Nyhet Film Skön läsning Favoriter ur arkivet Hemmabio #3 2019

Helveteshotellet – Nattsvarta hemligheter

Sju främlingar som alla bär på en mörk hemlighet träffas på ett mystiskt, nedgånget hotell. Den skruvade noir-thrillern Bad Times at the El Royale utspelar sig under en ödesdiger natt – fylld av våld, mord och brutala avlöjanden.

Annons:

Det är vinter och 1969.

Platsen är El Royale – ett slitet och ödsligt hotell i Lake Tahoe på gränsen mellan Kalifornien och Nevada vars ende anställd är allt-i-allot, Vietnamveteranen Miles (Lewis Pullman). Hit till det en gång blomstrande hotellet kommer en dag den katolske prästen Flynn (Jeff Bridges), soulsångerskan Darlene (Cynthia Erivo), dammsugarförsäljaren Seymour Sullivan (Jon Hamm), hippiebruden Emily Summerspring (Dakota Johnson), hennes yngre syster Rose (Cailee Spaeny) och den sadistiske, men karismatiske sektledaren Billy (Chris Hemsworth) – alla med mörka hemligheter i bagaget.

Hotellet i sig ruvar också på ett svart förflutet som obarmhärtigt nästlar sig in i gästernas öden.

Bad Times at El Royale är en smart, fantasieggande och mångbottnad thriller med många överraskningar som regissören Drew Goddard (som även skrivit filmens manus) skickligt avslöjar bit för bit. För varje person som checkar in på hotellet får vi veta mer om främlingarna och deras bakgrund. Många sanningar rullas upp i tillbakablickar och det vore synd att avslöja alltför mycket i förväg. Randy Cordova på Arizona Republic sammanfattar nog filmen allra bäst i sin recension (oktober, 2018):

Bad Times at the El Royale känns som en Quentin Tarantino-film, trots att det inte är det. Den är full av regissörens signum; utbrott av explicit våld, ett retro-soundtrack och förklarande textskyltar mellan scenerna”.

 

Hotellet finns på riktigt

Hemlighetsmakeriet var stort när Drew Goddard sålde in sitt manus till Hollywood. De enda som fick läsa det var de högsta cheferna på de största bolagen – och de fick bara läsa manuset på en lånad surfplatta. Goddard har tidigare skrivit manus till teveserier som Buffy – vampyrjägaren (1997-2003) och Lost (2004-2010), samt till filmer som Cloverfield (2008) och World War Z (2013). Han hyllades stort när han regidebuterade med den säregna rysaren Cabin in the Woods (2012), men Goddard har även skördat stora framgångar som upphovsman till Netflixserien Daredevil (2015-2018).

Bad Times at the El Royale utspelar sig i gränstrakterna mellan Kalifornien och Nevada, men filmen är inspelad i Vancouver, Kanada, och i den närliggande staden Burnaby. Det sjaskiga hotellets förebild är det klassiska Cal Neva Lodge & Casino i Lake Tahoe som under en tid på 60-talet drevs av Frank Sinatra och Dean Martin tillsammans med maffiabossen Sam Giancana. Det kändistäta, mytomspunna hotellet lär ruva på många egna hemligheter och har gett upphov till åtskilliga konspirationsteorier. Cal Neva är också omtalat för att det var här Marilyn Monroe gömde sig och försökte begå självmord när hennes förhållande med John F. Kennedy och Robert Kennedy som värst valsade runt i sensationsblaskorna. De hemliga lönngångarna och tvåvägsspeglarna i rummen i filmen fanns också på riktigt.

– Men det finns även många andra hotell som var ökända för att vara tillhåll för ”smygtittare”. Det sa Drew Goddard i en intervju med Screenrant (oktober, 2018) där han medger att han hämtat mycket av inspirationen till storyn från just det legendariska hotellet i Lake Tahoe.

(Cal Neva Lodge & Casino ägs sedan januari 2018 av affärsmannen och miljardären Larry Ellison. Han påstås ha planer på att renovera och öppna hotellet igen.)

 

Årtalet var avgörande

I en intervju med DenofGeek (oktober, 2018) berättar Goddard att fader Flynn var den första karaktär han skapade.

– Jag hade väldigt tidigt en idé om att skriva en kriminalhistoria, en film noir, och har alltid älskat den typ av historier som Graham Greene skrivit. Han är en väldigt katolsk författare och skriver ofta om präster, så jag ville också använda en präst som utgångspunkt.

Här avslöjar regissören att han även hämtat inspiration från klassiker som Key Largo (1948) med Humphrey Bogart och Lauren Bacall, Riddarfalken från Malta (1941) med Bogart, Skuggor ur det förflutna (1947) med Robert Mitchum, Ficktjuven (1953) med Richard Widmark, Blow-up – förstoringen (1966) med David Hemmings och Vanessa Redgrave och Roman Polanskis Chinatown (1974) med Jack Nicholson.

Goddard berättar i samma intervju att han också redan tidigt insåg att handlingen måste utspela sig på 60-talet.

– Ett tag lekte jag med tanken på att placera storyn i nutid, men jag tappade snabbt intresset för det. Så fort jag bestämde mig för årtalet 1969 kändes allting plötsligt helt rätt.

 

Hippiebrud á la Bronson

I intervjun med Screenrant får regissören också frågan hur han lyckades samla ihop en så stjärnspäckad rollista.

– Man börjar alltid med manuset. Man försöker skriva ett manus som gör skådespelare nyfikna och entusiastiska. Jeff Bridges var den förste vi skickade manuset till. När han direkt tackade ja till att vara med blev mitt liv så mycket enklare eftersom alla vill jobba med Jeff Bridges. Har man honom med på tåget faller också de andra bitarna snabbt på plats.

(Jeff Bridges anlitades dessutom som stillbilds-fotograf för filmen. Han började fotografera på skoj under inspelningspauserna av John Carpenters Starman (1984) och har sedan dess plåtat för åtskilliga filmer. Bridges har också gett ut en fotobok om inspelningarna av Bad Times at the El Royale. Hans första bok, Pictures: Photographs by Jeff Bridges, kom 2003.)

Även Dakota Johnson tackade ja så fort hon fick erbjudandet om att spela rollen som Emily Summerspring.

– Jag märkte att hon blev väldigt uppspelt när vi träffades och jag förklarade att hon skulle spela samma roll som Charles Bronson hade spelat om den här filmen hade gjorts för 40 år sedan, berättade regissören i intervjun med DenofGeek.

 

Musiken har en av huvudrollerna

Drew Goodard har beskrivit filmen som ”ett kärleksbrev till musiken” och sagt att låtvalet, som omfattar jazz, doo wop, 50-och- 60-talsmusik, var viktigt för att fånga den rökiga noir-känslan. Bland artisterna på soundtracket märks bland annat Frankie Valli, The Crystals, The Mama & The Papas och Four Tops.

– Jag lyssnar mycket på musik när jag skriver, förklarade Goddard i intervjun med Screenrant.

– Det är en del i min skapandeprocess. Jag hade musiken klar redan innan jag hade skrivit färdigt storyn. Jag plockade ihop min spellista och tänkte; ”Okej, det här är känslan jag vill åt. Vilken låt skulle passa till den scenen …”

Den brittiska musikalstjärnan Cynthia Erivo, prisbelönt bland annat för sin roll i Broadwayuppsättningen av Purpurfärgen (2015), gör sin filmdebut här. Och det var en tuff utmaning för henne.

– Jag var tvungen att sjunga live framför kamerorna i realtid i alla mina scener. Det fanns ingen möjlighet att använda singback, så varje gång man hör mig sjunga är det på riktigt.

Det avslöjade Erivo i en intervju med Bustle.com (januari, 2019). En nyckelscen krävde att Erivo sjöng en hel låt i 27 tagningar innan man fick till allt rätt.

Erivo framför även tre låtar – Try A Little Tenderness, What Becomes of the Broken Hearted och Unchained Melody – som inte finns med på filmens soundtrack. Drew Goddard skrev också en egen låt, Hold Me in Your Arms, Lift Me on High, till filmen.

Annons:

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår