Spelrecension Hemmabio #10 2019

Vi recenserar Control!

På pappret låter det supertufft att kunna skjuta och slunga pelare, lampor och kontorsstolar mot fiender, men det lossnar liksom inte rent spelglädjemässigt förrän relativt långt in i spelet.

Remedy har i mina ögon haft det lite svajigt sedan de två första Max Payne-spelen anlände 2001 respektive 2003. I mitt tycke två actionmästerverk, både sett till berättande och inte minst själva spelandet. Den perfekt satta stämningen med sin avgrundsmörka framtoning och vår benhårda huvudperson Max briljerade. Psykologiskt tunga partier i spelen var perfekt avvägda med actiontunga scener innehållandes slowmotionskjutande i all sin prakt med dödliga vapen och perfekt kontroll. Tillsammans med resten av teamet hos Remedy skapade Sam Lake en säregen stil och Remedy sattes på världskartan i ljusets hastighet.

De efterföljande projekten, Alan Wake och det senaste Quantum Break, var visserligen riktigt bra spel som experimenterade med berättandet och spelupplevelsen på olika sätt men slog aldrig riktigt igenom lika träffsäkert som Max Payne.

Är deras nya projekt Control då comebacken vi har väntat på? Både ja och nej faktiskt. Story- och designmässigt träffar man denna gång riktigt bra, redan från första bildrutan levereras en stämning, estetik och mystik som tilltalar mig på nästan alla plan. Vi startar i början av handlingen som ny direktör för myndigheten FBC, Federal Bureau of Control, huvudpersonen vi styr är Jesse Faden, som i jakten på sin försvunne bror får nys om The Oldest House, som myndighetens New York-kontor kallas. Hon tar sig in och åtar sig tidigt uppdraget att stoppa The Hiss, ett övernaturligt väsen som tar över mer och mer av verkligheten och korrumperar allt i dess väg, i synnerhet inne i The Oldest House som bär på mängder med hemligheter. FBC:s existensberättigande ligger i att studera och kontrollera övernaturliga världsförändrande händelser, och dit hör självfallet the Hiss som, om det inte stoppas kan förgöra allt vi känner till.

Vi styr Jesse i tredjeperson med en lika briljant och enkel kontroll som den där gången senast 2003, och till hjälp när vi tar oss runt i the Oldest House, som ständigt ändras, förändras och utvecklas, har vi allehanda förmågor och krafter. För att inte tala om vårt trogna tjänstevapen som besitter olika övernaturliga egenskaper, såsom automatiskt regenerande ammunition, snabba kaliberskiftningar och så vidare.

Allt går att uppgradera när det kommer till förmågor och vapen och The Oldest Houses många rum och passager som i början av spelet är låsta eller otillängliga blir längre fram tillgängliga tack vare dessa uppgraderingar och nya vägar som öppnas upp. Till Jesses övernaturliga förmågor hör att bland annat att kunna styra föremål och slunga iväg dessa i valfri riktning, något som är extremt tillfredställande eftersom kontrollen när det kommer till detta är fantastiskt enkel och verkligen känns naturlig. Varje träff liksom känns ut i fingerspetsarna och att ha telekinesiska förmågor har nog aldrig varit så träffsäkert simulerade som nu. Lägg också till lite leviterande och annat slagsmålsbetonat så har du en fullfjädrad FBC-direktör i varma kläder.

Control andas kvalitet rakt igenom, inget snack om saken. Designmässigt är det avskalat och ganska grått, stundtals lite väl grått, men ändå riktigt snyggt med härliga partikeleffekter och skärpa, perfekt filmiskt bildspråk och bra röstskådespelare. Tyvärr knakar det dock rejält i fogarna sett till bilduppdateringen när det blir mycket på skärmen samtidigt, och stundtals fryser hela spelet under flera sekunder, något som självfallet drar ner betyget en del. Control lider tyvärr också av samma svaghet som Quantum Break gjorde, nämligen att själva gameplayet inledningsvis känns lite för stelt och oinspirerat, trots sin vackra presentation. På pappret låter det supertufft att kunna skjuta och slunga pelare, lampor och kontorsstolar mot fiender, men det lossnar liksom inte rent spelglädjemässigt förrän relativt långt in i spelet, något som kanske får många att missa hur fantastiskt kul det faktiskt kan vara. Spelet lider tyvärr också av ganska långa laddningstider och en något obalanserad svårighetsgrad. Men missförstå mig inte nu, det är inte tråkigt eller dåligt, bara fram till ungefär halvvägs lite… ”jaha var det här allt?”

När det lossnar får vi dock en intressant spelmekanik och tät mystik, för att inte tala om att väldigt mycket går att förstöra i miljöerna och således skapas riktigt kul fiendekonfrontationer. Frågan är om det räcker för att trollbinda en hel spelvärld på samma sätt som Max Payne gjorde. För mig gör det tyvärr inte riktigt det, jag nöjer mig med en visserligen stabil genomspelning, men fortsätter sedan att drömma om att Remedy går tillbaka ännu mer till (Max Payne-)rötterna nästa gång.

 


CONTROL

Genre: Action

Utvecklare: Remedy
PEGI: 12
Testat på: PS4 (Finns även till Xbox One)

Spelglädje 7/10
Grafik 7/10
Ljud 8/10
Online nej

Totalt 7/10

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår