En totalt onödig rulle som dessutom flaxar runt som en skadeskjuten, kråka.
KRÅKAN ÄR INGEN KALKON, MEN STÖRTDYKER ÄNDÅ
Det här är ett projekt som valsat runt sedan 2008 med bland andra Stephen Norrington (Blade) som tilltänkt regissör och Bradley Cooper (Baksmällan) som den återuppståndne, hämndlystne Eric Draven.
Det är också en film som i princip var dödsdömd redan innan en enda filmruta hade spelats in.
Många med mig ansåg att det var ett helgerån att ge sig på Alex Proyas klassiker från 1994.
Protesterna från fansen var massiva och kritiken förödande redan efter trailern. Man kan ju undra varför filmbolaget då inte backade ur – erkände sitt misstag och skrotade filmen på samma sätt som Warners gjorde 2022 med redan inspelade, men aldrig släppta Bat Girl, trots att den kostat 90 miljoner dollar att göra?
Kanske trodde producenterna att man ändå kunde ducka den värsta hatstormen genom att hävda att det här inte är en remake av originalfilmen (eller ens en filmatisering av serieromanen) utan en egen omtolkning av James O´Barrs skapelse.
Hursomhelst, den nyversion vi nu ser inte har så mycket att göra med O´Barrs klassiska 80-talsserie – eller Proyas mäktiga, känsloladdade filmatisering.
Här är Eric (Bill Skarsgård) en tystlåten, mobbad och sönderknarkad vekling intagen på en rehabiliteringsanstalt. På flykt undan gangsterbossen Roeg (Danny Huston) och hans torpeder blir musikern Shelly (FKA Twigs) gripen av polisen för droginnehav och hamnar på samma anstalt.
Eric och Shelly rymmer, blir förälskade och partajar tills de blir mördade av Roegs hantlangare. Samme Roeg har århundraden tidigare ingått en pakt med djävulen – Roeg får evigt liv mot att han skickar oskyldiga själar till helvetet.
Men Eric vaknar till liv och träffar någonstans mitt emellan himlen och helvetet Kronos (Sami Bouajila) – en mystisk ande som förklarar att om Eric dödar Roeg och hans anhang, så får Eric återförenas med Shelly. Sagt och gjort, Eric förvandlas till en osårbar slagsmålsmaskin och skrider till verket.
Filmen är inte den katastrof jag hade befarat.
Men en häftig fightscen gör ingen sommar.
(Scenen där Bill Skarsgård röjer vilt med sitt svärd bland Roegs hejdukar på operan är rafflande snygg, blodig och brutal.) Det är fortfarande en totalt onödig rulle som dessutom flaxar runt som en skadeskjuten, kråka.
Skarsgård är en skicklig skådis med ett brett register. Han insåg givetvis att det är omöjligt att axla ikonen Brandon Lees mantel och gör vad han kan för att ge filmen (och sin roll) luft under vingarna.
Han får dock ingen hjälp av FKA Twigs – bristen på kemi mellan dem är besvärande uppenbar. Popstjärnan är dessutom riktigt svag som skådis. (Skarsgård måste själv också ha tyckt det var pinsamt att tvingas dra av sig tröjan och flexa tvättbrädan femtielva gånger för att tillfredsställa fjortispubliken.)
Den stora boven i dramat är flera – manusförfattarna Zach Baylin och William Schneider vars story är platt, oinspirerad och slarvigt konstruerad. Karaktärerna är ihåliga och ointressanta. Erics förvandling från tafatt mes till skoningslös mördarmaskin är långt ifrån trovärdig, även för den här typen av filmer.
Det krävs mer än blinkning för att man ska köpa en så drastisk metamorfos. Men det största problemet är att man tillbringar större delen av speltiden med att skildra romansen mellan Eric och Shelly.
Där dör egentligen filmen.
Det blir också väldigt tydligt att det var ett misstag att välja Rupert Sanders som regissör.
Hur tänkte man där?
Är det verkligen en merit att ha gjort Snow White and the Hunts Man (2012)?
Med ett så intetsägande manus i händerna på en så slätstruken regissör hade den här filmen egentligen aldrig en vettig chans.
The Crow är ingen kalkon, men störtdyker ändå.
THE CROW
ACTION/DRAMA
Producerad: 2024
Format: SVOD
Utgivare: Prime Video
Längd: 106 minuter
Betyg: 4