Nyhet Skön läsning Favoriter ur arkivet Hemmabio #3 2018

Så kort och märkligt livet är

”Ingen kunde skildra det solkiga och ångestfyllda, men oemotståndligt pulserande Vesterbro och teckna knivskarpa porträtt av människor i marginalen som han. ”

Annons:

Så kort och märkligt livet är

”Det var en dag i mars … men det var mer än det: det var en bra dag, just en sådan dag som jag tycker om … Vädret var klart och liksom stillastående, varken varmt eller kallt, torrt eller vått … Det var inte en enda busschaufför som knöt näven och hotade en bilist, inte ett enda ilsket tutande när jag korsade Vesterbrogade”.

Så börjar Mord i mars, en av den legendariske danske författaren Dan Turèlls (1946-1993) färgstarka deckare.

Jag uppfylls av precis samma känsla när jag själv en dag i mars kliver av tåget på Hovedbangården i Köpenhamn och beger mig ut på de Turèllska gatorna.

 

*

 

I Sverige är det inte många som vet vem Dan Turèll är, men i Danmark är ”Onkel Danny” en ikon. I Sønder Boulevard sjunger Thåström om kvarteren på Vesterbro, en gång Köpenhamns ruffigaste stadsdel, där ”mäster Dan Turèll var kung varenda kväll”.

Denne Turèll var extremt produktiv.

Han skrev dikter, kåserier, romaner, noveller och recensioner. Han var buddhist, Kalle Anka- och vampyrexpert, musiker och anarkist. Han undervisade i science fiction och blev Danmarks förste stand up-komiker. Innan Turèll slog igenom som kulturfenomen försörjde han sig som fönsterputsare, DJ, knarklangare och brevbärare.

Dan Turèll älskade Köpenhamn och Köpenhamn älskade Dan Turèll

Ingen kunde skildra det solkiga och ångestfyllda, men oemotståndligt pulserande Vesterbro och teckna knivskarpa porträtt av människor i marginalen som han.

För Turèll var Köpenhamn mer än bara en stad.

Det var ett väsen, ett mentalt tillstånd, och hans böcker lockar fram flimrande minnesbilder som i en gammal repig film från alla mina egna irrfärder runt Vesterbro. Från modelljärnvägen i glasmontern inne på Hovedbangården med minnen om barndomens förtjusning över att få stoppa i en 25-öring och se tågen rassla runt i alplandskapen.  

Från knarkarna som drev runt i kylan på stationen, dom som man fick tränga sig förbi i trappan till den nedpissade, skumt upplysta och rökdimmiga utgången mot Reventlowsgade där det alltid stank avslagen öl, spyor, hasch och rengöringsmedel och trasiga existenser med stirrig blick tiggde pengar i vestibulen där det spelades klassisk musik dygnet runt och där man enligt ryktet plockat bort vissa frekvenser, så tonerna sprack för att skrämma bort dom stirriga junkisarna.  

Ljudet av vemodig jazz som letade sig upp från garderoben en trappa ner och som följde mig ut på Istedgade, förbi hororna och dom febriga knarkarna som helt öppet skjuter i sig sina Speedballs vid Maria Kirkeplads. Förbi skenet från neonskyltarna på Comet Bar, Kakadu och Spunk Bar, längs med dom skitiga sidogatorna med sina sjaskiga barer, skumma lopphotell, bordeller, rökiga biljardsalonger, porrbutiker och nerspydda bargolv där det doftade hasch, grillad kyckling, pizza, shawarma, curry och vitlök under det vilda 80-talet och ut på den brusande Vesterbrogade med Saga och City-Bio och Chr. Steinbachs Boghandel där vi köpte Hongkong-importerade Bruce Lee-tidningar, ninjastjärnor och nunchakus.

 

*

Som författare var Turèll en självbiografisk blandning av Raymond Chandler och Charles Bukowski.

Han vävde in kärlek, erotik och jazz i sina bångstyriga litterära utflykter när han inte själv kuskade runt i det gamla DDR, det stängda Albanien och andra udda platser.

Mest känd är Turèll som en dansk Stieg Trenter, fast mörkare och mustigare. Hans hårdkokta, svart humoristiska berättelser andas lika delar pilsner, cigarettrök och stimmiga bodegor som Rex Stout och Georges Simenon.

Turèll skrev tolv fristående deckare i Mord-serien mellan 1981 och 1990. (Tyvärr är bara fyra av dom översatta till svenska).

Handlingen utspelas, med få undantag, på det slitna Vesterbro i ett område som Turèll kallar ”Distriktet” – mitt bland knarkare, ficktjuvar, langare, hälare, fyllon, prostituerade och andra vinddrivna, söndriga existenser. Handlingen kretsar kring Turèlls alter ego, en namnlös frilansjournalist som liksom Tintin aldrig tycks jobba. Han sover hellre på dagarna och tillbringar nätterna med att supa, röka pakistanskt hasch, lyssna på skivor med Johnny Cash och Billie Holiday och spela poker än att skriva artiklar för Bladet.

Han dricker öl på Stjernecaféet, läser tidningen över frukosten på Café Freden och äter kinamat på Ho Ling Fung när han inte raggar på den vackra advokaten Gitte Bristol och snubblar in i märkliga mordgåtor.

Två av Turèlls deckare har filmats.

Den första, Mord i mørket (1986), är också den bästa med underbara miljöer och en påträngande svärta. Detta trots att sångaren Michael Falck (då frontfigur i bandet Malurt) är malplacerad som reportern som blir oskyldigt anklagad för mordet på sin bartenderkompis och sen jagad av både polis och maffiabossen ”Den Tunnes” hejdukar.

Turell själv gillade inte alls filmen.

Det sägs att han under premiären lämnade salongen mitt under filmen och sen satt och surade med en cigg i foajén. Boken Mord i Rodby filmades 1988 som Mord i Paradis och blev inte heller nån succé.

 

*

Betydligt mer intressant är dokumentären Dan Turèll.

I avsnittet Så kort och märkligt livet är tecknas ett underhållande, surrealistiskt interaktivt porträtt av och med Turèll som med filmsnuttar och foton själv berättar om sitt liv, från barndomen i Vangade till dom sista åren i Köpenhamn. De kallar mig D.T. innehåller nästan tre timmar arkivklipp med intervjuer och debattprogram från dansk teve. Här läser Turèll poesi, diskuterar deckare med Palmespanaren Hans Holmér och pratar fritt och ohämmat om allt från skatteskulder, ungdomsuppror till konst och vampyrer och varför han gillade att snorta kokain.

*

 

Till sist … När jag lagt min penna på Dan Turèlls grav på Assistens kyrkogård och vandrar tillbaka mot Vesterbro tänker jag på några strofer ur en av hans dikter. Det är rader som lika gärna hade kunnat komma från min egen penna – och mitt eget hjärta;

”Innan jag dör vill jag gärna släntra genom stan en sista gång

det ska bli min sista, sketna önskan

Jag vill traska genom min stad

genom Köpenhamn

så som jag gjort så många gånger förr”.

Annons:

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår