Specialiserade specialistprodukter brukar inte vara det allra första du anskaffar när du närmar dig ett intresseområde. Först ser du till att bygga upp en försvarlig grundutrustning, så att du också kan vara med och leka. En förstärkare, ett gäng högtalare, en bildkälla och en jättestor TV eller en vettig projektor och bioduk. Så kan vi börja kalla oss hemmabioentusiaster och svara ”jajamensan” när kollegorna nås av ryktet att vi gått och skaffat hemmabio.

Ett djupt intresse

Fördjupas intresset, börjar du förr eller senare fundera på hur du kan förbättra upplevelsen av en bra film ytterligare. Oftast börjar vi med bilden, och det behöver ju inte vara fel.

Men… efter flera decennier av experimenterande och testande skulle jag vilja tipsa just DIG om att det finns ett ännu mer effektivt sätt att förbättra upplevelsen i hemmabion: Du bör lägga så mycket krut du bara kan på att få till en ljudkvalitet som lyckas med konststycket att lura dig att det är verklighetens ljud du lyssnar på.

Oavsett om det rör sig om rivstarter, rikoschetter, röster, raketuppskjutningar eller rytmiska rockrökare. Det ska låta som på riktigt. Får du till det, fungerar hjärnan så att den levererar signaler till dig om att ”du just nu upplever något verkligt”. Även om din rådande bildkvalitet avslöjar att du faktiskt sitter och tittar på en TV-skärm eller en fem år gammal projektor, med känslan av att ha råkat sätta en tumme på glasögonen. Det må se lite suddigt eller artificiellt ut, men det gör ingenting, för vi HÖR JU faktiskt att vi sitter där på flygplansvingen. Eller i orkesterdiket. Eller i skogsgläntan. Eller i en mystisk magisk värld rentav…

Hänger du med så långt?

I så fall – bra. Vi närmar oss testobjektet, var så säker, så håll ut bara lite till! Vi har nu skaffat så bra högtalare vi bara kan, och placerat dem så noggrant vi förmår, med fokus på det ljudmässiga. INTE på att det ska ”se snyggt ut”. Det blir mycket roligare om grejerna får spela ut ordentligt, tro mig. Vu har även fixat bra akustikmiljö med rådande resurser, antingen i form av möbler, bokhyllor, mattor och tyger, eller i form av akustikprylar, samt kopplat ihop och kalibrerat in avstånd och nivåer på alla kanaler.

Jaha, vad gör vi nu då? Jo, vi spelar film och musik och njuter av tillvaron. Och bläddrar förstrött i några gamla nummer av Hemmabiotidningen. Värst vad mycket subwoofers de testar…

– Varför det, egentligen?

Och nu kommer vi  äntligen fram till testobjektet: Den är STOR. Den är svart. Den är tung. Den är stark. Och den är ultramodern. Mina Herrar och Damer: Säg Hej till en revolutionerande best: REL No. 25.

Två högröda transportkillar levererade en makabert stor låda till redaktionen. Vi var i princip tvungna att möblera om för att ens ha någonstans att ställa den. Den var så stor att vi drabbades av fnissanfall, innan vi bara lät den stå mitt på golvet. Uppackningsproceduren var väl beskriven, steg för steg i ett dokument på emballaget, och så länge vi följde den var det egentligen inga problem, bortsett från själva vikten och storleken igen då.

En veritabel best

Formen påminner inte om något annat, ja möjligen en likkista för en kortväxt femtiotalsentusiast (eller Rel:s Gibraltarbasar, Reds anm.). Två förvånansvärt smäckra kromhandtag pryder de kraftigt avrundade sidorna. Baksidan fylls upp av en stor metallplatta med gott om ingångar och några få reglage. Framsidan ståtar med det egenutvecklade femtontumselementet i kolfiberväv, och ett displayfönster i övre högra hörnet. Utförandet är högglans pianolack, med exklusivitetshöjande infrästa längsgående fåror som dekorinslag.

Sammantaget är REL No. 25 en veritabel best, men den lyckas faktiskt på något sätt framstå som förhållandevis graciös i sin formgivning. Skickligt. Formen är dock helt och hållet resultatet av ett antal kompromisslösa ekvationer under tillverkningsprocessen, som enligt REL:s VD John Hunter ”tagit uppemot 25 år” att förfärdiga. Han menar egentligen att REL No.25 är kulmen av tjugofem års samlade erfarenheter av en och samma uppgift: Att tillverka en låda med inbyggd förstärkare och baselement. Den processen går alltså att förfina i minst ett kvarts sekel. Imponerande.

Noga med allt

Själva elementet i kolfiberväv har inverterad centrumkåpa och är extremt lätt, extremt tåligt, extremt slagkraftigt och faktiskt snabbare än de flesta tio- och tolvtumselementen på marknaden, menar han vidare. Ett obligatoriskt ”duttande” med fingertoppen framkallar en viss rysning. Man riktigt känner hur stadigt och snabbt det nya superelementet är, redan innan vi ens slagit igång strömmen. Lådan är utformad i 30 mm tjock australiensisk HDF, med extra långa fibrer för att bryta upp minsta tendens till rörelse i materialet redan från början. Formen är framforskad för att så effektivt som möjligt bryta upp all bakåtriktad energi som genereras vid extrema konrörelser, och ge superelementet så fri och rörlig arbetsmiljö det bara går.

Sluten låda är något av ett signum för REL’s konstruktioner. Hela härligheten lackeras i tolv lager pianosvart högglanslack. Graciös blir den aldrig, men i viss mån kamouflerar formen och den exklusiva lackeringen vilken brutal best vi faktiskt har bjudit in i vårt vackra vardagsrum.

Placera och koppla

Herr Hunter råder oss att placera REL No. 25, och företagets alla övriga basar också för den delen, i ett av hörnen bakom huvudhögtalarna. Dels för att man får till en akustisk förstärkning på upp till 9 decibel i hörnen, och dels för att få till ett så långt avstånd till lyssningsplatsen som möjligt. Vi lyder rådet, trots att vi inte alltid får till bäst resultat i hörnorna i testrummet. Hans argument är ändå logiska.

Du som är bekant med REL:s konstruktioner har förmodligen benkoll på att grundaren Richard Edmund Lord föredrog inkoppling via högtalarkablar snarare än en signalkabel eller två. Detta för att få så bra följsamhet med huvudhögtalarna som möjligt, och även för att få din valda förstärkares ”ljudsignatur” i basen. Allt för maximalt äktenskapstycke mellan högtalare och bas, särskilt vid krävande musiklyssning. Smart, sympatiskt och noggrant! REL No. 25 är förstås inget undantag. Den bekanta svarta runda högnivåkabeln med Neutrik-kontakt medföljer också. Ingångsimpedansen är så hög att din förstärkare inte förlorar någon drivkraft alls. REL läser av signalen, och förstärker upp den helt på egen hand. Som du förstår är det helt essentiellt att du ställer in fronthögtalarna som ”LARGE” om det ska komma någon basinformation alls genom kabeln. Sedan är det bara att välja delningsfrekvens, fas och nivå som vanligt.

Härligt nog har vi ju en egen Low Frequency Effects Channel inbakad i våra filmljudsformat. Den förser oss med precis vad den heter: Lågfrekventa effekter. Muller och buller. Dessa skickas ut genom en signalkabel, och tas emot av subwoofern. REL-basarna ståtar med separata reglage för både hög- och lågnivåingångarna.

På No. 25 är det dock ännu lyxigare. Den alldeles underbara runda fjärrkontrollen i polerat stål och mattlackad kolfiber ger oss möjlighet att från lyssningspositionen finjustera precis rätt mängd högnivåsignal, och blanda den med precis rätt mängd LFE-signal. Proceduren är formligen beroendeframkallande, kan jag avslöja, för att gå händelserna i förväg en aning.

Dags att lyssna

Ja äntligen kan vi komma igång och spela. Jag vet, vi ska ju vara fina, förnuftiga och neutrala här på redaktionen, men efter allt baxande och trixande och kopplande och kalibrerande så blir det otvetydigt en belöning att äntligen få börja åka film. Fjärrkontrollen på armstödet, så kör vi!

Inför testperioden har vi laddat upp med en hel hög med 4k-filmer, och även en hel del musik. REL No. 25 får äran att ackompanjera några olika högtalarkombinationer. Kalibreringen går kvickt och lätt vid det här laget, och eftersom alla kablar är framdragna är det bara att koppla ur och koppla in, och göra en enkel nivåjustering mellan varje system.

Klipsch fylliga Reference Premiere-system är först ut. Jämfört med deras egen Premiere-bas blir totalljudet stramare och elegantare med REL-basen. Elementstorleken är densamma, allt annat skiljer dem åt. Men där Klipsch-basen levererar dunder och ”flås”, bjuder REL-basen snarare på en sofistikerad basåtergivning, som känns snarare än låter. Inget oväsen – bara ett ”väsen”, kan man kanske säga. Jag tittar ner och noterar att byxorna faktiskt fladdrar på ett närmast komiskt sätt. Här flyttas luft, men utan buller. Bara med knivskarp precision. Det känns ovant, och lite förvånande.

Vi kliver så upp några kvalitetsnivåer och väljer in High End-högtalare från både Technics, Bowers & Wilkins och Canton, och lyssnar igen. Nu har vi att göra med högvärdiga fullregisterhögtalare med uttalade audiofilambitioner, och då känns det intressant att jämföra resultatet med och utan subwoofer. Foo Fighters senaste skiva åker på, liksom Freddie Wadlings sista släpp och en utflykt längs electronicans och dub:ens förlovade allé, via Tidal Master och en MQA-kompatibel DAC från Audioquest. Motvilligt får vi tämligen omedelbart släppa garden och ge oss inför Hunters klokskaper: Båda högtalarsystemen låter påtagligt bättre med REL No.25 inkopplad, och det är faktiskt främst i upplösningen och utklingningen hos röster och instrument som det blir uppenbart att vi slagit igång den stora brutala – nu också finmejslade – besten. Visst andas det fantastiskt fint nedåt också, men allra lättast är det att notera att högtalarna nu låter mer än dubbelt så dyra och exklusiva i klangen som innan bastillskottet. Det bästa är att man kan sitta still och jämföra – den sköna lyxpucken till fjärr är allt som behövs. Snart blir den din allra käraste ägodel…

Film

Vi öser igång med Mad Max Fury Road UHD BD, och följer med till eftervärldens karga ökenlandskap där det gäller att fightas till sista bensin- eller vattendroppen. Ett konstant myllrande muller utgör grundtonen i filmen, och det är gott om plötsliga bastransienter från alla håll och kanter. Några lastbilar fungerar som ramper för fyra ursinniga trumslagare, som tillsammans hamrar upp rätt stridsanda inför grusvägsbataljen. REL:s femtontummare får med allt, med både pondus och precision.

Vi fortsätter med Fast & Furious 8 4K UHD, och befinner oss plötsligt mitt i storstadsvimlet på Kuba. Där är boven i dramat i färd med att omprogrammera styrboxarna för ett helt flervåningsgarage, vilket resulterar i att samtliga bilar startas igång och kör ut genom väggen, för att kraschlanda nere på gatan. Det formligen regnar bilar, och nedslagen är lika plötsliga som kraftfulla. REL får jobba hårt för att boxa ut alla transienter i rätt millisekund, och dessutom bibehålla den fulla tyngden hos varje fordon. Den lyckas så pass att vi värjer oss för att inte få glassplitter i ögonen. Det blir nästan lite läskigt, till och med.

Filmen slutar så småningom med att en gigantisk atomubåt krossar en tjock isbelagd havsyta utanför Island. Du kan tänka dig vilket massivt ljud som blir effekten av att skrovet tränger igenom den tjocka isen, samtidigt som missilerna avfyras. Vid det här laget har vi inte kunnat hålla oss från att mata på lite extra med både LFE-reglaget och högnivåreglaget på favoritfjärren. Det är ju bara så fruktansvärt underhållande att vi bara pekar på duken och skrattar rakt ut. Hela resan påminner mycket om att störta ner för berg- och dalbanans brantaste nedförsbacke i full fart, rakt in i en mörk tunnel, där man inte kan ana vartåt det bär härnäst. Det är bråddjupt, brant, kolsvart, läskigt och – på riktigt!

Lite till bara…

Här hade man ju kunnat avsluta och dra slutsatser och vara klar med testperioden, men en REL No.25 har en inbyggd dragningskraft. Den pockar på uppmärksamhet, vilket ledde till att även Terminator Genisys 4K UHD och Rise of the Planet of the Apes 4K UHD fick pröva lyckan i djupbaslandet. Det skulle visa sig välgörande, på ett både bekant och överraskande vis. Stegvis började återgivningen nämligen förändras under dessa två filmer.

Terminator kändes tyngre och tyngre för varje kvart eller så, och vid slutuppgörelsen kändes ljudmattan lika fysisk som tidigare, med bibehållet byxfladder och allt, men det var något med själva tonaliteten som hade förändrats. Allt lät med ens ännu mer ”köttigt” och solitt. Mer och mer för varje minut, nästan. Samma utveckling fortsätter sedan längs Planet of the Apes-äventyret, i så hög grad att jag känner mig tvungen att spela om musikspåren från tidigare en gång till – och jodå – även de klingar med ny självsäkerhet och ännu mer kolsvart pondus.

Själva kicken i anslaget är inte det minsta avrundad för det – nej, snarare låter den ännu mer solid. Filtklubban är utbytt mot träklubba, samtidigt som själva trumman fördubblats i storlek, låter det som.

Men – vad är det egentligen som händer här? Nivåerna är de samma som tidigare, vilket en snabb kontroll i LCD-fönstret på fronten påvisar. Jag går fram och känner på elementet igen, och så får jag för mig att det faktiskt känns aningen annorlunda än vid själva uppackningstillfället. Det är liksom inte lika stelt längre, utan känns nu aningen mer följsamt. Kan det vara så, eller inbillar jag mig? I kraft av sin uppmjukade upphängning i kombination med en ordentligt genomspelad förstärkare, får vi först efter ett hundratal timmars motionerande av konstruktionen tillgång till de allra djupaste, mörkaste, groovigaste och mest slagkraftiga kvaliteterna hos REL. No.25. Man riktigt hör Richard Edmund Lords uppmaning från andra sidan: ”– Patience, my friend, patience!”

Ett måste

Och så var det så slutligen dags för att kolla på en riktig plikt-rulle.

– Varför gick jag med på att recensera den här, tänkte jag och la i Smurfs UHD 4K i släden och tryckte PLAY. Jag fick inget sällskap heller, noterade jag med en suck, och så började ett färgglatt lerdocksäventyr ta form på duken. Och – för att snabbspola till slutsatsen – så finns det ju ingenting som slår låga förväntningar, för den blåa knas-kavalkaden som utspelades framför mig var inget annat än kalas-kul, redan från start.

Inte tack vare den underbart färgrika och högupplösta bildkvaliteten i varenda filmruta. Inte heller tack vare det välskrivna manuset och de nya roliga figurerna (Bords-bitar-smurfen, till exempel…) Nix. Du har ju redan listat ut det, men jag skriver det ändå. I princip hela behållningen och anledningen till mitt konstanta fånleende rakt igenom hela filmen handlar om smurfarnas superstadiga soundtrack. En anrättning bestående av Demi Lovatos pumpande disco-hittar och en uppsjö av bubblande snubblande smurfer längs de brokiga flyktvägarna i hemliga skogen kryddades när jag minst anade det med äkta ursinnig bråddjupsbas med högsta precision och en kraft som fortfarande får mig att rodna. Och det är där, mitt i smurfäventyret, som jag inser att just precis den här produktkategorin faktiskt är viktigare än alla andra. Så stryk dina gamla anteckningar på kollegieblocket och skriv nya. Ty riktigt bra hemmabio börjar med basen. Du behöver en bra basåtergivning om du ska må bra i bion.

Några ord om EQ

REL ställer sig traditionellt tveksamma till det där med digital rumskorrigering, och de är helt öppna med det. Man menar dels att de största problemområdet i vanliga bostadsrum brukar handla om att få till en trovärdig basåtergivning, och dels att hela frekvensregistret tjänar på att hela signalen kommer med, ända ner i avgrundsdjupet. Det som händer då är inte bara att själva basen blir bättre. Nej, hela frekvensområdet långt upp i övertonsregistret tjänar på att fundamentet finns med, precis som i verkligheten. Då verkar hjärnan ”checka av” att det låter som på riktigt, och efter det låter övriga frekvensregister mer begripliga också. John Hunter påpekar tydligt att det här med att skaffa en extremt välgjord finsmakarbas framförallt ger effekter i form av ökad precision, upplösning och tredimensionalitet. Han passar också på att varna för att gå in och vrida för mycket på EQ-reglagen och förtydligar att det är lätt att göra en enkel svepning och notera att ”jahapp, där var det svacka och där var det puckel i rummet”. Och så går man in och petar på en massa extra nivå där svackan uppenbarade sig och drar likadant ifrån där puckeln visade sig. Det är i sak inte fel beteende, men det är ack så lätt att gå bort sig om man inte håller öronen rätt i munnen. Precis så som i princip alla nyblivna ägare av en bra subwoofer bara inte kan låta bli att gasa på för mycket under de första veckorna, så tänker vi också att ”-äh, jag tar i lite här, så det märks lite”. Men då är jag här för att tala om för dig att det är stor risk för att du vrider bort dig om du kryddar för frikostigt. Resultatet blir entonigt och ojämnt, och ger sig till känna på så sätt att dina huvudhögtalare plötsligt börjar låta lite obekväma i klangen. Inte lika högupplösta och fria i spelstilen. Varning härmed utfärdad.

REL No. 25 är det mest övertygande exemplet jag varit med om hittills i min bana som recensent. Ett av de dyraste också, men i jämförelse med exempelvis en MacLaren P1 – ytterligare ett exempel på klassisk brittisk ingenjörskonst – så är den rena fyndet. Åkturerna är troligen tämligen likvärdiga.

REL No. 25

Apparattyp:                Aktiv fjärrstyrd subwoofer

Effekt:             1000 W Klass D

Bestyckning:  1 st 15-tums långslagig kolfiberbas, sluten låda

Mått:               737 x 540 x 762 mm (BXHXD)

Frekvensomfång:      Från 14 Hz (-6 dB)

Vikt:                76 kg

Pris:                75 000 kr

Info:                www.hifi-agenten.se, www.rel.net

Plus

Halsbrytande djupbas med förödande kraft och förbluffande finess

Minus

Det enda sättet att förstå hur omvälvande en REL No.25 är, är att testa den på plats.

Summa

REL No. 25 är en statement-produkt som vittnar om sällsynt djup, både i kunskaperna hos tillverkaren och i själva återgivningen. Fjärren är alldeles underbar, och skänker sin ägare en känsla av lyx och total kontroll.

3 snabba

Klassisk lösning med sluten låda och högpresterande förstärkare

Stenhårt ultramodernt kolfiberelement

Förberedd för högnivå, lågnivå, LFE, länkning eller fjärrstyrning