Film Favoriter ur arkivet Hemmabio #12 2010

Videovåldsnostalgi

Studio S – det mest omtalade debattprogrammet i svensk tevehistoria skapade hysteri när lärare, politiker och föräldrar förfasade sig över vilka filmer som tack vare det nya, obskyra fenomenet ”video” plötsligt fanns tillgängliga.

Annons:

”Ska 11-åringar få se sadistiska våldsfilmer på video”?

Med en dramatisk speakerröst till ljudet av ett nervöst dunkande hjärta inleddes det program som kommit att bli det mesta uppmärksammade och kontroversiella debattprogrammet i svensk tevehistoria.

Eftersom Sverige bara hade två kanaler blev genomslaget enormt. Det är ingen överdrift att påstå att landet lamslogs efter att debattprogrammet Studio S och videovåldet i dåvarande TV1 visades, extra sent på kvällen den 2 december 1980, med polisrazzior, moralpanik och skandalrubriker på landets alla löpsedlar som följd.

Innan debatten blossar upp inleder programledaren Göran Elwin med gravallvarlig uppsyn med att varna känsliga tittare för ”otäcka våldsinslag”. Han uppmanar särskilt de barn som kanske sitter ensamma framför teven att ”krypa ned i sängen och lägga er”.

Föga anade han att reaktionen skulle bli precis den motsatta!

De första videokassetterna med långfilmer fanns ute redan 1978, men intresset var minimalt och marknaden låg för döden – tills Studio S-programmet utan förvarning klampade in i det svenska folkhemmet. Morgonen därpå rusade folk till butikerna. Videobandspelarna sålde slut på rekordtid och svenskarna – inte minst barn och ungdomar! – vallfärdade till landets pizzerior, tobaksaffärer och småkiosker som hyrde ut videofilmer som dittills mest bara samlat damm.

Plötsligt insåg folk hemma i IKEA-sofforna att man inte bara behövde nöja sig med de filmer som Sveriges Television visade en gång i veckan. Nu ville alla uppleva det hemska ”videovåldet” med egna ögon och de filmer som de upprörda rösterna i Studio S-programmet varnade för slets från hyllorna.

 

Obducenten och knarriga farbrorn

Göran Elwins ”sidekick”, Pelle Bergendahl, sitter tillsammans med ett gäng inbjudna föräldrar, lärare och en barnläkare och bjuder på några sköna filmsnuttar som gästerna sedan ska få ”reagera på”. Alla är de lika ”chockade” och säger sig inte ha ”en aning” om vad det är deras barn tittar på och att det ”tydligen gått så långt att det blivit en sport på skolorna att titta på så ruskiga videofilmer som möjligt”.

När gästerna blir så förskräckta att orden tryter, hjälper Bergendahl raskt till med att lägga ord i munnen på dem. En obducent (!) vid namn Sven-Olov uppfattar ”videovåldet” som ett ”instrument för barnmisshandel” och snurrar sedan in sig i ett ytterst märkligt resonemang om att döden är något ”naturligt” och ”självklart” även för barn och att hans barn inte tycker det är otäckt att hälsa på pappa på jobbet.

Videofilmerna, som visar konstgjort våld, anser Sven-Olov vara mycket värre än att låta barnen se på obduktioner (!) på pappas arbetsplats innan en knarrig farbror börjar jämföra videofilmerna med polistortyr i ”utländska stater”.

Göran Elwin tycker att uthyrningen av videogrammen är straffbart enligt Brottsbalken som ”förledande av ungdom”. Kul är också att en av gästerna föreslår ett totalförbud för innehav av videobandspelare!

Genomgående är att programledarna, omedvetet, under programmets gång tipsar de stackars barnen om hur de ska göra för att se dessa förskräckliga filmer genom att gång på gång påpeka att även om man inte har en videobandspelare hemma, så finns det alltid någon kompis som har tillgång till en. ”Och”, påminner de vidare, ”det finns också många ungdomsgårdar som har videobandsutrustning där man kan se dessa filmer”.

Lejda mördare och Gullivers resor

Det visar sig också att de mest upprörda rösterna bara sett ”fragment” av de ”videogram” som de kräver ett totalförbud mot. En av dem är Per Olof Sundman, centerpartist, ”folkkär författare” och ordförande i Videogramutredningen (som då hade till uppgift att kartlägga de filmer som distribuerades i Sverige och som man spårat till de sju uthyrare som fanns i Stockholm) sätter förmodligen något slags svenskt rekord i att hitta synonymer till ordet ”förskräckligt” när han ondgör sig över detta moraliska samhällsförfall.

En annan av de inbjudna gästerna var folkpartisten Jan-Erik Wikström, dåvarande Utbildningsminister och chef för Filmcensuren, och representant för de politiker som ”tagits på sängen” av ”videovåldet” – ett begrepp som också myntades i teveprogrammet. Med det tunna håret på ända påminner han om en galen professor när han alltmer upphetsad vill ”redovisa sina känslor som människa” och börjar svänga sig med gamla bibelcitat och sedan beskyller SVT för att frossa i spekulation och ”sprida ondska” när han ombeds recensera de filmklipp som visas.

Wikström menar att man kan föra en sådan här debatt utan att illustrera den med ”filmade våldsinslag” och det blir ofrivilligt komiskt när Göran Elwin viftar bort kritiken genom att brassa på med ännu fler ”våldsförhärligande” klipp.

 

Skruvade svenska titlar

Roligt är också att många av filmerna som Studio S-programmet förfasar sig över i original har helt andra, ofta mindre provokativa titlar än de betydligt mera fantasifulla och säljande som de svenska videoreleaserna fått, utan att någon av de intervjuade distributörerna uppmärksammar detta. Run, Angel, Run har till exempel döpts om till Djävulsänglarnas hämnd, Keoma till Med satan i hälarna, Mean Johnny Barrows heter Blodig hämnd och Mr Mean kallas Lejd att mörda. Dixie Dynamite har blivit Gängets hårda hämnd, Pacific Connection heter här Blodshämnaren, A Great Ride kallas istället för Helvetesjakten och Pacific Inferno Blodigt helvete.

Det blir lite gulligt när en lätt besvärad Göran Digmar, chef för Esselte som då var en av landets tre största ”videovåldsleverantörer”, på ansträngt politikermanér försvarar sitt utbud med att de minsann även har filmer som ger betydligt bättre ”lustkänslor” och då dammar av titlar som Sound of Music, Afrikas drottning och Hello Dolly.

Börje Larsson på Hemvideo hakar också på med att berätta att de faktiskt har Björnungarnas jul och Gullivers resor, och inte bara hemska våldsfilmer.

 

Intervjubluffen

I ett filmat inslag har reportern Stig Linell samlat en grupp uppspelta femteklassare på Högalidsskolans skolgård som trängs framför kameran och hans skamlöst ledande frågor.

– Jaaråå, svarar en liten kille kaxigt när Stig frågar om han har sett Motorsågsmassakern, men skruvar sedan generat på sig när reportern frågar om killen kan berätta vad han sett.

– Ja, öhh …, flinar han. Dom mördar ju en massa folk …

– Hur då?, undrar reportern.

– Jaa … Dom sågar itu dom med en motorsåg.

– Dom sågar alltså itu dom med motorsåg, förtydligar reportern.

– Och jag såg hur dom liksom hängde upp dom på en köttkrok och sen sågade itu dom, inflikar en tjej bredvid innan ytterligare en kille börjar prata om hur han sett filmens mördare ”steka folk” i ett restaurangkök. Ju mer de fnissiga ungarna pratar, desto mer inser de som verkligen sett Motorsågsmassakern (och de andra filmerna i programmet) att barnen möjligtvis sett en eller ett par filmrutor, men inget mer.

I ett par andra uppenbart riggade inslag får två 11-åringar stå utanför några videobutiker i Stockholm och visa upp kassetter som de utan problem ”hyrt” i butiken.

– Aah, vi fick köpa dom, bara så där utan vidare, mumlar de till svar på reporterns klumpigt ledande frågor. Tips på i vilka Stockholmsbutiker minderåriga utan problem kunde hyra ”våldsunderhållning” förmedlades också genom att intervjuerna alltid sker framför butikernas skyltfönster med namn och adress väl synliga.

 

Mutade barn avslöjas

I det uppföljningsprogram som 2002 visades i Filmkrönikan avslöjades det att de ”skrämda” barnen i Studio S-programmet blev mutade att berätta om sina hemska upplevelser av ”videovåldet”.

Filmkrönikan sökte upp två av de då 33 år gamla ”intervjuoffren” som berättade att de hade blivit hämtade på skolan och sedan körts till SVT:s studio där de först fick se ett collage av de värsta scenerna i Motorsågsmassakern (…”för att ni ska komma ihåg vad vi ska prata om” …) för att sedan bli strängt informerade om vad de skulle säga (”Vi kan inte sova och vågar inte gå ut”).

Tjejen fick också berätta att hon inte vågade släcka sänglampan på kvällarna, något som både hon själv och hennes föräldrar tyckte var konstigt eftersom hon inte hade någon sänglampa. De båda 11-åringarna fick 200 kronor vardera och ett McDonaldsbesök som tack för hjälpen.

 

 


 

FYLLIG DVD-BOX

Det  Studio S Entertainment, som tagit sitt namn efter det numera klassiska debattprogrammet, som  släppte boxen Studio S och videovåldet för att fira videovåldets 30-års jubileum 2010.

– Det är första gången någonsin som ett debattprogram ges ut på dvd i Sverige, förklarar Sven-Erik Olsson på bolaget.

– Vår dvd-box består av åtta discar, en med Studio S-programmet och Filmkrönikan från 2002. Resterande med de (helt oklippta) filmer som det visades klipp ur i programmet.

 

Läs mer om boxen HÄR

 

Terror (1978)

Visuellt surrealistisk brittisk rysare, tydligt influerad av både Dario Argentos Suspiria och Mario Bavas Black Sunday utan att för den skull nå upp till sina förebilder. Här är det en B-filmsregissör, som strax efter premiären av sin film om hans förfäder som drabbats av en förbannelse sedan en häxa bränts på bål, tillsammans med alla som jobbat med filmen utsätts för flera bestialiska överfall. Antingen går en seriemördare lös eller så har den 300-åriga häxan vaknat till liv igen.

Dödens mannekänger (1979)

När fyra ungdomar får motorstopp får de hjälp av den mystiske Mr Slausen. Kanske borde de anat oråd när de upptäcker att han tillsammans med en maskerad man bor i ett nedlagt museum, fullt med vaxfigurer och skyltdockor som ser lite väl realistiska ut. Blodfattigt, men småkusligt och makabert underhållande.

The Boogeyman (1980)

Lacey (Susanne Love) plågas av en traumatisk uppväxt sedan hon som barn genom en spegel blev vittne till hur hennes bror brutalt mördade deras mammas älskare. Trots åtskilliga års terapi lyckas inte Lacey bli kvitt den onda ande som ibland besätter henne och i ett försök att bryta förbannelsen reser hon tjugo år senare tillbaka till sitt barndomshem. Genom en sönderslagen spegel i huset lösgör sig det gamla offrets hämndlystna vålnad och börjar mörda alla som kommer i närheten av spegelglasets skärvor.

Uli Lommels kultfilm är lågmäld och ganska stillsam, men genomsyras av en olycksbådande atmosfär och ett krypande obehag.

Motorsågsmassakern (1974)

Vad kan man mer säga om Tobe Hoopers banbrytande klassiker som inte redan sagts tusen gånger förut? Skrönan om en sällsynt dysfunktionell seriemördarfamilj i Texas ödemarker är fortfarande tidernas bästa och mest inflytelserika skräckfilm, Gunnar Hansens Leatherface fortfarande filmhistoriens ruggigaste skurk och den enda av 80-talets beryktade ”värstingfilmer” som fortfarande lyckas skrämma skiten ur folk!

 

Eaten Alive (1977)

Judd (Neville Brand) är en enstöring som driver ett fallfärdigt hotell i Louisianas träskmarker. Här mördar han kallblodigt de besökare som förirrat sig dit med en lie. kvarlevorna matar han sin krokodil med. Bortsett från ett par makabra scener är Tobe Hoopers första film efter genombrottet med Motorsågsmassakern en bisarr, men ganska snäll historia. Marilyn Burns skriker inte heller alls lika högt här som när hon blev jagad av Leatherface.

 

Verktygsmördaren (1978)

Klassisk ”Video Nasty” som, näst Motorsågsmassakern, fick mest skäll under censurstormarna. Cameron Mitchell (från teveserien High Chaparall) spelar en man som förvandlas till en sinnesjuk seriemördare efter att ha förlorat sin dotter i en tragisk olycka. Iförd en skidmask smyger han runt i ett hyreshus och visslande mördar sina offer med allehanda mojänger från sin verktygslåda. I sann Grindhouse-anda vankas också en del omotiverade nakenscener, ackompanjerade av ett lika tidstypiskt funkigt soundtrack. Dennis Donnellys lågbudgetrysare är bra mycket bättre än Tobe Hoopers trista remake från 2004

Annons:

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår