Affischnostalgi, censurbråk och filmer som slår!

 Av Thomas Nilsson Foto: Rickard Gramfors

 ” Åsa-Nisse är prototypen för okonsten, smaklösheten och talanglösheten.”

I Filmer som går! Filmer som slår! berättar filmhistorikern Rickard Gramfors om pangpang, monster och erotik. Boken är också en hyllning till uppstickarbolagen som fick genrefilmen att explodera på svenska biografer under 1960-och 70-talet.

Många av de vildaste, mest vågade, våldsamma och bästa filmerna gjordes på 1960- och 70-talet.

Det var hårdkokt action, brutala krigsfilmer och rafflande rymdäventyr. Dånande katastrof-rullar, däcktjutande biljaktsfilmer och bitska djurskräckisar. Galna komedier och snabbskjutande western-rökare. Våldsamma hämnarfilmer, italienska Giallos med svartklädda knivmördare och benknäckande Kung fu-rullar. Splatterskräck, zombiefilmer och provokativa Rape n’ Revenge – och kannibalfilmer.

Men det var inte bara filmerna som var bättre förr.

Bioaffischerna var också mycket snyggare.

En cool filmaffisch med en klatschig titel och bra slogan kunde sälja en skitfilm. På samma sätt kunde en bra film gå publiken spårlöst förbi om affischen var ful och titeln inte tillräckligt uppseendeväckande och säljande.

Alla 60- och 70-talsfilmerna var förstås inte bra.

Men de tecknade affischerna var rena konstverken, särskilt de svenska som var bland de läckraste i världen. Nu var det inte bara de tecknade motiven som gjorde den tidens affischer så fantastiska.

Distributörerna ansträngde sig också för att döpa om filmerna.

Bort med alla trista, obegripliga och hopplöst intetsägande originaltitlar.

In med egna fyndiga, fräcka och provokativa svenska alternativ.

Som Snutar med sting i batongen (1973), På’rom å klå’rom (1973) och Slå’n på käften (1975).

Självklart lockade det mer att se en film som heter Ös på råskinn (1976) på svenska än med originaltiteln The Great Scout and Cathouse Thursday.

Ett av de mest lyckade exemplen är annars Benknäckargänget (1974) som låter tusen gånger tuffare än The Longest Yard. Samma sak med Ride in a Pink Car (1974) – en film som biobesökarna antagligen hade nobbat om den inte döpts om till Med dynamit i tanken.

På 60-och 70-talet var många recensenter också mycket mer entusiastiska.

Och ännu mer uppskruvade var filmbolagens PR-ansvariga.

De tog i från tårna och överdrifterna stod som spön i backen.

Men alla uppkäftiga citat gjorde också bioaffischerna ännu mer spännande och iögonfallande. Skådisarna var ofta ”toppstjärnor i högform”. Många filmer var ”gastkramande”, ”laddade” och ”iskalla”. Dom fick åskådarna att ”kippa efter andan” och satte ”publikens nerver i dallring.” Actionrullarna var ”knallhårda”, ”högexplosiva” och ”ösiga”. Publiken ”tjöt av skratt” och ”stampade i golvet”. Vi fick ”häftiga biljakter med repor i plåten” och Sheriff med nio liv – Mannen som inte kunde dö (1970) lockade med citat som ”Oj, vilket skjutkalas. Det knallades i ett.”

Hjältarna från väst (1973) med ”männen som fick karate att likna myggbett” såldes in som en ”råstark fightar-fest i Trinity-stajl!”

Westernhjältarna var ofta ”råskinn” med ”krut i nävarna” och hade ”puffror” som ”spottade bly” med ”våld och blod i de laglösas spår” som i 6 desperados (1971). Uttryck som ”fränt” och ”chockerande” återanvändes hela tiden.

Då gjorde det ingenting att titlarna och affischerna oftast lovade mer än filmerna kunde hålla.

Nye genrer tog över de svenska biograferna

I boken Do You Believe in Swedish Sin? (2021) hyllade filmhistoriken Rickard Gramfors den svenska synden med en färgsprakande affischkavalkad, hämtad från 1951 och 1984 och den svenska exploitationfilmen.

Nu är det dags för en ny bok, Filmer som går! Filmer som slår!

I den går Rickard igenom en mängd färgstarka genrefilmer som tack vare en rad energiska, oberoende svenska filmbolag nästan helt tog över de svenska biograferna under 1960- och 70-talet.

I förordet beskriver Rickard sig själv som ”född 1960 med en svartvit tevekanal.”

Filmintresset väcktes när han som barn fick gå med sin pappa på bio och se matinéer. Kanske inte så konstigt att Rickard kommit att jobba 40 år i filmbranschen.

– Ändå förstår jag fortfarande inte vad ”kvalitetsfilm” är, säger Rickard som startade kultfilmbolaget Klubb Super 8, är en av grundarna till streamingtjänsten Cultpix och som fortsätter att stångas mot Svenska Filminstitutet (SFI) för att få produktionsstöd till dokumentärer om genrefilmer som han älskar.

– Filmerna vars affischer jag tar upp ansågs vara torftiga. Men det har aldrig visats film från så många olika länder i Sverige som under 60-talet och i alla genrer. Från asiatisk film och action till porr, skräck och italienska giallos.

Barnfilmer och komedier tas inte upp i boken. 

– Jag har valt att fokusera på genrefilm, och barnfilm och komedier är ändå i minoritet av hela det enorma utbud som alla dessa småbolag distribuerade, förklarar Rickard.

Bokens affischer är hämtade från åren mellan 1958 och 1983.

– Jag tar upp 60- och 70-talet, men fuskade faktiskt lite och tog med några 50-talsfilmer från bolaget Action Film som släpptes först på 60-talet. Som till exempel Krypande handen (1957). Sen har jag även med några filmer som kom när videon började ta över, bland annat The Boogeyman (1980). Men annars är det som i min förra bok – jag fokuserar på dom filmer som försvann från dom svenska biograferna när VHS etablerade sig här.

Rickards intresse för filmerna från just den här epoken bottnar i att det var en så innovativ och spännande tid. 

– Det kom så mycket nya genrer som i sin tur inspirerade, som allt från martial arts-filmer och Blaxploitation till italienska James Bond-kopior och rip-offs på Mad Max och Flykten från New York.
Sen är det också förvånansvärt hur mycket hårdporr som visades under den här tiden. Jag tror ingen i det här landet förstår vidden av hur populärt det var med porr på helt vanliga svenska biografer, och på Folkets hus, och inte bara på dom typiska små undangömda porrbiograferna i Stockholms innerstad. Och att alla småbolagen distribuerade porr.
Sen hade ju Bertil Jansson, som drev Film AB Corona, tur när han snubblade över dom danska gladporrfilmerna (vars affischer också finns med i boken.) Dom sågs väl av fler svenskar på bio än Utvandrarna (1971) när det begav sig.

Filmer som går! Filmer som slår! har samma upplägg som den förra affischboken Do You Believe in Swedish Sin?

Det är en påkostad, välgjord och tung kärleksförklaring till både kult- och genrefilm, oberoende svenska distributörer och till filmaffischkonsten.

– Men här bjuder vi på ännu mer affischer, ett femtiotal fler. Sammanlagt är det närmare 400 affischer i klatschiga färger med fantastiska filmtitlar och slogans.Men boken berättar även historien om filmens unika ställning när det gäller både moralpanik och censur i Sverige.

Affischerna är ett urval ur Rickards egen samling, indelade i olika genrer och komplett med en historik om varje representerat bolag.

Mellan 1930 och 2010 gav föreningen Filmkamraterna ut en årlig tidning. 

Det materialet har Rickard också fått exklusiv tillgång till.

– Dom gjorde egna, fantastiska fina och roliga annonser om alla småbolagen och deras filmer och där man drev både med sig själva och filmcensuren. Dom här annonserna har jag fått tillstånd att visa upp i boken.

Boken är också ett slags personligt testamente.

– Jag jobbade ju både på Arkivet för ljud och bild och i receptionen på filmcensuren innan jag fick min första fasta anställning på SFI 1983. Så boken är min version av den svenska filmbranschen.

De anade inte att de har närt en orm vid sin barm. 

– Haha, jag känner väl nästan att jag har wallraffat både på SFI och Folkets hus eftersom jag alltid haft min egen syn på film. Men i boken ger jag också SFI beröm för Cinemateket och deras filmarkiv.
Dom har varit duktiga på att restaurera gamla filmer från Klubb Super 8:s önskelistor som vi skickar in varje år, jag tror dom är uppe i tio titlar nu. Just nu sitter jag till exempel och gör engelsk text till Agne Ragneborns Farlig frihet (1954). SFI restaurerade först alla Ingmar Bergmans filmer, men när det gäller att samla filmer gör man inga värderingar. Där har man allt och det ska man ha en eloge för – samtidigt som man måste flagga för att det var inte institutets idé att samla film.
Det initiativet kom från Filmhistoriska samlingarna som var en privat organisation som sen övertogs av SFI.

Du pratade om den nya boken redan när du höll på med Do You Believe in Swedish Sin?

– Ja, jag har länge haft planer att göra en bok om filmdistributören Film AB Corona. Dels har jag samlat specifikt på bolagets affischer, dels kände jag ägaren Bertil Jansson.

(Bertil Jansson var också den som tog in de första Roman Polanski - och Brigitte Bardot-filmerna till Sverige.)

– Men jag stötte på patrull när jag ville scanna av affischer från SFI:s samlingar. Det var inget dom hade tid att hjälpa till med. Min kompanjon Patrick von Sychowski kom då med den lysande idén att jag istället skulle göra en bok om alla dom svenska småbolag som distribuerade film på 60– och 70-talet och visa upp deras affischer. Och det var ju också såna affischer som jag redan hade i min egen samling, berättar Rickard.

I boken finns förstås en massa av Coronas klassiska genreaffischer.

Men här finns även fantasieggande dyrgripar från över 40 andra bolag, som till exempel Succéfilm, Atlas Film, Action Film, Apollo Film och Pallas Film.

– Tack vare filmkritikern Ronny Svensson kom jag i kontakt med en kvinna som skulle sälja en samling med gamla filmaffischer från en lokalbiograf. Det visade sig att hennes pappa hade varit biografmaskinist i Hällefors och sparat ett exemplar av alla affischer till dom filmer som han hade kört mellan 1962 och 1978.
Och affischerna var i perfekt skick, helt oanvända och utan minsta veck eller nålstick eftersom han hade förvarat dom plant under alla år.

De här affischerna är ett tvärsnitt av vad svenska landsortsbiografer visade på 60– och 70-talet. 

– Trots filmcensurens, SFI:s och filmkritikernas idoga försök att bekämpa underhållningsfilmen i Sverige under den här tiden fanns det en rik flora av små, oberoende filmdistributörer som fyllde biograferna med skräckfilm, porr, spaghettivästern, blaxploitation ,MC-gängsfilm, sexploitation och annat underbart.
Men man körde även repriser på bröderna Marx-filmer och klassiska Tarzan-filmer som matinévisningar. Och det var dom här bolagen som jag tar upp i boken som stod för hälften av alla filmerna på biorepertoaren i två decennier. Ingen har forskat i detta, ingen har brytt sig om att berätta deras historia och repertoarer. Det ville jag ändra på med boken.

Varje affisch i boken har en egen faktaruta om filmen.

– I den tar jag upp filmens årtal, regissör och skådespelare – men även detaljerad information om vilka scener som har kortats eller klippts bort av den svenska censuren. Det visade sig att censuren gick hårdare åt filmer från dom här filmbolagen, jämfört med till exempel Warners, SF, Disney och Sandrews.
Det blir tydligt att censuren väldigt starkt ogillade genrefilm, som till exempel spaghettiwestern och Blaxploitation – och Kung fu-filmer, säger Rickard.

Det släpptes bara två Kung fu-filmer på bio under den här tiden – resten blev totalförbjudna. 

”Nu frisläppt av censuren” var ett bra säljargument som de här bolagen använde sig av. Tyvärr visade det ju sig vara en sanning med en rejäl modifikation.

Som Bruce Lee-rullen Fruktans nävar (1971) som ”tagit sig genom censurens nålsögon.” Men några ”applåder inför öppen ridå” som det står på affischen blev sannolikt det inte tal om. Filmen var totalt sönderklippt och man kan ana att det muttrades och svors tyst i salongerna för så fort Bruce började slåss var det klippt.

Likadant med Mannen med järnhanden (1971).

Affischen utlovar ”en sensation” och att man ”aldrig sett något liknande.”

Det var ”den första actionfilmen från Hongkong. Lika grym som de första italienska westernfilmerna. I samma våldsamma anda med hugg, slag och dödande pareringar!”

Filmen blev totalförbjuden två gånger, trots distributörens klipp på sju minuter. Den ”sensation” som ”frisläpptes” av censuren på bio 1973 var nedklippt med 13 minuter.

Med andra ord fanns det inte särskilt mycket kvar av reklamens alla ”hugg, slag och dödande pareringar”.

Rickard upptäckte även att Svenska Filminstitutet motarbetade de oberoende ”underhållningsfilmbolagen”.

– Harry Schein (vd för SFI i två omgångar,  1963–1970 och  1972–1978)hyste en aversion mot enklare underhållningsfilmer, till exempel ”amerikansk dussinfilm” och Åsa-Nisse-komedier, säger Rickard.

I Scheins anmälan till Radionämnden 1971, i samband med att Nils Petter Sundgren, filmkritikern som var filmchef på SVT2 mellan1969 och 1987, beslutat att SVT skulle visa två Åsa-Nisse-filmer, kan man läsa:

”Det är min skyldighet att försöka stoppa smaklösheten… ” och ”Åsa-Nisse är prototypen för okonsten, smaklösheten och talanglösheten.”

Rickard fortsätter:

– FI:s ambitioner att medverka till skapandet av ”kvalitetsfilmer” gjorde att veteranregissörer som Arne Mattsson och Ragnar Frisk i det politiska klimat som rådde städades ut för att ge plats för unga, ”moderna” regissörer. Därmed förlorade också Sverige en stark hantverkstradition och hantverksskicklighet.
Istället för att lära av dom kunniga regissörerna dumpade man dom. I Danmark gav man chansen till nya förmågor, samtidigt som man bibelhöll sin äldre filmtradition med till exempel populära ”folkkomedier”.

1963 genomfördes ”filmreformen” i Sverige.

Den innebar att staten och filmbranschen skrev under ett avtal som innebar att biograferna befriades från 25 procent nöjesskatt mot att tio procent av biljettintäkterna från biograferna gick till Svenska Filminstitutetsom i sin tur skulle dela ut pengarna i form av stöd. 

– Detta betydde i praktiken att det var Hollywoodfilmen, den svenska underhållningsfilmen (främst framgångsrika komedier och sexfilmer) och utländska B-filmer som stod för merparten av intäkterna, men vars branschaktörer inte fick något tillbaka av filmavtalspotten – förutom att dom alltså fått lägre ”beskattning”.

Rickard understryker också problemet med att dåtidens filmkritiker var väldigt politiska.

– Dom föredrog filmer som skildrade arbetarklassens vedermödor, inte pangpang, monster och bara bröst. Min bok är väl också politisk i den bemärkelsen att jag tar upp moralpaniken, både i Sverige och ute i världen, och med början hos Gutenberg, haha. 

Och det hakar ju lite tag i vad den förra affischboken om ”den svenska synden” handlade om. 

– Absolut. Och Erik Skoglund (filmcensurens chef mellan 1959 och 1971) uttalade sig tydligt om hur illa han tyckte om (regissören) Joe Sarno och hur fruktansvärt dåliga hans filmer var.
Det är ju bra exempel på hur man ständigt gick emot sina egna regler om att inte granska och bedöma filmer utifrån personligt tycke och smak. I boken tar jag upp massor av liknande citat, även från politiker. Bland annat av Alf Svensson (partiledare för Kristdemokraterna mellan 1973 och 2004) som i en lång riksdagsmotion skriver om hur hemskt videovåldet var och hur det skapade ångest och våldsamhet hos ungdomar.
Jag tar också upp hur det här med hur moralpaniken går tillbaka ända till ”pilsnerfilmerna, ”dansbaneeländet” och Nick Carter-romanerna vid sekelskiftet.

Filmer som går! Filmer som slår! är ju, precis som Do You Believe in Swedish Sin, en rätt politiskt inkorrekt bok.

– Absolut! Och det jag säger med boken är ju att SFI dödade glädjen med film i Sverige – och att samtliga politiska partier har stått bakom filmcensuren och såg till att vuxna svenskar inte själv fick välja vad vi ville se på bio. Varför, undrar man ju förstås då.

Rickard berättar om ett samtal han nyligen hade med kultregissören MatsHelge Olsson (Ninja Mission)

– Han sa; ”Den som har makten vill äga berättelsen” och det är precis vad det handlar om. 

Bokens titel har en egen historia.

Filmer som går! Filmer som slår!” var en slogan som Bertil Jansson på Film AB Corona kläckte en gång.

– Men han myntade också begreppet ”Tjäna en kråna på Corona.” Peter Fornstam, vd för Svenska Bio, har även skrivit ett kort förord och presenterar boken. Det var Peters pappa som startade Succéfilm en gång i tiden och som gjorde att han själv började jobba i branschen.

Förra affischboken hade text på engelska.

– Den här är skriven helt på svenska. Men det finns en omfattande sammanfattning på engelska, berättar Rickard.

Vilka är dina tre favoritaffischer i boken? 

– Jag har många, och en är omslagsbilden med affischen till Mannen som var farligare än en kobra (1971). En annan är en amerikansk western som heter Laglösa desperados (1971) där affischen visar en cowboy med en revolver i ena handen, en dynamitpacke i den andra och en kniv mellan tändernaoch med slogan ”Två tuffa, hårdföra mäns kamp mot bandithövdingen och hans vilda gäng.” Jag måste också ta med Fruktans skri (1969) med en bild på en kvinna med stirrande blick och en kniv i halsen, och med slogan; ”Vem var galningen i fasornas och skräckens boning?”

Filmer som går! Filmer som slår! kommer ut i augusti.

Detta lagom till hyllningen som Rickard arrangerar till genrefilm i stort och till den legendariske filmregissören Torgny Wickman (1911-1997) – mannen bakom bland annat Skräcken har tusen ögon (1970).

– Wickmanveckan pågår mellan den 8 och 11 augusti. Det blir fyra dagar med bara äldre kultfilm på Bio Fasaden i Hagfors och Lakene Folkets Hus! Vi har sex tunga föreläsare, bland annat Lisa Petrucci från SomethingWeird Video. Under den här veckan visar vi också filmer vars affischer finns med i boken och som även har med censurfrågor att göra.

Redan innan dess har Rickard också fullt upp med Den svenska synden.

– Det är en affischutställning på Monica Zetterlundmuseet i Hagfors med bland annat rekvisita från Joe Sarno (Fäbodjäntan) och lånade 70-talskläder från Christina Lindberg (Thriller – en grym film).

De kaxiga uppstickarbolagens storhetstid var över när teven fick sitt genombrott och videon sedan hamnade på hedersplats i det svenska folkhemmet.

– Men deras affischer lever vidare och berättar om en annan tid. Med spektakulära och spekulativa filmer och där alla tänkbara PR-grepp togs till för att locka in publiken i biomörkret. Det var sannerligen en annan, och roligare, tid, avslutar Rickard Gramfors med ett skratt.