PANS LABYRINT

Pans labyrint är filmen som blev en sensation redan innan den ens haft premiär. En visning under filmfestivalen i Cannes slutade med att publiken stod upp och gav Guillermo del Toros poetiskt vackra skräcksaga en tjugo minuter lång ovation. Liknande scener utspelade sig också 2006 under filmfestivalen i Montreal när filmen första gången visades på nordamerikans mark. Sångerskan Björk var så tagen efter att ha sett filmen, att hon genast åkte hem och satte sig att skriva låten Pneumonia.

När vi lotsas in i del Toros mardrömslika sagovärld visar almanackan på 1944. Europa brinner, Andra världskrigets fasor är ännu inte över och Hitler sitter fortfarande vid makten. I Spanien har inbördeskriget nått sitt slut, men fraktioner av motståndsrörelsen håller fortfarande ställning i bergen. Den diktatoriske kapten Vidal (Sergi Lopez) och hans män i Francos armé har posteras vid bergets fot för att slutligen slå ned upprorsmakarna. Hit till denna avlägsna sista utpost har Vidals gravida hustru Carmen (Ariadna Gil) också kommit, tillsammans med Ofelia (Ivana Baquero), Carmens unga dotter från ett tidigare äktenskap.

11-åriga Ofelia vet att hon är oönskad och den nya tillvaron är hotfull och svåruthärdlig. Men i skuggorna av den grymma verkligheten tycks något uråldrigt och magiskt skymta. Ofelia dras mot en övervuxen labyrint i närheten av deras nya hem och istället för att anpassa sig till ensamheten och styvpappans kravfyllda styre, ger hon sig in i en förtrollad värld där ingenting är vad det ser ut att vara – inte ens hon själv.

I denna mörka, förtrollande värld möter Ofelia labyrintens väktare, den mäktige Pan, som hävdar att han känner till hennes verkliga identitet och hennes hemliga öde. För att få reda på sanningen utsätts den unga flickan för tre farliga uppdrag och ett skrämmande och häpnadsväckande äventyr tar sin början. I bakgrunden lurar dock den sadistiske kapten Vidals verklighet som blir allt svårare att skydda sig ifrån.

När Ödet griper in

Guillermo del Toro har berättat att idén till Pans labyrint funnits bland klottret i de många anteckningsböcker, ”fulla av skisser, uppslag, teckningar och andra krumelurer”, som han burit med sig i tjugo år. Han menar att klottret i dessa anteckningsböcker är en mycket viktig del i hela processen med att skapa en film, så det är inte svårt att förstå den panik som uppstod när regissören, mitt under förproduktionen av filmen, råkade glömma en bok, full med flera års anteckningar, i baksätet på en taxi som snabbt försvann så fort del Toro klivit ur bilen.

– Jag var förkrossad och helt säker på att det var slutet för Pans labyrint, förklarar han. Men ödet ville annorlunda. Taxichauffören upptäckte anteckningsboken och spårade upp regissören efter ett både mödosamt och ganska kostsamt privat detektivarbete.

Del Toro har berättat att han tolkade detta lyckosamma återseende som en gåva från högre makter och att händelsen gjorde honom än mer beslutsam att förverkliga sitt magiska drömprojekt.

Del Toro har hämtat influenser till Pans labyrint från flera klassiska inspirationskällor, bland dem romaner som Lewis Carrolls böcker om Alice i Underlandet, Arthur Machens The Great God Pan, lord Dunsays The Blessing of Pan och Algernon Blackwoods Pan´s Garden, men också från teckningar av Arthur Rackham och Francisco Goyas målningar.

– Berättelsen om Pan är min egen, men jag har låtit mig inspireras av mina favoritförfattare som utforskat legenderna om guden Pan och om labyrinten som symbol. Sedan har jag blandat alla influenser och lekt med begreppen efter eget huvud, förklarar del Toro.

Det är inte bara biobesökare runt om i världen som upptäckt och påpekat likheterna mellan del Toros Pans labyrint och C. S. Lewis böcker om Narnia, regissören är själv också väl medveten om hur mycket som de båda historierna delar – båda berättelserna utspelar sig under ungefär samma tidsepok, båda har barn som huvudkaraktärer som utforskar ett mytiskt universum som befolkas av märkliga varelser, då främst fauner. Temat om uppror och att göra sina egna val har man dessutom också gemensamt.

– Men det här är min version av detta fantasifulla universum, inte bara det som beskrivs i böckerna om Narnia, utan ett universum som existerar i all form av litteratur för barn, understryker del Toro, som faktiskt blev erbjuden att regissera den första Narnia-filmen, men tackade nej eftersom han ville göra Pans labyrint!

Del Toro har själv också påpekat att det finns fler, mycket tydliga paralleller mellan hans film och filmer som till exemepel Jim Hensons Labyrinth.

Kopplingen kan tyckas långsökt för alla utom del Toro själv, men regissören menar att Pans labyrint har mycket starka band med Devil´s Backbone. Faktum är, att del Toro går så långt att kalla Pans labyrint för en ”inofficiell, spirituell uppföljare” till Devil´s Backbone eftersom man behandlar många av de frågor och teman som uppstod i Devil´s Backbone.

En ny stjärna föds

Del Toro avslöjar att sökandet efter rätt skådespelare till Pans labyrint var en lång och svår uppgift. Framför allt gjorde sökandet efter Ofelia honom ”skiträdd” eftersom hennes karaktär bär hela filmen. Det var en ren slump att regissören hittade den 11-åriga Ivana Baquero.

– Egentligen var hon för gammal för att spela rollen, från början hade jag skrivit karaktären som en flicka i åtta, nio årsåldern, förklarar del Toro. Men när Ivana plötsligt dök upp och provfilmade chockade hon oss allihop. Både min fru och en av tjejerna i teamet grät när Ivana läste för rollen och jag visste instinktivt att den här lilla tjejen var den bästa skådespelerska vi träffat på.

Del Toro skrev därför om manuset och anpassade historien efter Ivana.

Regissören, som sedan unga år samlat på tecknade serier och älskat att teckna, skickade Ivana en hög med serietidningar och sagor för att hon lättare skulle kunna ”sätta sig in i sin karaktär”.

I Spanien anses skådespelaren Sergi Lopez (kapten Vidal) generellt vara en alltför melodramatisk komiker. Producenterna varnade också del Toro för att han inte kände till Lopez och att denne inte skulle kunna leverera det del Toro ville ha. Men del Toro svarade:

”Det handlar inte om att jag inte vet, utan om att jag helt enkelt inte bryr mig”.

 Lopez berättar att del Toro avslöjade att från allra första början kretsade handlingen i Pans labyrint kring en gravid kvinna som förälskar sig i en faun och att del Toro sedan berättade den slutgiltiga versionen av filmens handling för honom ett och ett halvt år innan inspelningarna påbörjades.

– I två och en halv timme beskrev Guillermo in i minsta detalj hela filmen för mig, det var en helt otrolig upplevelse, minns Lopez.

– Därför blev jag mäkta förvånad när han också förklarade att han fortfarande inte hade ett färdigt manus.

Men Lopez var övertygad och tackade på stående fot ja till att spela rollen som kapten Vidal.

– Först ett år senare fick jag manuset och jag var chockad, det var exakt så som Guillermo hade berättat handlingen för mig. Allt fanns med, alla karaktärer, alla små detaljer som man nu kan se i den färdiga filmen!

Ett monster, ungefär som Mick Jagger

Doug Jones, som spelar faunen (en sagofigur som också brukar kallas för satyr) och The Pale Man, är filmens ende amerikan. Han har tidigare filmat både Mimic och Hellboy (som vattenvarelsen Abe Sapien) för del Toro som erbjöd Jones rollen via ett e-mail.

– Guillermo skrev: ”Du måste vara med, ingen annan än du kan spela den här rollen”, berättar Jones som fick en översatt kopia av manuset. Jones var imponerad av projektet, men tveksam eftersom filmen skulle spelas in på spanska.

– Jag ville verkligen tacka ja, men samtidigt var jag skräckslagen. Jag kan ju inte ett enda ord spanska!

Del Toro föreslog därför att Jones skulle läsa sina repliker på engelska och att man sedan i efterhand skulle dubba honom till spanska, men det vägrade Jones.

– Det kändes helt fel, förklarar han och berättar att han istället beslutade sig för att själv lära sig alla replikerna på spanska. Problemet var bara att han också var tvungen att lära sig motspelerskan Ivana Baqueros repliker så att han visste när han skulle svara henne. Dessutom var motoriken som styrde ansiktsrörelserna i hans mask så högljudd, att han ändå inte kunde höra vad Ivana sa!

– Det var en enorm utmaning för mig att lära mig alla repliker på spanska och dessutom få till rätt uttal, men jag hade gott om tid eftersom det tog make-up-teamet fem timmar varje dag att få på mig dräkten, skrattar Doug. En dräkt som i sig också innebär en stor utmaning för amerikanen. Den var tung och otymplig och hans enda chans att kunna se, var att kika ut genom maskens näsborrar (I slutändan bestämde sig dock del Toro för att låta en spansk teaterskådespelare dubba Jones repliker – ett jobb som underlättades enormt för speakern eftersom amerikanens läpprörelser var så tydliga.)

Del Toro valde att till största delen satsa på gammaldags, klassiska makeupeffekter snarare än datoranimerad CGI. Doug Jones faunfigur och The Pale Man-dräkten var komplicerade och bestod mest av latex. Faunens ben styrdes av Jones själv, hans egna ben suddades ut i digitalt i efterhand, och en grupp dockoperatörer hjälpte till att styra Jones ansiktsmask. Mandraketrädets rötter är resultatet av en kombination av dockor och CGI-effekter.

– Guillermo förklarade att han ville att jag skulle agera som en rockstjärna som faunen, skrattar Jones. Han sa: ”Tänk hellre Mick Jagger än David Bowie” och tänk på att faunen blir yngre allt eftersom handlingen utvecklar sig.

Även om dräkterna innebar en hel del problem för Doug Jones, avslöjar han att det fanns saker värre än att sitta fem timmar i sminket.

– Det var faktiskt mycket värre att bita sönder kondomer fyllda med teaterblod när vi filmade scenen där jag äter féerna, grimaserar han.

Hatar Hollywood

Guillermo De Toro har sakta, men säkert etablerat sig som en av de mest innovativa och intressanta filmskaparna i branschen. På relativt kort tid har den 43-årige regissören skickligt växlat mellan dyra, effektspäckade studiospektakel som Blade 2 och Hellboy och mindre, betydligt mörkare och mera personliga filmer som Devil´s Backbone och nu senast Pans labyrint, och inte minst, debutfilmen Cronos (1993).

Hollywood är förstås mäkta imponerade av del Toros fantasieggande visuella stil och egensinniga berättarglädje. De stora amerikanska bolagen lockade honom att göra Pans labyrint i Hollywood, men mexikanen sa tack, men nej tack. Och del Toro själv förhåller sig rätt kallsinnig till en karriär i Hollywood.

– Under tiden som jag gjorde skräckfilmen Mimic insåg jag ganska snabbt att det samtidigt var en snabbkurs i hur det fungerar att göra film i Hollywood, förklarar regissören som på grund av ”konstnärligt oliktänkande” hamnade på kollisionskrus med producenten Bob Weinstein.

– Och efter Mimic bestämde jag mig helt enkelt för att aldrig mer göra mina egna, personliga och mörkare filmer i Hollywood. Där kan jag istället ägna mig åt att leka lite. Min Hollywoodkarriär får representera den vilda, galna och roliga sidan av mitt filmskapande. Filmer som Pans labyrint kommer jag att fortsätta göra på annat håll!

Del Toro beskriver Hellboy som ”en riktigt stor, smällfet cheeseburgare”, medan han jämställer Pans labyrint med en ”exklusiv, hemmalagad och sofistikerad specialrätt”.

– Men samtidigt inser jag att jag aldrig hade kunnat göra Pans labyrint om jag inte först hade gjort Hellboy, understryker del Toro.

– Det finns ett hantverk och en yrkesskicklighet i fråga om tekniska lösningar, stil, kameraarbete, färger och den totala kontrollen över hela inspelningen som vi kunnat skapa tack vare alla erfarenheter från jobbet med Hellboy.

Del Toros noggrannhet och starka integritet har även satt andra spår. Han översatte och textade själv Pans labyrint till engelska för den icke-spanska versionen av filmen, detta eftersom han varit mycket missnöjd med hur bolagen översatt hans tidigare filmer.

Regissören lyfter fram översättningen av Devil´s Backbone som ett skrämmande exempel på vad han kallar en textning för ”intellektuellt efterblivna”! del Toro tillbringade två månader med att översätta och texta Pans labyrint.

Gammaldags grym sagotradition

De mäktiga Hollywood-drakarna hade antagligen på känn att del Toro var på väg att skapa något alldeles speciellt med Pans labyrint eftersom amerikanska finansiärer fortsatte att försöka locka regissören att göra filmen på engelska genom att erbjuda honom en dubbelt så stor budget.

– Men jag var aldrig ens frestad att överväga erbjudandet. Risken hade då varit överhängande att vi fått en ”Euro-trash”-produktion på halsen – ännu en av alla dessa filmer där William Hurt hade spelat en schweizisk läkare eller Jurgen Prochnow en rysk general, påpekar del Toro. Dessutom föll det sig naturligt att spela in en film på spanska i Spanien som utspelar sig strax efter det spanska inbördeskriget. Man filmade bland annat i Belchite, en gammal stad en timmes bilresa från Madrid som förstördes under det spanska inbördeskriget och som förblivit en spökstad sedan dess. (Här spelade Terry Gilliam 1988 också in Baron Münchausens äventy.)

Men det fanns också en annan, precis lika viktig aspekt av att stå utanför det traditionella studiosystemet som i stor utsträckning styr, och stör, filmskaparnas arbete genom att man ständigt måste ta hänsyn till marknadsföring, censurbeslut och nervösa finansiärers önskemål. Det viktigaste var att del Toro fick göra den film han ville göra, att han fick möjlighet att förverkliga den våldsamma och nattsvarta, personliga saga som han burit med sig och som definitivt aldrig var tänkt att bli en film för barn! (Veckorna efter filmens premiär i Mexico var biograferna tvungna att sätta upp varningsskyltar där man varnade för det grafiska våldet då folk tagit med sig barn till föreställningarna – barn som sedan vettskrämda vacklat ut från filmen!)

– Jag ville att Pans labyrint skulle bli en riktig gammaldags saga, en sådan som förr i tiden berättades av kringresande skräddare i brasornas sken i de hem de besökte, sagor som fängslade både vuxna och barn och som inte sällan var väldigt grymma och brutala och som ofta behandlade ämnen som krig, incest, våld, mord och kannibalism, förklarar regissören.

– Det var sagor som visserligen var oerhört mörka och brutala, men som därför också förstärkte magin i historierna. Sagor som senare generationer efter hand putsat till och ”civiliserat”.

Våld med konsekvenser

Del Toro berättar att han redan som barn var oerhört fascinerad av udda historier och märkliga varelser, ingredienser som också kommit att sätta sin prägel på de filmer han gjort.

– Jag har alltid älskat monster, säger han. Monster, mörka platser, insekter, ofödda varelser och mytiska varelser har nästan blivit ett slags fetisch för mig och jag studerar och dissekerar dem ingående, nästan som om jag var en antropolog. Jag behöver få veta allt om hur de är skapade, hur de lever och hur de fungerar.

Våld är något som ständigt är närvarande i alla del Toros filmer. Men han beskriver våldet i Pans labyrint som helt annorlunda mot vad han tidigare skapat.

– Hittills har jag använt alla typer av våld som man kan tänka sig, men i den här filmen har våldet en motbjudande, kalkylerad funktion, påpekar han. Det finns inget lättsamt eller humoristiskt över morden, det är meningen att våldet ska väcka avsmak och vara frånstötande. Det här handlar inte om att frossa i våld och död, våldet ska inte lyftas fram som en ”cool chock” där varje våldsscen är utformad så att den bara ska ”bräcka” den föregående.

Del Toro påpekar att det finns en mängd olika sorters våld och att man måste bedöma våldet var för sig och i sitt eget sammanhang.

– Det slags koreograferade våld som man kan se i till exempel Blade II och i Jerry Bruckheimers actionfilmer, är så överdrivet att ingen människa kan ta det på allvar. Våldet i Pans labyrint har en mening och en funktion att fylla, våldet här ska vara otäckt och frånstötande. Det finns ingenting underhållande med de hemska saker som händer i den här filmen. Det finns en stor och avgörande skillnad i meningslöst våld som används för att provocera och våld som används på ett konstnärligt sätt för att förtydliga våldets verkliga konsekvenser. Jag är alltid mycket försiktig när jag handskas med våld i mina filmer, allt sker efter noggrann planering. Våldet måste alltid fylla sitt syfte, jag använder inte våld enbart för att chocka eller dra uppmärksamhet till mig!

Del Toro lyfter fram en viktig detalj i sammanhanget.

– I Hollywood har man inga problem med att visa våld på film, men jag hade aldrig fått göra Pans labyrint där, en film som inleds med en scen med en 11-årig flicka, döende med inälvorna på väg ut ur magen! Det handlar om kombinationen av våld och oskuld, den sortens kreativa frihet som jag behöver existerar inte i Hollywood, i synnerhet inte när det gäller fantasyfilmer.

Han fortsätter med att berätta att han älskar skräckfilm, men att han inte alltid nödvändigtvis följer de regler som genren skapat.

– Jag ogillar falska skrämseltricks, jag avskyr nakna bröst och splatter och jag avskyr den trend som dagens humorlösa skräckfilmer gjort till en norm där man vräker på med våld och blod bara för att chocka. Naturligtvis finns det undantag, jag beundrar filmskapare som Wes Craven, George A Romero, John Carpenter, David Cronenberg och John Landis för att de är annorlunda, för att de arbetar med flera olika lager och på mer än en nivå när det handlar om att berätta om våld.

Del Toro beskriver alla sina filmer som romantiska och helt igenom äkta.

– Det finns ingen som helst ironi i det jag gör, varken i Blade II eller i Hellboy. Jag tror verkligen på allt som händer i de historierna och jag älskar dem. Jag tänder inte på ironi, jag föredrar en mer … uppriktig attityd.

Välj din död och lev för alltid

Regissören beskriver inspelningarna av Pans labyrint som en mardröm.

– Det var ett oerhört tungt och svårt projekt, allt som kunde gå fel gick fel och jag var helt utmattad när vi äntligen var klara. Jag sov bara tre timmar per natt, trots att jag försökte med sömntabletter, och tappade 3,5 kg i veckan av all stress och oro.

Det största problemet tilldrog sig under inspelningen av filmens krigsscener.

– Problemet var att vi befann oss i ett område (Navarra-skogen i Baskien, nära den franska gränsen) som nyligen drabbats av en omfattande skogsbrand och att markerna fortfarande bedömdes som brandfarliga. Det gjorde att skogsvaktarna förbjöd oss att använda någon form av lösa skott och pyrotekniska effekter. Detta i sin tur gjorde att vi plötsligt fick en ny kostnad på flera hundratusen dollar eftersom varje liten eldsflamma från vapnen i filmen fick läggas till digitalt i efterhand!

Del Toro drar sig för att sortera in Pans labyrint i facket för fantasyfilmer.

– Jag tycker att effekten av att se filmen blir så mycket större om åskådaren inte är färgad av den termen och förväntar sig en Fantasy-film. Folk kommer bara att bli besvikna då och klaga på att det bara finns tre varelser i hela filmen!

Men oavsett vilken slags term publik och kritiker än försökt klistra på Pans labyrint, kvarstår faktum – det är en magisk och mycket speciell upplevelse som har fängslat, skrämt och förtrollat publik världen över. Många har också tolkat in åtskilliga religiösa metaforer och psykologiska förklaringar i det bitterljuva slutet, men Guillermo del Toro – som härnäst ska göra Hellboy 2: The Golden Army – har en egen, enklare och mera poetisk förklaring. Han säger:

– Jag återkommer hela tiden till ett vackert citat av den danske författaren Sören Kirkegaard som säger att tyrannens välde slutar med hans död, medan martyrens styre börjar med hans död. Och det är precis det som jag menar är kärnan i Pans labyrint – det handlar om att leva för alltid genom att välja hur man ska dö.

Snabba fakta – Guillermo del Toro:

Född 1964 i Guadalajara, Mexiko.

Vid åtta års åldern började han göra egna kortfilmer på Super 8, favorittemat var skräck och Fantasy.

Del Toro intresserade sig också tidigt för specialeffekter och studerade make-up för legendariske Dick Smith (Exorcisten) i Los Angeles. När Guillermo återvänt tillbaka till Mexico grundade han 1986 sitt eget specialeffekt-bolag, Necropia. Del Toro var inblandad i drygt tjugo filmer, han föreläste om film, jobbade som journalist och skrev också en bok om favoritregissören Alfred Hitchcock.

Efter flera års slit på mexikansk teve, fick del Toro 1992 ihop finansieringen till sin första långfilm, Cronos. Filmen blev kritikerrosad och prisbelönad på flera festivaler världen över bland annat i Cannes.

1997 Hollywood-debuterade del Toro med skräckfilmen Mimic, men han vantrivdes med det amerikanska sättet att göra film, så Guillermo återvände än en gång till Mexico där han startade sitt eget produktionsbolag, Tequila Gang, för att etablerad större kontroll över sina framtida filmer.

Härnäst upptäckte bröderna Almodóvar del Toro och erbjöd honom att komma till Spanien och regissera ännu en skräckfilm. Resultatet blev Devil ’s Backbone, baserat på en idé del Toro slipat på i femton år.

1998 blev del Toros far kidnappad i Mexico, en händelse som ledde till att regissören på nytt flyttade till USA där han fortfarande bor.

Extramaterialet en verklig guldgruva

 Guillermo del Toro är redan smått legendarisk för sin passion och noggrannhet när det gäller att leverera extramaterial till DVD-utgåvorna av sina filmer. Han lägger ned mer tid och mer arbete än de flesta för att kunna presentera ett gediget och mycket omfattande material med filosofin ”mer är bättre”.

– Jag har alltid sett på DVD som ett slags klassrum för alla som inte har råd eller möjlighet att gå på riktiga filmskolor, förklarar regissören. Och ju mer ingående och öppnare man diskuterar sättet på vilket man jobbar och visar den kreativa process som pågår under en filminspelning, ju mer kan den som vill lära sig på egen hand hur man skapar film.

Del Toro berättar vidare att när han själv var ung fick han lära sig hur man tillverkade masker och make-up effekter genom att läsa klassiska filmtidningar som Famous Monsters of Filmland.

– Problemet var bara att man i de intervjuerna ofta gav felaktig information. Därför anser jag att man måste vara öppen och ärlig nu när alla dessa fantastiska möjligheter öppnats tack vare DVD-formatet, fortsätter han.

– Min ambition är att ge fansen så mycket matnyttigt material som bara möjligt, inte bara för att jag är regissör och vill lära ut saker och ting, utan lika mycket för att jag privat är en fantatisk DVD-samlare. Om man nu ska lägga ut runt 200 kronor för en specialutgåva av en film på DVD, vill jag som samlare få valuta för pengarna. Jag nöjer mig inte med att bara få en liten ruta där det står att man se på trailer och filmskaparnas biografier. Jag vill ha mer – mycket mer!

Och 2-disk utgåvan av Pans labyrint är sannerligen ett smörgåsbord för nyfikna och vetgiriga. Sin vana trogen snålar Guillermo del Toro inte heller här, efter regissörens inledning kan man bl.a. frossa i hans egna anteckningar, bortklippta karaktärer, Vaggvisan (två featurettes), storyboard/splitscreen, kommentarspår m.m.