Skön läsning Krönika Hemmabio #9 2019

Jag saknar mina gamla videobutiker

– Glöm inte den vindögde gubben i blåställ som kom in på sin lunchrast och frågade efter filmer med djursex, tillägger Jac.

3,94 minuter.

Enligt en undersökning är det så lång tid vi tillbringar varje dag med att bara hoppa fram och tillbaka i utbudet hos Netflix, HBO och andra strömningstjänster.

När vi inte orkar välja själv kan vi låta strömningstjänsternas matriser komma med förslag på vad dom tror att vi tycker om och vill se. Då behöver man kanske inte offra mer än två minuter för att dra igång en film eller serie.

Tidsbesparande och bekvämt kan många säkert tycka.

Och praktiskt, eller hur?

Jovars, men den här effektiviseringen gör oss också ännu mer förslappade och fördummade.

Vad ska vi egentligen göra med all tid som vi sparar på att sluta tänka själv?

Vad är så jävla viktigt som vi inte hinner med om vi först måste fundera, ifrågasätta och utmana vårt intellekt en stund?

Folk har för dåligt tålamod och är alldeles för stressade och lättmanipulerade idag.

Det är ett beklämmande tecken i tiden att alla människor numera känner sig hetsade att hela tiden söka vidare i tron att det alltid finns nåt roligare, bättre och mer spännande nån annanstans – oavsett om det gäller filmer, böcker, musik, prylar eller människor.

Men fyra sketna minuter är alldeles för kort tid för att hitta rätt film på.

Dom verkliga guldkornen hittar man bara om man vänder alla skräddarsydda algoritmer ryggen och ger sig tid att gräva lite djupare istället för att låta strömningstjänsterna välja åt oss.

Det är därför jag saknar dom gamla videobutikerna.  

*

När det fanns videobutiker kunde vi tillbringa timmar med att rota bland filmerna, fingra på dom fantasieggande omslagen och förföras av dom spekulativa baksidestexterna.

Man visste aldrig vilka fynd man kunde göra i dom dammigaste skrymslena.

Det var som att gå på skattjakt.

Då var det viktigaste inte att veta vad man gillade, utan att få gräva, chansa och upptäcka.

Jag saknar också videobutikerna för att dom var en samlingsplats för filmintresserade. Förr var det lika mycket en social grej att gå till videobutiken som att faktiskt hyra en rulle. Man träffade kompisar och tjafsade om vem som var tuffast av Clint Eastwood, Charles Bronson och Chuck Norris och man mötte nya människor.

Idag sitter folk bara hemma och ugglar, var och en för sig, och väljer film på en skärm.

Det är kanske smidigt, men fan så mycket tråkigare.

*

När jag cyklar runt lilla Åstorp där jag växte upp minns jag hur många videobutiker det fanns i början av 80-talet och hur roligt det var att hänga där.

Vi hade Apollo Video på Skogsgatan och två teveaffärer, Thorn Radio och ET Radio, som båda hyrde ut film. På Pia Närköp på Storgatan hyrde dom ut Movieboxar och man fick välja filmer ur en pärm. Kassetterna förvarades i ett bastant kassaskåp bakom kassan. Längre upp mot järnvägsstationen höll Video-Kalle till, en uppkäftig frifräsare som ibland dumpade priserna till konkurrenternas ilska. Där var det inte heller så noga med hur gammal man var för att få hyra film.

Alla pizzerior med självaktning hade förstås också videouthyrning.

Som den vid Nya torg.

Dit gick vi när vi ville se rövsparkande kinesiska karatefilmer och skumma italienska B-thrillers. Då gjorde det ingenting att omslagen var fläckiga av fett och mjöl och luktade gammal tomatsås.

*

Sen drev videovåldscensuren oss över till andra sidan Öresund.

Jag och min kompis Roger hyrde oklippta rullar i Helsingör som vi sen satt hemma i gillestugan och piratkopierade.

I myllret på Vesterbro i Köpenhamn fanns ännu fler fantastiska videobutiker, men den verkliga guldgruvan låg i hörnet Fredensborggade – Esromgade nära Nørrebro station.

Video og Filmudlejningen öppnade 1982 och drevs av filmfantasten Denni Henriksen. Butiken kallades Danmarks mest välsorterade och blev berömd för sitt enorma utbud av gamla VHS-filmer, särskilt skräck, Sci fi och obskyra kulttitlar. Här spelades också stora delar av gangsterklassikern Bleeder in.

Henriksen gillade filmerna så mycket att han inte ville sälja, bara hyra ut dem. Hit vallfärdade folk från hela Köpenhamn – och så Roger och jag, förstås. Fast vi fick nobben när vi ville hyra zombie – och Bruce Lee-rullar. Kanske ansågs vi som svenskar opålitliga.

Men det var en fantastisk plats att bara strosa runt i.

Idag är butiken sen länge nedlagd, men när jag nyligen kikade förbi såg jag att stora delar av inredningen ännu är intakt. På flera hyllor står också videoboxar kvar och samlar damm.

Alldeles runt hörnet ligger Harry´s Place, odödligförklarad genom Bleeder, där Mads Mikkelsen, Kim Bodnia och Zlatko Burics trasiga karaktärer hänger i filmen. Det lilla gatuköket håller fortfarande öppet och serverar sin himmelska Flæskesteg-sandwich. 

*

När jag flyttade till Stockholm hittade jag nya videobutiksfavoriter.

Bäst var Casablanca på Sveavägen.

En inrökt, oemotståndligt småsunkig institution som höll ut i drygt 30 år. Det var den gamle proggmusikern Ragn­ar Borgedahl (mannen bakom ”hiten” Hum hum från Humlegården) som en gång öppnade stället. Butiken var lika omtalad för att man bara anställde kvinnor som för sin brutalt usla service (en lapp bakom kassan förklarade att kunderna fick ställa max tre frågor), men också för sitt makalösa utbud, inte minst av gamla filmer.

Men mest hängde jag i Filmbutiken i Farsta som min kompis Jac och hans mamma drev till mitten av 90-talet.

– Vi hade flest titlar i stan, typ 2 700. Folk kom ända från Nynäshamn för att hitta filmer som blivit svåra att få tag på, säger Jac.

Vi minns också alla udda typer som förvandlade källarbutiken till sitt andra hem; Vampyren, Greven, Tändstickskvinnan och han som läste in alla videofodralens baksidestexter i en liten fickbandspelare som han smusslade med under ytterrocken.

– Glöm inte den vindögde gubben i blåställ som kom in på sin lunchrast och frågade efter filmer med djursex, tillägger Jac.

Bäst minns han en solig vårdag i en folktom butik.

– Plötsligt stod hon bara där – Lena Philipsson.

Tiden stannade och sen hyrde hon film som en helt vanlig människa.

True story!

*

Till sist … Det var kanske inte bättre förr, men det är i alla fall sämre nu.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår