Jag var så tänd på hela projektet att jag inte kunde sova. Redan första kvällen var jag tvungen att ge mig ut på en nattpromenad. Då kände jag att ”jag har skapat det här”, skrattar Richard och minns känslan av att gå omkring i en stad som han skrivit om, men aldrig tidigare besök.

– Det var en sjuk känsla att inbilla sig att alla miljöerna hade skapats just för filmens skull.

Fick ni ändra på något i manuset efter att ni hade varit på plats i Kiruna? 

– Nej, egentligen inte. Det vi reviderade lite var att kanske inte bli fullt så Kiruna-nördiga och beskriva vad varje gata heter. Men det finns många detaljer som Kirunaborna kommer att nicka igenkännande åt och som kommer gå stockholmarna helt förbi.

Richard berättar entusiastiskt om all research han gjort under manusarbetet och visar diagram, filmklipp och foton på sin dator på hur gruvbrytningen går till, 1 500 meter under Kiruna.

– Det är fascinerande att tänka att det finns 50 mil långa gruvgångar nere i det där schweizerost-berget. Det är som att köra bil från Stockholm till Göteborg. Och att det tar en timme med buss för dom som jobbar nere i gruvan att åka till jobbet.

Avgrunden är fortfarande ganska mycket ”info-tainment”, även om man har skalat bort en del faktaförklarande.

– Jag märker hela tiden att många inte riktigt vet vad som händer uppe i Kiruna. Man tror inte att en hel stad flyttas på riktigt. Men jag hoppas att folk kommer vilja åka med på äventyret och efteråt kanske googla lite om vad som faktiskt händer i Kiruna.

Kan du berätta lite om några av de största och mest spektakulära scenerna utan att spoila något? 

– När man hållit på så länge som jag, så skriver man alltid med en tanke på hur saker och ting ska göras. Men när man väl fått ned på papper att bilar ska sjunka ned i ett slukhål med skådespelare i bilen uppstår så klart frågan: ”Hur fan gör vi det här på ett bra sätt?”

Men ni begränsade inte er när ni skrev manus, utan körde med öppna spjäll? 

– Nej, producenten Jocke uppmuntrade oss till att släpps loss, så det gjorde vi. Samtidigt som man skriver kan jag som regissör ändå inte låta bli att tänka på hur scenerna sen ska göras rent praktiskt.
Men eftersom vi nånstans visste att vi måste ha en bra budget till CGI-effekter, så gav vi oss ändå vissa friheter att skriva scener som vi annars inte hade skrivit. När man låter fantasin skena iväg och sen läser vad man har skrivit inser man ibland att det blir lite too much. Då får man backa bandet en aning, haha. Trovärdighet och realism var hela tiden viktiga ledsagare när vi skrev, även om vi spånade fritt. Sen ska filmen förstås ändå var en känslosam verklighetsflykt. Vi vill ju att publiken ska skratta, gråta och uppleva spänning.

Hade du skrivit manuset annorlunda om du inte haft din bakgrund som regissör och vetat hur svårt det kan vara att iscensätta stora actionscener? 

– Det kan jag inte riktigt veta, haha. Men det hade jag kanske gjort. Annars är jag som regissör nån som gärna försvårar för mig själv för att filmen ska bli så bra det bara går, snarare än att försöka komma undan så lindrigt som möjligt.
Sen är jag glad att jag inte skrev den här storyn förrän nu när jag har skaffat mig mer livserfarenhet. Det krävs nog om man ska kunna berätta om ett livskrisande medelålders par med barn som skiljer sig och samtidigt tvingas hantera såna situationer som uppstår i filmen.
Om publiken inte bryr sig om karaktärerna bryr sig folk inte om hur mycket av Kiruna man än raserar. Då blir det inte heller spännande. Det viktigaste är att försöka få åskådarna att identifiera sig med karaktärerna och känna att det skulle kunna vara vi på filmduken. Det är ett karaktärsdrama med en katastrof i bakgrunden på samma sätt som Titanic i botten är en kärlekshistoria.

Stuntmän, sfx och belgisk CGI-magi 

Man ville givetvis att det skulle rasa i bild och inte bara off-screen.

– Vi var ju tvungna att ha en scen där folk springer undan raset mot en räddningskammare som finns nere i gruvan. Vi ville förstås också ha scener som visar hur Kiruna rasar med hus som välter och sugs ned i avgrunden. Och ska man rasera en stad vill man ju ha folk som springer på gatorna i panik medan stan rasar bakom dom.
Man vill ha en familj som på slutet hjälps åt för att ta sig ur en knivig situation. Man vill ju ha Independence Day och Day After Tomorrow-klyschorna.

För att få Avgrunden på fötter satte sig Richard ned med stunt, sfx och CGI-avdelningarna och börja diskutera hur man skulle förverkliga scenerna.

Förberedelserna var intensiva och noggranna.

– Arbetet med att hitta vilka som skulle kunna hjälpa oss med effekterna påbörjades egentligen så fort vi hade en första manusversion klart. När det gäller stuntbiten ville vi jobba med Martin Zetterlund från Göteborg som vi tidigare jobbat med på Falk-filmerna.

För specialeffekterna hittade man två belgiska företag som bland annat fick frågan:

”Hur sänker vi en bil full med skådespelare i ett slukhål som uppstår mitt på en gata i Kiruna?”

Första steget blev sedan att rita bildmanus till actionscenerna, bryta ned dem på detaljnivå och fundera på hur mycket som kunde spelas in på plats i Kiruna.

– Vi har filmat på plats i Kiruna, men kom tidigt på att vi även måste bygga upp en del av gruvan och gatumiljöerna och det gjorde vi på ett studioområde i Las Palmas på Gran Canaria. Där var vi sammanlagt fjorton olika nationaliteter som jobbade ihop, så det har varit ett stort lagarbete.

Totalt filmade man två veckor i Finland, två veckor i Kiruna och runt åtta veckor på Gran Canaria.

– Det som var speciellt med att filma i Kiruna var att vi kunde stänga av delar av stan och gräva stora hål i Föreningsgatan utan att behöva städa upp efter oss eftersom gatan ändå snart ska rivas.

Enkel, men genial illusion av slukhålen 

Lösningen på hur man skapar illusionen av hur marken slukar en bil är lika enkel som genial.

– Belgarna kom på att man gräver ned gigantiska specialbeställa luftkuddar från Kina, två gånger tre meter stora. Sen öser man på med jord, grus och sand och asfalterar. När man sen släpper ut luften ur kuddarna under bilen, så sjunker den ned. Precis som i ett riktigt slukhål. De var lika förbluffade över hur äkta det såg ut. Inte ens dom hade gjort nåt liknande förut.

Scenen filmades på Las Palmas på en gata framför en kuliss av en av Kirunas äldsta byggnader.

Det finns en scen i trailern som snabbt blev omtalad.

I den sitter en liten pojke i en sandlåda när marken plötsligt öppnar sig under honom.

– Den är gjord med samma teknik som med bilen. Båda effekterna är i sig fysiska effekter, sen har vi med teknikens hjälp fifflat in dom i miljöerna. När man ser en övergripande bild på gatan med bilen som försvinner i ett slukhål, så tog vi en del av bilden från den riktiga gatan i Kiruna och stoppade sen in effekten som spelades in på Gran Canaria i samma bild.

Det berättar Richard medan han visar klipp ur en arbetskopia av Avgrunden på sin dator. Det är actionscener som både hisnar och imponerar, något som även den testpublik som sett filmen uppmärksammat.

Det skrämmande med slukhål är att man aldrig vet var de kan uppenbara sig.

– Den biten tyckte Robin var särskilt läskig. Sen är det också häftigt att kunna identifiera dom här platserna som ska vara säkra. Ofredade platser som nästan upplevs som heliga och där inget hemskt får hända.
Det märks när man hittar såna platser att det får en jäkla effekt på folk – som till exempel ”sandlådescenen”. Den blev lite av en nyckelscen för att teasa publiken om vad som komma skall och att ingen kommer undan den stora, annalkande katastrofen.

Att då och då påminna åskådarna om vad som håller på att hända är ett viktigt element i genrefilmen.

– Det är det här som Hitchcock alltid lekte med – när ska du låta publiken veta mer än karaktärerna och tvärtom? Den leken är så otroligt kul och tacksam att använda när man gör spänningsdrama. När man som tittare vet mer än karaktärerna får man känna sig lite duktig och vet vad som är på väg att hända. När man ligger efter karaktärerna blir man överraskad av att handlingen kanske sticker åt ett annat håll.

Effektspäckat när Kiruna raseras 

Åtskilliga välkända byggnader i centrala Kiruna förintas i Avgrunden.

– Det höga Tempohuset är skapat med CGI. När den gamla klädaffären och det gamla biblioteket rasar är det husen som står där som vi sen raserat med hjälp av CGI.

Delar av gruvan är uppbyggd i studion i Las Palmas. Andra är inspelade i en riktig, 30 meter djup testgruva i finska Tammerfors.

– Sen klippte vi ihop studioscenerna med scenerna som är inspelade i en riktig gruva. Man vill ju göra så mycket som möjligt på riktigt framför kameran, så vi släppte också stora frigolitstenar och grus över springande skådespelare. Sen lägger man till lite CGI på det.

Green screen har man bara använt till två scener i hela filmen.

– En när man står på gatan i Kiruna och ser ett jättedammoln efter raset och en scen när man upptäcker den här förkastningen nere i gruvan.

Vad var allra svårast att göra? 

– Finalen med familjens sammandrabbning över ett slukhål för att det innebar ett så stort säkerhetspådrag med vajrar och annat, sex meter över ett betonggolv. Om det inte klaffar skulle det bli farligt på riktigt för skådespelarna.

Sammanlagt har Avgrunden över 300 specialeffekterna.

– Men då är en hel del av dom scener där vi digitalt suddat ut säkerhetslinor, fast det räknas fortfarande som en specialeffekt i budgeten. Hur många ”riktiga” effektskott vi har gjort har jag inte räknat på.

En viktig del i arbetet med filmen är också den finske fotografen Anssi Leino.

– Det är första gången jag har jobbat med honom. Anssi har bidragit oerhört mycket till att vi har kunnat berätta den här historien och fått in en kamera på alla möjliga och omöjliga platser, så att vi kan observera karaktärerna utan att det ska kännas som om vi är där. Det säger Richard som själv varit med och klippt Avgrunden tillsammans med Thomas Lagerman och Anders Nilsson.

Richard lyfter även fram finsk-norske Lasse Enersen som komponerat musiken till Avgrunden.

– Han är också väldigt duktig, vi jobbade ihop på Maskineriet.

Drömmen har blivit sann 

Att få göra en storskalig och påkostad svensk katastroffilm är förstås en dröm som blivit sann för Richard.

När du stod där och regisserade detta jätteprojekt, tänkte du då någon gång tillbaka på när du och jag för över 30 år sen satt på SF:s huvudkontor och såg film och pratade framtida filmdrömmar? 

– Absolut. Och Sex, lögner och videovåld och dom där amatörfilmerna vi gjorde då är ju också grunden till allt jag gör nu. Det händer att jag tar till småknep som jag lärde mig under den tiden. Dom funkar fortfarande. Titta bara på Peter Jackson – han började ju med hobbyprojekt som Bad Taste (1987) och kunde använda många gamla småtricks när han sen gjorde Sagan om ringen-filmerna.

Blev Avgrunden som du ville? 

– Filmen som man ser i sitt eget huvud ser ju olika ut hela tiden. Jag har sen länge släppt tanken på att filmen ska se ut exakt så som jag såg framför mig när vi skrev manus. Man vet att det aldrig blir så. Men den visionen måste man ändå ha för att komma nån vart. Karaktärernas resa är precis så som vi ville berätta den. När vi slutade inspelningarna hade jag fått anpassa mig efter en massa saker, men där tror jag nog att vi är väldigt nära min vision.

Sonen Robin ville inte vara med på inspelningarna.

– Han tyckte att han var för känslomässigt involverad eftersom han varit med och skrivit manus. Eftersom Robin själv också regisserat var han rädd för att behöva stå bredvid och gräma sig över en massa jobbiga beslut som måste tas. Därför var jag lite nervös när han skulle se en arbetskopia. Men Robin var väldigt nöjd och stolt över filmen och det gjorde mig också väldigt glad.

Avgrunden har biopremiär den 15 september.