Är det så enkelt som att gammalt alltid är äldst – och bäst?
I ena ringhörnan ett gäng välkända originalfilmer, i den andra en samling påkostade nyinspelningar. Sekonderna lämnar ringen …
Psycho – 1960 vs 1998
Kontoristen Marion stjäl 40 000 från sin arbetsgivare för att bistå sin älskare med ekonomiskt stöd. Hon flyr stan och beger sig mot Kalifornien, men ett regnoväder tvingar Marion att checka in på ett ödsligt motell. Detta drivs av galningen Norman Bates som klär ut sig till sin döda mor när han sedan mördar Marion.
I filmbranschen har man i alla år talat om två ”heliga kor”, dvs. filmer som man inte ens ska försöka sig på att spela in på nytt. Exorcisten (1973) är den ena. Alfred Hitchcocks Psycho den andra, så vad i herrans namn tänkte egentligen Gus van Sant på? Den här versionen är ett brutalt cineastiskt självmord och en katastrof in i minsta detalj. Att van Sant kopierat originalet ruta för ruta hjälper inte, tvärtom. Det blir bara än mer uppenbart hur genomuselt och pinsamt okänsligt man kan berätta historien utan Hitchcocks karakteristiska finess. En av de värsta remakes som någonsin gjorts! Sa jag att Vince Vaughn är skrämmande dålig som Norman Bates?
Vinnare: Originalet!
Flugan – 1958 vs 1986
En vetenskapsman som uppfunnit en maskin som kan transportera materia råkar illa ut när han vid ett experiment korsar sitt eget DNA med en flugas.
David Cronenberg berättar i grunden samma story som originalets Kurt Neumann, men väljer att satsa på våld, äckliga chockeffekter och en betydligt mera påträngande framtoning. En svår balansgång, men Cronenberg lyckas och levererar en fängslande modern klassiker!
Vinnare: Nyinspelningen
The Omega Man (1971) vs I Am Legend (2008)
Ett virus har ödelagt världen. De enda överlevande är ett fåtal immuna, ett nytt släkte blodtörstiga nattvarelser och en outtröttlig vetenskapsman som kämpar för att hitta ett botemedel.
Charlton Heston (1971) och Will Smith (2008) härjar i en ungefär likadan story som båda bottnar i Richard Mathesons domedagsroman I Am Legend från 1954. (Matheson var själv också med och skrev manus till en version, The Last Man on Earth, som kom 1964 med Vincent Price i huvudrollen, men den är betydligt sämre än dessa båda versioner). Det har klagats på CGI-monstren i nyinspelningen (som flyttat handlingen från Los Angeles till New York), men det är oförtjänt. Effekterna är strålande, Smith lysande och scenerna i det ödsliga NY skrämmande intensiva. Mycket välgjort och spännande!
Vinnare: Nyinspelningen
Attack mot polisstation 13 – 1976 vs 2005
En man skjuter ihjäl sin dotters mördare sedan hon råkat hamna i korseldelden i en strid mellan några av Los Angeles värsta gatugäng. Pappan flyr in på en halvt övergiven polisstation där han tillsammans med några polismän tvingas slåss för livet medan det hämndlystna och tungt beväpnade ”Street Thunders” belägrar stationen.
John Carpenters lågbudgetklassiker är en tät och andlöst spännande historia där hans egen kusliga musik effektivt hjälper till att koppla struptag på åskådaren. Filmen är i sig en kärleksfull hyllning till westernrullen Rio Bravo och i Carpenters Ghost of Mars från 2001 drar han nästan samma story en gång till – ungefär med samma ljumma och oinspirerade anslag som i Jean Francois Richets onödiga Assault on Precinct 13.
Vinnare: Originalet
Benknäckargänget – 1974 vs 2005
En fängslad f.d. amerikansk fotbollsstjärna tvingas leda ett lag med fångar i en match mot fängelsedirektörens handplockade sadistiska fångvaktare.
Burt Reynolds gör här en av sina allra bästa roller i en av 70-talets roligaste och mest färgstarka actionkomedier. Peter Segals remake med Adam Sandler är bara fjantig, korkad och själlös!
(Då är Mean Machine från 2001 med Vinnie Jones en bättre, men lika onödig kopia!)
Vinnare: Originalet
Motorsågsmassakern -1974 vs. 2003
Ett gäng ungdomar kör vilse i det väldiga Texas. De stöter ihop med en kannibalfamilj och en efter en faller ungdomarna offer för ”Leatherface” – en efterbliven bjässe med motorsåg.
Här pratar vi om en av tidernas bästa och mest inflytelserika skräckfilmer. Nyinspelningen, i regi av Marcus Nispel, saknar originalets klaustrofobiska vansinne, mardrömslikt hopplösa atmosfär och påträngande obehagliga realism. Men remaken är egentligen inte alls så tokig, särskilt om man inte råkar ha sett Tobe Hoopers ökända klassiker. Andrew Bryniarski är ingen Gunnar Hansen, men det finns ett par genuint skickligt iscensatta scener som skapar nerv och obehag.
Vinnare: Originalet.
Scarface – 1932 vs. 1983
En gangsters uppgång och fall.
I Howard Hawks råa och övertydliga klassiker kretsar handlingen kring en sprittillverkande Al Capone-liknande gangster i Chicago, i Brian De Palmas våldsamma remake gör Al Pacino sitt livs roll som en kubansk flyktning som blir fruktad knarkbaron i Miami. De Palma briljerar med ett närgånget och välspelat mästerverk, den inledande misslyckade knarkaffären tillhör det mest otäcka som filmats.
Vinnare: Nyinspelningen
Rosa Pantern - 1964 vs. 2006
Franske poliskommissarien Jaques Clouseau löser brott som ingen annan och nästan alltid utan att själv ha en aning om hur han gjorde det!
Alan Arkin spelade visserligen Clouseau i Kommissarie Clouseau, men det är förstås den geniale Peter Sellers som med små oöverträffade medel gjort figuren klassisk och filmserien till komiska mästerverk. Att Steve Martin skulle klara av att fylla Sellers trenchcoat var det väl ingen som på fullt allvar trodde. Trött, menlös och förutsägbar nyinspelning som världen hade klarat sig utan.
Vinnare: Originalet.
Fantomen från Mars (1951) vs. The Thing (1981)
En grupp vetenskapsmän, isolerade under en snöstorm på en forskningsstation i Antarktis, tvingas kämpa mot en utomjordisk varelse dold i isen.
I Howard Hawks kusliga original är det en rymdvarelse (James Arness) som attackerar forskarna, i Carpenters briljanta remake ett virus som kan byta livsform. Hawks version håller än, men nyinspelningen är snäppet bättre med makalösa effekter, en cool Kurt Russell och en tät olyckbådande spänning.
Vinnare: Nyinspelningen
Nikita (1990) vs Kodnamn: Nina (1993)
Nerknarkade värstingen Nikita skjuter ihjäl en polismän under ett rån, men istället för att dömas till döden förvandlas hon av regeringen till en hemlig, sofistikerad yrkesmördare. Nikita får i uppdrag att röja franska statsfiender ur vägen samtidigt som hon förälskar sig i en man som inte vet någonting om hennes bisarra förflutna.
Luc Besson både skrev och regisserade detta våldsamt spännande actiondrama med både stil, finess och värme. Anne Parillaud gör sitt livs roll som den motsägelsefulla Nikita. John Badhams remake (med Bridget Fonda som Nikita) har inte alls samma energi eller substans, det blir bara platt och lättköpt ytligt. Teveserien är dock ännu sämre!
Vinnare: Originalet.
Tidsmaskinen – resan tillbaka (1960) vs Time Machine (2002)
Envis vetenskapsman uppfinner en tidsmaskin och reser från 1800-talet för att upptäcka en dyster och skrämmande framtid.
Simon West gör här samma misstag som alla andra regissörer när gamla klassiker ska få nya kläder. Han gör film för unga otåliga åskådare, skruvar upp tempot och vräker på med action och spektakulära specialeffekter i kubik. West berättar en lite annorlunda historia än originalets George Pal, men det är inte problemet. Den stora missen är att West tappar bort H.G. Wells eftertänksamma och samhällskritiska ton. Originalets naiva charm och gnistrande matinékänsla håller faktiskt än.
Vinnare: Originalet
Cape Fear – 1962 vs 1991
Efter fjorton år bakom galler, återvänder en iskall psykopat till verkligheten för att ta en våldsam hämnd på advokaten som misslyckades med att få honom frikänd.
J. Lee Thompsons original ståtar med magnifika skådisar som Gregory Peck, Robert Mitchum och Telly Savalas. Det är spännande, välspelat och mer realistiskt än Martin Scorseses film, men Robert De Niros skrämmande porträtt av galningen Max Cady och hans sadistiska katt-och-råtta-lek med sina tilltänkta offer är överlägsen!
Vinnare: Nyinspelningen
Dawn of the Dead – 1978 vs. 2004
Världen har tagits över av levande döda. En grupp överlevande flyr in i ett övergivet shoppingcenter i väntan på en hjälp som aldrig kommer.
Tveklöst juvelen i George A Romeros krona. Hans Dario Argento-producerade klassiker har allt – action, satir, svart humor, frän samhällskritik, bra skådisar, spänning, hypnotiskt soundtrack och fantastiska specialeffekter. Romero påstår själv att han är imponerad av Zack Snyders version – tro honom inte! Det är en blek, trist och meningslös historia som helt saknar originalets apokalyptiska domedagsstämning, charm och engagemang!
Vinnare: Originalet
Rollerball - 1975 vs. 2001
I ett framtidssamhälle har myndigheterna förbjudit allt våld och tillfredsställer folkets blodtörst med ett våldsamt gladiatorspel.
Norman Jewisons stenhårda drama med en bedövande karismatisk James Caan i blickfånget, är en brutalt underhållande och mångbottnad satir med sylvass skärpa. John McTiernans version (med helt ny, korkad story) är en skamlöst usel kalkon!
Vinnare: Originalet
Den osynlige mannen - 1933 vs 1992
Mystisk doktor uppfinner ett serum som gör honom osynlig. Han flyr till en liten by på den engelska landbygden för att dölja sin upptäckt, men drogen driver honom till skrämmande handlingar (1933). Städad börsanalytiker blir osynlig efter en olycka och blir jagad av agenter som vill utnyttja hans tillstånd (1992).
Det här är en tuff match eftersom det handlar om två helt olika ingångspunkter. Originalet är baserat på H.G. Wells kusliga roman och berättar en mörk och dramatisk historia om en plågad och jagad man och om ett utanförskap som berör på samma sätt som Frankenstein. John Carpenters film bygger på H F Saints bok från 1992 och är en underskattat underhållande actionspäckad serietidningskomedi med kul effekter och en briljant Chevy Chase i huvudrollen.
Vinnare: Originalet
Dimman - 1980 vs 2005
Dimman som drar in över en liten kalifornisk kuststad ruvar på hämndlystna sjörövare från förr.
John Carpenters långbudgetrysare är en ruggigt spännande spökhistoria med massor av atmosfär. Rupert Wainwrights remake är ett hånfullt skämt; uselt regisserat och ett pinsamt slöseri med tid. En kalkonklassiker!
Vinnare: Originalet
Världarnas krig - 1953 vs 2005
Långbenta mördarrobotar från Mars invaderar Jorden och förintar allt i sin väg på jakt efter herraväldet.
Byron Haskins filmatisering av H.G. Wells klassiska roman (och radiopjäs) vann en Oscar för sina specialeffekter och kallas ofta för en av filmhistoriens bästa Sci-Fi-filmer. Spielbergs påkostade version berättar ungefär samma story och imponerar visuellt, men det blir för mycket yta och högljudd teknisk uppvisning. Originalets dramatik och kusliga domedagsstämning saknas helt.
Vinnare: Originalet
Ocean´s 11 - 1960 vs. 2001
Ett gäng förbrytare samlas i Las Vegas för att göra en superstöt mot stans välfyllda kasinon.
Visserligen är Frank Sinatra alltid tusen gånger coolare än George Clooney, men det räcker inte. Originalets töntiga charm faller platt i jämförelse med Steven Soderberghs smarta och rappa version av Storslam i Las Vegas.
Vinnare: Nyinspelningen
Världsrymden anfaller -1956 vs. 1978
Utomjordiska organismer invaderar en liten stad och döljer sin närvaro genom att ersätta lokalbefolkningen med egna känslolösa kopior.
Don Siegels mästerliga Sci-Fi rysare är kallsvettigt spännande och tillhör genrens verkliga klassiker. Philip Kaufmans nyinspelning från -78 har flyttat till San Francisco och saknar (förstås) originalets antikommunistiska anspelningar, men briljerar med bra skådisar och flera nya imponerande otäcka idéer och skrämmande stickspår. Egensinnige Abel Ferraras version, Bodysnatchers (1993), lyckas faktiskt att berätta storyn en gång till med finess och ruggig närvarokänsla. Spola dock The Invasion (2007), en trött och ointressant remake som inte ens Daniel Craig kan rädda.
Vinnare: 1956 års version är svårslagen!