Mördarmarionetter gör comeback

Foto: Cinestate och Stockholm Syndrome

Leksaker kan vara farliga på riktigt.

Det vet alla som har koll på sin filmhistoria.

Värst av allt är dockor av olika slag.

Rädslan för marionettdockor och andra slags dockor är dessutom så utbredd att den har fått ett eget begrepp inom psykiatrin, ”Pupaphobia”. Dockrädslan faller dessutom in under ett större samlingsnamn, ”Automatonophobia”, som omfattar en rädsla för alla slags figurer som på olika sätt antyder att figuren ska vara en verklig, levande varelse – t.ex. skyltdockor, vaxfigurer och mekaniska figurer.

Dockor har också använts flitigt för att skrämma folk på film.

Första gången var 1929.

I The Great Gabbo får buktalaren ”The Great Gabbo” (Erich von Stroheim) publiken att häpna när hans docka Otto till synes både pratar och sjunger medan Gabbo själv äter, dricker och röker. Gabbos flickvän och assistent Mary (Betty Compson) inser snart att dockan bara är ett sätt för Gabbo att uttrycka sitt eget allt mer eskalerande vansinne.

Dockorna som fått evigt liv

Tillsammans med Den onda dockan-rullarna (1988-2017) är Puppet Master-filmerna den mest populära filmserien om mordiska dockor.

Första filmen, Puppet Master, kom 1989. Den är skriven av Charles Band och Kenneth J. Hall, regisserad av David Schmoeller och producerad av Bands klassiska skräckfilmsfabrik Full Moon Productions.

Filmen utspelar sig 1939 när dockmakaren André Toulon (William Hickey) precis har upptäckt hemligheten med evigt liv i en gammal egyptisk artefakt. Med den kraften ger han fyra marionettdockor liv; Blade, Jester, Leechwoman och Tunneller. Strax innan några nazistspioner slår in dörren på värdshuset där han bor, gömmer Toulon dockorna i en vägg och begår självmord.

50 år senare samlas en grupp människor med psykiska krafter på samma värdshus där den legendariske dockmakaren gjorde sin upptäckt, ditlockade av deras före detta kollega Neil (Jimmy S. Skaggs) som de hittar död strax innan Toulons dockor börjar attackera – och Neil återuppstår. Det är absurt, blodigt och knasigt roligt.

Från början var det tänkt att Puppet Master skulle gå upp på bio under sommaren -89. Men producenten Charles Band ändrade sig och släppte istället sent samma höst filmen direkt på video eftersom han trodde sig kunna tjäna mer pengar på det viset. Filmen blev en stor succé och fick snabbt kultstatus. Hittills har den fått elva uppföljare, två tecknade seriealbum och en crossover-film med karaktärerna från Demonic Toys (1992) i Puppet Master vs Demonic Toys (2004) – och en reboot 2018.

Fansen krävde fler filmer

1994 hade Charles Band i princip bestämt sig – Puppet Master 5: The Final Chapter skulle bli den sista filmen i serien.

Det fanns tankar på en spinoff-trilogi (Puppet Wars), men den blev aldrig av. Istället fick Band lägga dockornas pensionering på hyllan och ge efter för krav från både videouthyrare och fans som högljutt krävde nya uppföljare.

Serien fick nytt liv med Curse of the Puppet Master (1998) och segertåget rullade vidare. Publiken hängde med och kulten har fortsatt växa med åren. Den senaste uppföljaren, Puppet Master:Axis Termination, kom så sent som 2017 och regisserades av Band själv.

Trenden med att nystarta gamla filmkoncept för att locka nya generationer fans har, förstås, även nått Puppet Master-serien.

Den omtalade rebooten, rekordblodiga Puppet Master: The Littlest Reich (2018), släpps nu på Blu-ray och är regisserad av filmkollektivet Stockholm Syndrome.

Nu styrs dockorna av tre killar från Knivsta

Stockholm Syndrome består av tre filmälskande barndomskompisar - Sonny Laguna, Tommy Wiklund och David Liljeblad.

De började göra egna kortfilmer med en lånad VHS-kamera när de växte upp i Stockholmsförorten Knivsta. På senare år har de gjort långfilmer som Madness (2010), Blood Runs Cold (2011), Evil Dead-inspirerade Vittra (2012) och We Are Monsters (2015) som alla sålts till flera länder runt om i världen.

Vi träffar trion för en intervju på biograf Zita i Stockholm, bara några timmar före den bejublade premiärvisningen av Puppet Master: The Littlest Reich under Monsters of Film-festivalen.

Den första frågan är förstås självklar – hur får tre Stockholmskillar chans att regissera en nystart på ett klassiskt, kultförklarat skräckkoncept som Puppet Master?

– Det var helt enkelt så att manusförfattaren Craig Zahler hade sett våra tidigare filmer och gillat dem, framför allt Vittra. Han tipsade sedan producenten Dallas Sonnier om oss, förklarar Tommy.

Zahler, som skrivit manus och regisserat Bone Tomahawk (2015) med Kurt Russell och Dragged Across Concrete (2018) med Mel Gibson, var imponerad av Stockholmskillarnas närgångna och lite råa filmstil.  

– Det var coolt att höra att han hade våra filmer på dvd i sin egen filmsamling, säger David.

Sonny och Tommy har tillsammans regisserat Puppet Master: The Littlest Reich. David har varit medproducent.

– Normalt sett brukar vi alla tre regissera när vi gör film, berättar Tommy som dessutom agerade kameraman under inspelningarna.

– När jag blev uppringd av producenten förklarade jag att vi bara ville göra filmen som ett kollektiv, säger Sonny.

– Och så blev det också, men den här gången tog jag rollen som medproducent, säger David. Han blir dessutom brutalt mördad som statist i en scen där hans karaktär attackeras av ett nytillskott till monsterdockgänget i en parkerad bil.

Charles Band, som sålt rättigheterna till konceptet, var själv inte inblandad i den nya filmen.

– Men planen var att han skulle dyka upp i en cameoroll. Tyvärr krockade hans schema med vårt, så det blev aldrig av, säger Tommy.

Killarna medger att de till en början blev lite för entusiastiska.

– När vi fick erbjudandet om att göra filmen sa vi att vi gärna tar oss an hela efterbearbetningsprocessen med klippning, digitala effekter och ljudpåläggning.

– Det är ingen överdrift att påstå att vi snart insåg att vi hade tagit oss vatten över huvudet, skrattar David.

– Men då var det försent att ångra sig.

Vana vid att göra allt själva

Sonny, Tommy och David startade Stockholm Syndrome för 11 år sedan. Kollektivet består även av kompositören Samir El Alaoui.

– Tanken med bolaget är att göra kostnadseffektiva filmer med högt underhållningsvärde där vi har full kreativ kontroll, förklarar Sonny.

– Det betyder att vi normalt sett själva gör allt jobb – vi skriver manus, producerar, regisserar, klipper, lägger på ljud, fixar med grafisk design och gör specialeffekterna.

Kollektivet har gjort sina filmer helt utan finansiellt stöd och drömmer om att fortsätta jobba på samma sätt med större produktioner nu när man har satt sitt avtryck internationellt.

Under Monsters of Film var det också världspremiär för Stockholm Syndromes senaste kortfilm, Mystery Box, en riktigt otäck historia om en ung tjej som under en fisketur drar upp en märklig gammal låda som visar sig ruva på en makaber hemlighet.

Vad hade ni för relation till Puppet Master-serien innan ni tog er an rebooten?

– Jag hade hört talas om filmerna, men inte sett någon av dem, medger Sonny.

– Jag hade bättre koll och får nog säga att jag var ett gammalt fan, säger Tommy.

Han berättar att han tillsammans med sin bror och kusin såg de tidigare filmerna i serien på hyrvideo när de växte upp.

– Jag minns att vi var fascinerade av hela idén med mördardockor. Det fanns ju ingenting annat på film som liknade Puppet Master-rullarna. Det känns overkligt att jag så många år senare själv är inblandad i att starta om hela serien med en ny film.

Flera av de klassiska dockorna från de tidigare Puppet Master-filmerna dyker upp igen, bland dem syns Blade, Tunneler, Pinhead och Torch. Ny i gänget är Happy Amphibian (som ersätter Jester) och en bisarr baby-Hitler. Symboliken är tydlig när en judisk kille tar livet av mini-Hitler genom att bränna upp dockan i en köksugn.

Mördardockorna slår rekord i våld och blod

Man behöver inte ha sett de tidigare filmerna i serien för att hänga med i Puppet Master: The Littlest Reich. Bakgrunden rullas upp under de första tio minuterna genom tillbakablickar. Här möter vi den legendariske Udo Kier (Iron Sky) som André Toulon – en sadistisk nazisympatisör som genom sina förtrollade dockor vill fullfölja Tredje rikets plan på att skapa en enväldig, arisk ras och överta världsherraväldet.

(I de tidiga filmerna var André Toulon antinazist. Att han i rebooten plötsligt står på nazisternas sida förklarar producenterna med att den nya storyn utspelar sig i ett parallell-universum.)

När storyn hoppar till nutid har den nyskilde och deppige serietecknaren Edgar (Thomas Lennon) återvänt till sitt barndomshem för att slicka sina själsliga sår och i hopp om att komma på fötter igen. Han hittar en mystisk docka i sin döde brors rum och inser snart att Blade härstammar från de mytomspunna Toulon-morden.

När Edgar får nys om att man för att fira 30-årsjubileet av de ökända morden ska hålla en auktion med flera andra dockor i André Toulons gamla hus bestämmer han sig för att åka dit och göra sig en hacka genom att sälja Blade. Edgar får sällskap av granntjejen Ashley (Jenny Pellicer) och sin serietidningsbutikschef Markowitz (Nelson Franklin).

Det dröjer inte länge förrän hotellet där alla gästerna till konventet bor attackeras av de blodtörstiga dockorna som på nytt fått liv av en mystisk kraft. Edgar, Ashley och Markowitz får hjälp att slåss mot dockorna av den ärrade snuten Brown (Michael Paré, Streets of Fire, 1984) och säkerhetsvakten Carol (Barbara Crampton, Re-Animator, 1985) – poliskvinnan som en gång satte fast André Toulon.

Baby-Hitler brann upp i Knivsta

Merparten av Puppet Master: The Littlest Reich är inspelad i Dallas, Texas och då främst på ett gammalt nedlagt hotell. Men tidsschemat var hårt pressat och de extra inspelningsdagar som man först blivit lovade frös inne.

– Under efterbearbetningen ville producenterna ha ytterligare scener, så dem spelade vi faktiskt in här hemma på vårt kontor, berättar Sonny.

Det resulterade i att flera av de spektakulära dockorna skickades till Sverige.

– Vi bad att få hem Blade, Pinhead, Happy Amphibian och Junior Führer, så vi kunde filma några extra klipp, säger Sonny och fortsätter:

– En kul detalj är att innan vi åkte hem till Sverige sa vi att vi kommer elda upp Junior Führer på riktigt för en scen för att det ska se så realistiskt ut som möjligt. Jag tror knappt producenterna uppfattade det, så när de fick se effekten blev de skraja och skrev något i stil med: ”Det ser otroligt verkligt ut, det ser precis ut som den brinner på riktigt!”

Vi svarade; ”Ja, naturligtvis brinner dockan på riktigt. Hur skulle vi annars kunna fejka det”?

Det var en dyr animatronisk docka, men jag minns inte att de ens svarade på den förklaringen. Jag tror de blev nöjda i vilket fall som helst som tur är, skrattar Sonny.

Han minns att det var ett tufft jobb att filma extrascenerna med de slitna dockorna.

– Till slut var det nästan omöjligt att hålla ihop dem, de var tejpade med silvertejp och hängde bara i trasor. Där satt vi på vårt lilla kontor och sa till oss själva: ”Det är fan över, på riktigt.” Vi var givetvis besvikna över att det var så otroligt svårt att animera dockorna, men vi kämpade på bra ändå, tycker jag.

Utmaning att skrämmas med dockor

Det är givetvis en rejäl utmaning att kunna skrämma en modern publik med mordiska marionettdockor.

– Det är lätt att det bara blir fjantigt. Gränsen är hårfin, medger Sonny.

– Och det är ännu svårare när man har en minimal budget att jobba med. När vi läste manus sa vi direkt att det här är en fem miljoner dollarsrulle.

– Men vi fick göra det bästa vi kunde av den miljon vi fick, inflikar Tommy.

– Samtidigt ska vi säga att producenterna verkligen var duktiga på att få ut mesta möjliga av de pengarna.

Det svåraste var att få dockorna att röra sig.

– Det var en komplicerad process som tar extremt lång tid, förklarar Tommy som berättar att killarna också hjälpte dockskötarna att manövrera dockorna i flera scener.

– Det var verkligen en utmaning att filma dockor som inte bara ska röra sig, utan dessutom slåss, hoppa på folk och göra en massa knasiga saker i bild utan att det ser fånigt ut.

Sonny avslöjar att man fick stryka en hel del spektakulära scener i manuset när man började filma.

– En scen med en brandbil som skulle krascha in i hotellet togs bort ganska omgående. Det hade blivit alldeles för dyrt att göra. Men även andra scener ströks efter hand.

– Många av de scenerna som krävde en massa statister skrotades också av ekonomiska skäl, tillägger David.

Sonny, Tommy och David minns inspelningarna som jobbiga och stressiga.

– Från början hade vi blivit lovade 24 inspelningsdagar, men det slutade med att vi fick ro iland nästan allt på bara 18 dagar, säger Tommy.

– Det var väldigt nervöst och stressigt, men samtidigt sjukt kul att få göra en riktig Hollywoodfilm, säger David.

Skillnaden var förstås stor att göra film på det här viset jämfört med hur ni brukar jobba.

– Ja, så klart. När vi till exempel gjorde Vittra var det bara jag, Sonny och David och några kompisar bakom kameran, säger Tommy.

– När vi gjorde Puppet Master: The Littlest Reich var vi 40 personer i teamet. Jag kunde känna att det hade räckt med hälften. Med så många inblandade blir det också väldigt mycket folk som ska tycka till om en massa saker.

– Det blir både ineffektivt och slukar tid dyrbar tid, tillägger Sonny.

– Och det krockade också flera gånger när vi hade olika åsikter, minns Tommy.

-Men där fick vi vika oss för producenterna för det var ju inte riktigt ”vår egen” film.

– I efterhand kan man ju dissekera filmen och peka på en del scener och säga att de där lösningarna var inte vår idé.

– Men så blir det ju när man ska jobba med större produktioner, inte minst utländska. Då måste man kompromissa, tillägger David.

Filmen har blivit omtalad som den i särklass blodigaste och mest våldsamma i Puppet Master-serien …

– Det stämmer absolut. Det finns gott om riktigt groteska scener när dockorna går bärsärkagång, säger Tommy.

– Killen som var ansvarig för effekterna heter Tate Steinsiek och är känd från realityserien Face Off. Han var skitduktig, tillägger Sonny.

Tommy berättar att man hade nära kontakt med Steinsiek innan inspelningarna drog igång.

– Vi var överens om att försöka få till så många praktiska, traditionella effekter som möjligt. Dels för att Steinsiek gillar att jobba så, dels för att slippa kostnaderna för dyra digitala effekter. Det är också så man har jobbat med effekterna i de tidigare filmerna i serien.

– Fast det var jag emot, erkänner Sonny.

– Jag är ju 3D-grafiker och digitalnörd i botten, så jag hade gärna förstärkt effekterna digitalt i efterhand som vi brukar göra när vi själva gör film. Men det fick vi tyvärr varken tid eller pengar att göra här, även om det faktiskt finns ett par digitala effekter i slutet av filmen.

– Det ultimata är förstås att kombinera traditionella effekter med digitala, men vår producent var väldigt envis, minns Tommy.

– Han var fast besluten att allt som händer i en scen också verkligen skulle göras med praktiska effekter framför kameran.

Sonny medger att det finns en del effekter som hade kunnat göras bättre.

– Men producenten stressade oss verkligen att få klart filmen, så det fanns ingen tid att putsa till scenerna i efterhand.

Och det var nervöst många gånger under inspelningarna.

Det var mycket som rent tekniskt måste klaffa direkt. Det fanns varken tid eller tålamod till omtagningar, speciellt inte när det gäller specialeffekt-scenerna.

oss Flera gånger körde det verkligen ihop sig och man stod där nästan med gråten i halsen, minns Sonny.

– David kunde oroligt viska till mig; ”Är det kört nu”? och jag svarade; ”Ja, det är det nog” för så kändes det verkligen.

– Som tur var hade vi riktiga proffsskådisar som räddade oss många gånger, säger David.

Ja, ni har fått med verkliga genrelegender som Udo Kier och Barbara Crampton och kultskådisen Michael Paré …

– Barbara Crampton (som även var med i den allra första Puppet Master-filmen) är verkligen en fantastiskt fin människa och underbar att jobba med, säger Tommy.

– Som skräckfilmsfan var det ju också omtumlande att stå där på inspelningsplatsen och inse att vi faktiskt jobbade med en ikon. Jag älskade Re-Animator när jag växte upp.

– Hon var enormt påläst och satte i princip alla sina scener direkt, minns Sonny.

– Även Thomas Lennon var väldigt ödmjuk och trevlig, trots att han gjort massor av film och är gammal i gamet, säger David.

– Han bjöd också ut oss på pizza och vin.

Sonny, Tommy och David har även bara gott att säga om Michael Paré.

– Han var otrolig, vilket proffs, säger Sonny.

– Det märks att han gjort film i så många år, tillägger Tommy och minns att skådisen verkligen stack ut när man redigerade filmen.

– Både David och jag älskade tagningarna med honom. Han har verkligen en mycket speciell utstrålning.

– Dessutom är han väldigt rolig som person, säger David och avslöjar att Parés karaktär egentligen skulle dö i originalmanuset.

– Men när vi skulle filma den scenen insåg vi att Paré var alldeles för cool för att dö.

– Och den gången höll producenterna med oss, skrattar Sonny.

Och Udo Kier var förstås lika mystisk och excentrisk som sitt rykte …

– Ja, det får man nog säga, skrattar Sonny.

– Första gången vi träffades var under en lunch strax före inspelningarna, säger Tommy.

– Då var det bara Udo, Sonny, David och jag. Tanken var att vi skulle lära känna varandra lite och det var en oförglömlig upplevelse.

– Vilka historier den mannen har. Han är verkligen en legend, inflikar David.

– När vi filmade hans scener minns jag att jag tänkte ”Holy Shit”, det här händer verkligen på riktigt, skrattar Tommy.

– Udo är väl medveten om sitt rykte och sin status, säger Sonny.

– Men han var väldigt avspänd och trevlig. Han är 74 år gammal, har gjort över 200 filmer och har ingenting kvar att bevisa längre. På pappret är han väl pensionerad nu. Anledningen till att han ställde upp för oss var väl för att han tyckte det var kul. Han var väldigt snäll, trots att hans inspelningsdag var tuff. Jag tror vi filmade 16-17 timmar, så han var rejält trött.

– Vi fick aldrig samma tagning två gånger, skrattar Tommy.

– Ena gången var Udo full av energi, i nästa var han låg och väldigt trött. Det var en utmaning att klippa ihop scenerna med honom.

Även filmmusiken är skriven av en genrelegend, Fabio Frizzi (Zombie – Flesheaters, 1979, City of the Living Dead, 1980).

– Det var producenternas val att anlita Fabio. Vi träffade aldrig honom själva, men hade en del Skypesamtal med honom, säger Sonny.

– Vi jobbade först med vår egen kompositör, men utan vår vetskap bytte de sedan ut honom, fortsätter han.

– Men ja, Fabio var så klart rätt val sett från ett marknadsmässigt perspektiv. Vi gillar vad han har gjort med de övergripande låtarna, även om det är sämre i vissa andra partier jämfört med vad vår egen kompositör hade skapat. Där blev vi överkörda i det tysta.

Känns det som ni fått in en fot på allvar i Hollywood nu?

– Ja, lite kanske. Puppet Master: The Littlest Reich har ju visats runt om i världen och fått en del priser på olika festivaler, så det är klart att vi som regissörer fått en del uppmärksamhet nu, säger Tommy.

– Vi får väl se vad det resulterar i framöver, tillägger Sonny och avslöjar att man har två färdiga, egna manus.

– Det ena är en övernaturlig skräckthriller-story. Det andra är mer typ ett postapokalyptiskt action-sci fi-drama. I vilken ordning vi spelar in filmerna, och var, vet vi fortfarande inte riktigt.