Punkig svensk fluga-på-väggen-skräck

Av Thomas Nilsson Foto: Emil Daniel m.fl

Punkbandet The Raspberries från Göteborg är ute på turné.

Sångerskan Siri (Inez Andersson) är ny i gänget och kuskar runt i en skraltig skåpbil tillsammans med basisten Jonathan (Victor Iván), gitarristen Alice (Alma Westerlund) och trummisen Beatrice (Emelie Lihav).  

De är unga och fattiga och harvar runt med spelningar på småklubbar för kaffepengar. Efter en konsert långt ute på vischan träffar de Ava (Wilma G. Sand). En vild partytjej som bor ensam i föräldrarnas sommarhus och erbjuder bandet att efterfesta och övernatta hos henne. Trötta på att sova i bilen tackar de ja.

Ava hånglar upp Jonathan och förklarar att hon har ett öppet förhållande med sin kille, den märklige Sol (Hauptmann) som också dyker upp.

Dagen därpå drar bandet vidare.

Men på väg till nästa gig i Sundsvall ringer arrangören och avbokar plötsligt spelningen. Istället återvänder de till Avas hus för att festa vidare och en provisorisk spelning i hennes vardagsrum. Men kvällen får ett abrupt slut och slutar i en blodig mardröm...

Tusenkonstnären bakom punkskräckisen Virgo är långfilmsdebuterande Jakob Ekvall som skrivit manus, regisserat, producerat och klippt filmen.

– Det föll sig rätt naturligt eftersom det var jag som drog igång alltihop. Och om inte jag gjorde det skulle ingen annan göra det, skrattar Jakob, 31, på telefon från Göteborg.

Jakob har själv rötterna i Göteborgs punkscen.

Han har skrivit låtar och spelat i band sedan han var 15 år. Bandet han spelar i nu heter Young Mountain. Men det är inget renodlat punkband, trots att man har spelat på många punk- och hardcoreklubbar ute i Europa.

Förutom två kortfilmer, Den nya världens gamar och Blodad tand, har Jakob regisserat musikvideos till flera lokala band, bland annat Beverly Kills och Dream Drop.

Musik är Jakobs stora passion i livet.

 – Men filmintresset har jag också haft sen jag var liten, fast kanske utan att riktigt ha förstått det då. Jag såg mycket film som barn, gärna lite äldre filmer. Jag hyrde Gudfadern på video när jag var tio. Det var ju alldeles för tidigt, jag fattade ingenting. Men det var ju en sån film man skulle ha sett. Precis som original-Godzilla från 50-talet.  

På gymnasiet lånade Jakob sin pappas kamera. 

 – Jag och mina kompisar började spela in små sketcher hemma i trädgården. Men ingången till att filma på riktigt var egentligen dom musikvideor vi spelade in till vårt band. Efter hand insåg jag att det roliga inte var att göra musikvideor, utan att göra film. Det är ju historieberättandet jag älskar mest. Det ledde till att jag pluggade film i två år på Göteborgs folkhögskola. Där fick jag också göra min första kortfilm. Både den och den andra kortfilmen jag gjorde efter utbildningen, var genrefilmer. En skräckfilm och en åt Sci Fi-hållet.

Innan Jakob drog igång arbetet med Virgo jobbade han med andra filmintresserade som han lärde känna på skolan och på deras produktioner. 

 – Man blir liksom en del i varandras team, det är också en bra utbildning i sig. Sen har jag ju alltid dragits åt det längre berättandet och har drömt om att göra en långfilm.

Idén till Virgo har Jakob haft länge. 

 – Jag har samlat på mig en hel del stoft under åren som jag varit ute och turnerat. Det har ju hänt saker som jag tänkt att det här skulle man kunna använda till en film.

Så du har också hamnat på efterfest med en del märkliga människor?

 – Ja, absolut, haha. Fast inte som i filmen, förstås. Det är ju påhittat. Men man har ju hamnat på en del riktigt märkliga ställen där jag tänkt att det här kan sluta lite hur som helst.

Virgo har en snudd på dokumentär look, realitykänslan är väldigt påtaglig. Det känns som mycket av det beror på att skådespelarna är så genuina. Det känns inte som om de skådespelar.

 – Dom är så himla duktiga, trots att hälften aldrig skådespelat förut. Men jag kände att dom hade ”det”, ett eget uttryck och är kul att titta på. Jag visste att det kunde bli hur bra som helst om jag lyckades få dom att känna sig trygga och bekväma och få dom att leka framför kameran.

Tanken var också att kameran skulle vara lite som ”en fluga på väggen.” 

 – Att vi bara hänger med på deras turné och följer var som händer. Dialogen är en blandning av manusskrivna repliker och skådisarna som improviserar. Jag tillät ganska mycket improvisation, särskilt i dom scenerna där karaktärerna är lite mer ”svamliga” och folk pratar i mun på varandra. Vissa repliker som jag skrivit var jag väldigt noga med att dom skulle vara kvar. Nyckelrepliker som förklarar och för handlingen framåt. Och dialog som man blivit kär i.

”För att tro på karaktärerna och den situation dom hamnar måste man också tro på den musikvärld som filmen skildrar.”

Jakobs bakgrund från musik – och punkvärlden har satt sin prägel på tonen i Virgo. 

 – Eftersom jag har gått igenom allt det där vi ser i filmen, spelat på klubbar och legat ute och turnerat, så var målet redan från början att filmen skulle kännas äkta även ur det perspektivet. För att tro på karaktärerna och den situation dom hamnar måste man också tro på den musikvärld som filmen skildrar. Jag hatar att se filmer om band där inte ens stora, dyra produktioner lyckas få till det på ett trovärdigt sätt. Jag är själv trummis och det kan driva mig till vansinne att se filmer där man låter folk som aldrig spelat trummor i hela sitt liv spela trummis – och misslyckas totalt, haha.

Därför var Jakob supernoga med att skådespelarna måste lära sig hantera instrumenten ordentligt innan man började filma.

 – Det behövde inte låta bra, men det måste åtminstone se korrekt ut. Alma, som spelar gitarristen Alice, är sångerska i ett band och kan spela gitarr på riktigt. Men det var lite svårare för dom andra som aldrig hanterat sina instrument förut.

Jakob har tillsammans med Joakim Martinsson också gjort musiken till Virgo.

Både filmmusiken och låtarna till det fiktiva bandet The Raspberries.

 – När vi filmade scenerna med bandet spelade vi upp låtarna via högtalare, sen fick skådespelarna spela till musiken så bra dom kunde. Ungefär som man gör när man spelar in musikvideos. Innan dess fick dom också träna lite med hjälp av små videoklipp som vi skickade på hur det kan se ut när vi spelar låtarna på riktigt.

Hur hittade du rätt skådespelare? 

 – Inez, som spelar sångerskan Siri, hade jag träffat på en tidigare produktion som jag jobbat på som ljussättare. Jag tyckte hon var grym, så vi höll kontakt. Sen tog vi in henne till Virgo för att kolla hur hon var framför en kamera och det kändes väldigt bra. Hon har ju varit med i flera serier och filmer, bland annat Clark (2022), Nattryttarna (2022) och The Playlist (2022).

Även Jonathan kände Jakob sedan innan. 

 – Vi har jobbat på lite kortfilmer ihop. Han har spelat teater på Dramaten, men också synts i bland annat Vi i villa (2022), Meningen med livet (2022) och Tore (2023). Alma Westerlund (som spelat Alice) och Emelie Lihav (trummisen Beatrice) var också kompisar. Ingen av dom hade skådespelat förut, men visade sig vara hur grymma som helst. Detsamma gäller Karl Hauptmann (Sol), en kompis som har ett så speciell utseende och en sån utstrålning. Han måste bara vara med. Hans grej är att han inte pratar, utan bara skådespelar med blicken.

Den enda som kom utifrån var Wilma G. Sand som spelar Alva.

 – Hon har gått teaterutbildning och medverkat i en del produktioner och kortfilmer. Jag hade inte sett så mycket av vad Wilma hade gjort tidigare, så hon var lite av ett wildcard. Men som person är hon väldigt energifylld och intensiv, vilket kändes helt rätt för Ava. På många sätt spelar hon sig själv i filmen, fast förhöjt, såklart. Lite galen på det absolut bästa av sätt, haha.

Jakob insåg tidigt att det måste bli en lågbudgetfilm. 

 – Dels för att det är en så pass märklig film, dels för att jag inte har nån egentlig plattform för att vi skulle få ekonomiskt stöd den vanliga vägen. Men precis som i musiklivet, så får man göra alltihop själv. Ny teknik gör ju också att man kan filma på egen hand och utan att ”be om lov”.

Som lågbudgetfilmare kan man också ta större risker. 

 – Det är nåt som jag verkligen reflekterat över under hela processen. Mer pengar behöver inte betyda bättre kvalitet, utan bara annorlunda. Det finns en del saker som vi hade kunnat göra annorlunda i Virgo om vi haft mer pengar. Men hade det blivit så mycket bättre? Nej, jag tror inte det. Som lågbudgetfilmare får man också anstränga sig lite extra, fuska och hitta kreativa problemlösningar. Man får hela tiden arbeta sig runt sina begränsningar. Men jag älskar den utmaningen.

Virgo har kostat en del pengar. 

 – Jag blev lite bränd av den senaste kortfilmen jag gjorde. Den blev betydligt dyrare än jag hade planerat. Så jag bestämde mig för att bli bättre på att kontrollera budgeten för Virgo redan innan vi började filma. Vissa saker måste få kosta, så klart. Men jag försökte ändå skära ner där det gick.

Man fick lite ekonomiskt kulturstöd från Göteborgs stad.

 – Men det mesta har jag bekostat ur egen ficka. Dels med sparade pengar, dels med pengar som jag tjänade på att jobba på ett fryslager och sen stoppade in i produktionen.

Filmen har tagit drygt tre år att få klart. 

 – Men det har också inneburit att vi har kunnat sprida ut kostnaderna ganska bra och få in nya pengar för att jobba vidare med projektet. Vi hade aldrig haft råd att spela in den vid ett och samma tillfälle. Sen hjälpte det förstås till att familj och kompisar ställde upp och jobbade bakom kameran.

80 procent av filmen spelades in under den första inspelningsperioden på runt 15 dagar. 

 – Det var också den dyraste delen. Manuset skrev jag under pandemin, våren 2021. Vi började spela in samma sommar, nästan helt i kronologisk ordning. Sen klippte jag filmen under två år. Under den tiden såg jag också att det saknades en del och att vissa scener inte riktigt funkade som jag hade tänkt mig. Så vi fick samla ihop en del av gruppen igen och spela in kompletterande scener som jag sen klippte in efter hand.

Scenerna när bandet är ute och åker och spelar på klubbar spelades in i och runt Göteborg. 

 – Vi har filmat i bland annat Gamlestan och Majorna. Interiörscenerna i Avas hus är också inspelade i Göteborg, i min kompis föräldrars hus i Änggården. Då bodde vi hela gänget i huset och filmade från morgon till kväll. Det var svettigt, det var årets absolut varmaste dagar. Samtliga exteriörscener - och garagescenerna - är dock inspelade under fem dagar utanför ett helt annat hus, i Kode norr om Göteborg.

Den senaste kortfilmen som Jakob gjorde gav honom en tankeställare. 

 – Då jobbade jag med folk som jag inte kände. Det var ingen rolig inspelning. Det var bråk, tjafs och dålig stämning. Dålig kommunikation. Så vill jag inte ha det fler gånger, det ska vara kul att göra film.
Den produktionen lärde mig allt om hur en filminspelning inte ska vara. När jag bestämde mig för att göra en långfilm visste jag hur jag ville ha det – skådespelarna måste förstås vara grymma.
Men det måste också vara personer som jag kommer bra överens med och en grupp som också kan komma bra överens tillsammans. Det är superviktigt för det blir väldigt intensivt när man ska spela in en långfilm på två veckor. Det var därför jag valde att främst jobba med vänner och familj på Virgo.

Inspelningarna var tuffa och slitsamma. 

 – Men på ett annat, och bra sätt, skrattar Jakob.

 – Trots långa dagar hade vi en härlig stämning.

Vad var svårast att spela in? 

 – Rent tekniskt var eldscenerna min ”vita val”. Framför allt den när vi eldade upp ett trumset. Den spelade vi in absolut sist, det var en mardröm. Jag fattar inte varför jag skrev in den scenen i manuset. Den tog ett år att få till rätt.

Scenen filmades utan tillstånd på en öde parkeringsplats mitt i natten. 

 – Vi hällde bara på en massa bensin och filmade. Som trummis gjorde det ont i hjärtat. Men det var också fint. Jag köpte ett nytt set för ett par år sen och istället för att mitt gamla trumset bara ska stå och skräpa på en vind nånstans kände jag att det var bättre att elda upp det för filmen. Som ett slags avskedsritual, förevigat på film.

Utan att spoila något, men det finns en scen där det brinner inne i ett hus också. Hur fick ni till det? 

 – När det brinner inne i huset är det på riktigt. Vi byggde upp en del av vardagsrummet på parkeringsplatsen, tände eld och filmade på väldigt nära håll. Elden i scenen där man ser att det brinner i huset utifrån är pålagt i datorn i efterhand.

Var det självklart att din första långfilm skulle bli en skräckfilm? 

 – Ja. Jag har inte sett allt, men skräck ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Dels passar ju historien jag hade i huvudet i den genren, dels är skräck nåt som funkar bra att göra om man har begräsande resurser. Med skräck kan man också komma undan med lite mer jämfört med om man till exempel gör action. Det kan ju finnas en charm i att skräck ser ruffigt, enkelt och billigt ut på ett helt annat sätt än i andra genrer. Som med Motorsågsmassakern (1974), Evil Dead (1981)och The Blair Witch Project (1999).

Virgo handlar mycket om punkkultur.  

 – Men jag ville också göra en film som ser punkig ut, och som känns punkig. Både framför och bakom kameran. Lite som Return of the Living Dead (1985), jag älskar attityden i den filmen.

Det finns en del våld och blod i Virgo. Funderade du på hur mycket sådant du ville ha i filmen?

 – Filmen är ju våldsam, men inte överdrivet våldsam. Det känns också som det var menat att inte bli för blodig, fokuset har legat på karaktärerna och deras historia. Sen har jag väl ibland känt att man kanske hade kunnat dra på lite mer i vissa scener.

Efter förhandsvisningarna fick Jakob beröm från flera tonåringar. 

 – Det var så häftigt att se hur taggade dom var. Det är typ den bästa responsen jag fått hittills, att vi lyckats slå an en ton som känns äkta och genuin för unga människor. Och att filmen inte är så våldsam att den skrämmer bort den publiken, så vi ligger nog på rätt sida om splattergränsen.

Jakob var också delaktig i specialeffekterna. 

–. Min kompis Nils Alatalo har gjort egna skräckfilmer (Svartklubb, 2020, Person X, 2023 och Voidcaller, 2024) och är duktig på blod och praktiska effekter som inspirerat mig. Det handlar om att återvinna gamla knep. Det finns till exempel en scen där en karaktär blir huggen i halsen med en cymbal. Då stod mitt ex och jag bredvid och fick det att skvätta genom att pumpa fejkblod genom en slang till en tub som var fäst på insidan av cymbalen. En annan karaktär blir knivhuggen i magen, då klädde vi upp en skyltdocka med personens kläder som vi sen högg kniven i. Det är enkla, men tidlöst effektiva tricks som funkar.

Virgo visas nu på bio.