Recensionen är spoilerfri.
Snart är det dags för svensk biopremiär för en av årets mest omtalade och kontroversiella filmen, Terrifier 3.
Och historien upprepar sig.
Det inser jag direkt när jag läser min recension av Terrifier 2 från december 2022.
Jag kan utan vidare återvinna flera av mina omdömen rakt av;
”Damien Leone fick kritik för att handlingen i den första filmen var för tunn.
I intervjuer har regissören sagt att han lagt mer krut på att utveckla storyn till uppföljaren.
Det märks knappast, men vem bryr sig egentligen?”
Samma sak med Terrifier 3.
Storyn är snudd på lika tunn som i förra filmen, även om vi får ytterligare några pusselbitar kring karaktärernas bakgrund. Men än återstår många frågetecken att rätas ut.
Och precis som med tvåan har regissören och manusförfattaren Damien Leone fått skäll för att filmen är för lång.
Den första var 85 minuter, ungefär så lång som klassiska slasherfilmer brukar vara.
Terrifier 2 klockade in på 138 minuter.
Trean är lite kortare, men ändå lång – 125 minuter.
Att de amerikanska biobesökarna gnäller över den långa speltiden menar Leone beror på dåligt tålamod och skyller det på TikTok. Men trots kritiken vägrar regissören vika ner sig. I ett pressmeddelande säger Leone att filmerna blir så långa eftersom han vill få med allt han vill berätta.
Dessutom förklarar han att storyn kräver lång speltid eftersom Art the Clown ”leker med sina offer i fyra minuter innan han tar fyra minuter på sig att döda dem. Publiken förväntar sig en massa mord och då kommer det ta tid att skildra dem”, förklarar Leone.
Terrifier 3 har en annan sak gemensamt med tvåan.
Filmen gick upp i USA den 11 oktober och blev direkt en stormande kassasuccé. Den nya rullen dundrade förbi både Beetlejuice Beetlejuice och Joker: Folie á Deux, gick rakt in på förstaplatsen på biotopplistan och drog in 19 miljoner dollar bara under premiärhelgen.
Det, kan man invända, är kanske inte så mycket pengar.
Men då ska man ha i åtanke att Terrifier 3 bara kostade två miljoner dollar att spela in (man lade också i sammanhanget bara ynka en halv miljon dollar på marknadsföring.)
Detta kan man då jämföra med Megalopolis som med sin budget på drygt 120 miljoner dollar bara drog in 10 miljoner under sin premiärhelg.
Inte undra på att Terrifier-finansiärerna nöjt gnuggar sina händer.
Så vad kan den svenska publiken förvänta sig av Terrifier 3?
Mer våld, mer blod och ännu galnare upptåg?
You bet.
Öppningsscenen med den groteskt flinande mördarclownen Art (David Howard Thornton) var omstridd redan efter trailern. Amerikanerna satte sedan popcornen i halsen när hela inledningen rullades upp i filmen. Den ska jag inte avslöja mer om – men folk i den amerikanska premiärpubliken lämnade tydligen salongerna redan under de inledande tio minuterna.
Det säger kanske en hel del - eller så är amerikanerna överdrivet känsliga.
Att Art blev dödad (halshuggen) i Terrifier 2 betyder ingenting.
I trean har han blivit mer demonisk. Som Jason i de senare Fredagen den 13:e- filmerna. Nu är han övernaturligt ostoppbar – trots att han sover, kör bil och tvättar händerna efter toabesök som vilken annan, vanlig seriemördare som helst, typ.
Handlingen i Terrifier 3 utspelar sig fem år efter förra filmen.
Sienna (Lauren LaVera) lämnar sjukhuset där hon vårdats för psykiska besvär. Nu ska hon, trots återkommande mardrömmar och hallucinationer, fira jul med sin moster och hennes familj. Hennes lillebror Jonathan (Elliott Fullam) pluggar på universitetet. Han lider också av sviterna efter sammandrabbningen med Art, inte minst psykiskt, och knaprar lugnande mellan studierna. (Jonathan syns förvånansvärt lite i den här filmen.)
Naturligtvis dyker Art upp, blodtörstigare än någonsin, och kraschar julstämningen. Den här gången har han sällskap av Victoria (Samantha Scaffifdi). Hon som efter en fight med Art i förra filmen överlevde, men vanställd hamnade på mentalsjukhus där hon i slutet av tvåan födde Arts huvud (!)
Nu är Victoria besatt av vålnaden av ”The Little Pale Girl” och ute efter sin kompis Sienna för att hon lät Victoria bli torterad av Art. Victoria vill hämnas genom att knäcka Siennes psyke så att Victoria kan ta plats i Siennas kropp.
Med Victoria som sin kompanjon ger sig Art ut på nya makabra mördarorgier i Miles County.
I min förra recension skrev jag också:
”Terrifier 2 är skräck som egentligen inte är skräck, utan mer en ursäkt för att vräka på med extremvåld och försöka chockera publiken.”
Det gäller även för Terrifier 3.
Det finns egentligen ingenting som skrämmer i den nya filmen.
Och någon spänning att tala om uppstår inte heller.
Så fort vi möter andra karaktärer än Siena och Jonathan vet vi att de kommer bli slaktade av Art på de mest vidriga sätt.
”Leone - som själv skapat de provokativa specialeffekterna ”old school-style” - har öst på med ännu mer groteskt splatter och uppfinningsrikedomen är bestialiskt underhållande”, skrev jag också i december 2020.
Och man kan lugnt säga att han lyckats med ambitionen att överträffa de magstarka effekterna från Terrifier 2.
(Kul också att se Tom Savini i en liten roll här. Jag gissar att det är en hyllning till makeup-mästaren som gick i bräschen för modernt splatter med banbrytande chockeffekter i till exempel Dawn of the Dead (1978), Fredagen den 13:e (1980) och Day of the Dead (1985).
Den kontroversiella duschscenen i trean där Art går loss på ett ungt par med en motorsåg lämnar inte mycket till övers för fantasin.
Den har redan blivit smått ikonisk, inte minst för att det rapporterats om biobesökare som svimmat och spytt innan de rusat eller burits ut ur salongen.
Med den ville Leone toppa den omdiskuterade scenen i tvåan där Siennas kompis Allie (Casey Hartnett) blir skalperad, får armen avknäckt och huden på kroppen avsliten innan Art häller blekmedel och salt över henne.
I den första Terrifier chockade Leone med att såga en upphängd kvinna mitt uti med en bågfil. I jämställdhetens namn råkar en kille ut för samma öde (fast med motorsåg) i den nya filmen.
Det är extremt närgånget och grisigt värre.
Och Art ångar på i samma hänsynslösa stil.
Folk får skalpen avsliten, huvudet krossat, armar kapas med en yxa, händer och ben blir sönderslagna med en hammare – bland mycket annat. Art dekorerar, givetvis, också en julgran med huvudet som han precis huggit av ett offer.
Och sedan har vi även den infamösa ”råttscenen”, förstås.
Effekterna har blivit ännu mer realistiska.
Det gör ont att se folk bli torterade, styckade och sönderhackade.
Det som chockat amerikanerna är kanske främst att Art urskiljningslöst även dödar barn i trean.
Men som en amerikansk biobesökare uttryckte saken på frågan i ett nyhetsklipp om Leone gått för långt nu:
–”Det är hemskt att barn dödas, men om han slår ihjäl hundvalpar i nästa film kommer jag aldrig mer se en Terrifier-film.”
Terrifier 3 innehåller mindre slapstick och humor än den förra filmen.
Åtminstone är humorn mer subtil här.
Tonen är också råare och mer kompromisslös.
Våldet är på ett sätt grövre och mer sadistiskt eftersom Art har en betydligt allvarligare framtoning.
Jag var tveksam till att Art skulle kunna bli en ikonisk skräckkaraktär i stil med Jason, Freddy, Michael Myers och Leatherface. Men nu har han tagit ännu ett kliv närmare det epitetet, mycket tack vare David Howard Thornton som ytterligare vässat sin mimik och sitt kroppsspråk. Den här gången skrämmer han mer, inte minst för att han lyckas förmedla så mycket genuin ondska med sin blick. Det kan bara en mycket skicklig skådespelare åstadkomma.
Lauren LaVera övertygar också på nytt.
Hon har kallats en ny ”Scream Queen”, men det förringar hennes insats. LaVera är en duktig skådis med ett betydligt större register än många kanske inser. (Det blir mer uppenbart om man ser henne i andra slags filmer.)
Att hon sedan också gör nästan alla sina egna stunts är lika imponerande. Jag skulle hellre likna henne vid en ny Ash, för precis som Bruce Campbells klassiska Evil Dead-figur får LaVeras Sienna ta emot kopiöst mycket stryk, men fortsätter ändå att slåss.
Slutfighten i Terrifier 3, står givetvis mellan Sienna och Art igen, den här gången är den röjigare och blodigare än i förra filmen.
Det är allt som behöver sägas.
En amerikansk kritiker ifrågasatte Damien Leones mentala hälsa och tyckte att det var hög tid för regissören att göra en sinnesundersökning.
Och splatterscenerna är verkligen ohyggligt grova, köttiga och ogenerade.
Men Leone vet exakt vad han gör för att provocera och skaka om sin publik– genom att så detaljerat och utdraget under flera minuter skildra attackerna skruvar han också upp intensiteten i de hårresande blodbaden. Scenerna är ofta så långa och påträngande att det inte går att komma undan – om man inte blundar, förstås. Och håller för öronen, för ljudet av skrikande kroppar som sågas itu, slits i stycken och hamras till köttmos är lika närgånget och intensivt ”in your face”.
Nu har jag förstås sett alldeles för mycket genom åren och blivit avtrubbad, så det finns egentligen ingenting som kan chocka mig längre.
Men jag älskar fortfarande brutalt välgjord splatter och Terrifier-franchisen har blivit en ny favorit. Leone vet precis vilka knappar han ska trycka på och han gör det så utstuderat skickligt med en så skoningslös precision och bestialiskt provokativ finess som egentligen saknar motstycke i dagens genrefilmkultur.
Splatter-genrens framtid stavas Damien Leone och det har han på nytt understrukit med snaskigt kreativa och underhållande Terrifier 3.
Den kommer också att garanterat bli en ny favorit bland julskräckis-filmerna för kommande år.
Leone har redan avslöjat att det kommer en Terrifier 4 också.
Han är välkommen att utmana mig och resten av fansens kräkreflexer igen – och varför inte släppa en Director´s Cut av trean med de scener som, trots allt, tydligen klipptes bort?
Jag tål dem också, lika väl som en tredje uppföljare.
Med den får Damien Leone gärna släppa alla eventuella hämningar som han mot all förmodan fortfarande ruvar på och gasa på ännu mer.
Jag är redo, så let´s have it!
Terrifier 3 har svensk biopremiär den 25 oktober.
Betyg: 7/10