Magstark, men trött repris på repris på repris.
MAGSTARK, MEN TRÖTT REPRIS PÅ REPRIS PÅ REPRIS
I Saw (2004) kidnappade den mystiske Jigsaw (Tobin Bell) en grupp människor vars vilja att överleva han testar genom att utsätta dem för sadistiska utmaningar i snillrikt brutala, egenkonstruerade fällor medan klockan tickar ner.
De som överlever anser han vara ”rehabiliterade” och ha skonat sina brott. Vi får snart veta att den mystiske seriemördaren är John Kramer, en hyperintelligent ingenjör döende av cancer.
Kritikerna kallade Saw ”tortyrporr” och en del avfärdade filmen som en blek Seven-kopia. Men Leigh Whannell (manus) och James Wan (regi) höll inte med och det gör inte jag heller. Saw är en smart, spännande och klaustrofobiskt blodig rulle. Uppfinningsrikedomen när det gäller att ta livet av folk är makabert provokativa och skickligt iscensatta.
Eftersom filmen blev en stor publiksuccé var det förstås givet att den skulle få en uppföljare och efter Saw 2 (2005) har det rullat på. Kritikerna har klagat – och till viss del kan jag hålla med om att det ibland mest resulterat i trötta upprepningar.
Trots att Kramer blev mördad i Saw 3 (2006) har filmerna avlöst varandra, detta genom att vi fått följa Jigsaw och hans lärljungar genom flashbacks. Det har fungerat hyggligt för det mesta.
Och publiken har hängt kvar och på något sätt har stafettpinnen också gått vidare till andra manusförfattare och regissörer med en rätt förbluffande stringent konsekvens.
Nu är vi alltså framme vid en nionde uppföljare.
Den utspelar sig mellan den första och andra Saw-filmen.
Cancersjuke Kramer får veta att han har ett par månader kvar att leva.
Men så får han tips av en man (Michael Beach) som blivit behandlad av en mystisk norsk läkare (Donagh Gordon) och nu är helt friskförklarad.
Kramer checkar in på en hemlig klinik i Mexico där han genomgår en operation som sägs vara lyckad. Men när Kramer vaknar upp inser han att han blivit lurad och blåst på en förmögenhet.
Operationen var fejk och hela verksamheten en scam för att lura cancersjuka på pengar. Självklart måste Kramer hämnas på sitt karakteristiska vis genom att spåra upp, kidnappa och placera de skyldiga i nya, bisarra dödsfällor.
Även om det till en början kanske känns lite trögt hedrar det Peter Goldfinger och Josh Stolberg (manus) och Kevin Greutert (regi) att man valt att ta sig tid att bygga en rätt solid story innan man brassar på med de obligatoriska våldsscenerna. Då kommer de också mer till sin rätt och känns mindre spekulativa.
Precis som förväntat är de lika realistiskt påträngande och magstarka som vanligt – en kvinna tvingas såga av sitt eget ben med en stålvajer. En man måste såga av sig själv skalpen och skopa upp en bit av sin egen hjärna för att få en chans att rädda sitt liv. Det gör ont att se.
Men samtidigt går slaskscenerna, liksom hela Saw-konceptet, numera rätt mycket på tomgång.
Någon vidare spänning lyckas man inte skapa.
Det känns ganska fantasilöst och förutsägbart. Vid det här laget har vi sett allt många gånger om och det går inte att blunda för att Saw X landar i en snygg, men trött repris på repris på repris.
Saw 11 kommer förresten i september 2025 – jag vet inte riktigt hur angeläget det känns.
SAW X
SKRÄCK/DRAMA
Producerad: 2023
Format: VOD 16:9 HD
Utgivare: Prime Video
Längd: 118 minuter
Betyg: 6