Vi snackar med John Kassir!

Text: Thomas Nilsson, Foto: John Kassir

På 80-talet fick vi en ny slags skräckfilmer.

Fredagen den 13:e, Evil Dead, Terror på Elm Street, Re-Animator, Hellraiser och Bad Taste var banbrytande rullar som utmanade hela genren med mer våld, blod och naket och provokativa specialeffekter än vi någonsin sett förut.

Det var också under samma årtionde som HBO och de amerikanska kabelkanalerna slog igenom på allvar. Eftersom de inte behövde följa de normala censurreglerna för teve kunde man locka tittarna med sådant som inte fick visas på de vanliga kanalerna.

Med kombinationen sex, humor och skräck fick HBO en jättesuccé när man drog igång Tales from the Crypt – en teveserie baserad på den klassiska 50-talsserietidningen med samma namn som kommit att bli legendarisk. Walter Hill (The Warriors) Robert Zemeckis (Tillbaka till framtiden), Tobe Hooper (Motorsågsmassakern) och Richard Donner (Dödligt vapen) är bara några av en lång rad kända regissörer som passerade revy under åren.

Framför kameran syntes stjärnor som Brad Pitt, Demi Moore och Michael J. Fox. Flera av gästskådespelarna regisserade även egna avsnitt, bland dem Tom Hanks och Arnold Schwarzenegger. Serien har regelbundet visats på svensk teve, men ofta slarvats bort med omöjliga sändningstider.

Bisarra skrönor med fyndig knorr

Tales from the Crypt rullade mellan 1989 och 1996. Totalt blev det sju säsonger och 92 avsnitt. Varje avsnitt var fristående och späckad med skruvad humor. De kluriga episodskräckisarna presenterades av den kultförklarade the Crypt Keeper – ett halvruttet, vitsigt skelett som också skrockande avrundade de ofta rätt magstarka avsnitten med en makaber, sedelärande liten knorr.

The Crypt Keeper har blivit en av tevehistoriens mest ikoniska figurer. Mannen bakom den karakteristiska rösten är John Kassir, 59 – en av filmbranschens mest anlitade röstskådespelare. Vi ringde upp honom hemma i Los Angeles och fick en pratstund.

Hur fick du rollen som rösten till the Crypt Keeper?

– 1st & Ten (1984-1991) var HBO:s första serie. Det var en komedi om ett påhittat amerikanskt fotbollslag, California Bulls, och jag spelade en bulgarisk ”field goal kicker”. Det var första gången någon hade blandat komedi, sport och sex i en teveserie.
Vi hade flera riktiga fotbollsstjärnor i rollistan, bland andra O.J. Simpson. En dag ringde min agent och sa att HBO ville att jag skulle provspela för en ny serie som de skulle producera, Tales from the Crypt. Jag tyckte det lät coolt eftersom jag samlade på den serietidningen när jag var barn.

John berättar att han fick besked att åka till Kevin Yaghers studio.

– Han höll på att skapa dockan som skulle bli the Crypt Keeper och letade efter någon som kunde göra rösten. Yagher var ju killen som skapade Chucky (Den onda dockan, 1988) och Freddy Kruegers look (Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, 1987) och en av branschens bästa effektmakare, så jag blev självklart eld och lågor. För mig som älskade Tales from the Crypt som tecknad serie var det en kick att få se vad Yagher höll på med.

Han med Chuckys ögon

Skelettet var ett slags stor marionettdocka och Yagher hade flera olika versioner i sin verkstad.

– Yagher byggde dockorna av överblivet material som han hittade i sin verkstad. Han fick göra så gott han kunde med en ganska begränsad budget.

En kul detalj är att the Crypt Keeper fick överta samma ögon som Yagher använde till Chucky i Den onda dockan.

– Dockan som vi använde hade inte så många rörliga delar. Munnen gick med nöd och näppe att öppna och stänga, så Yagher uppmanade mig att prata långsamt. Om man är uppmärksam, så hör man också att the Crypt Keeper pratar mycket långsammare i den första säsongen av serien.

Dockan förbättrades i takt med framgångarna och genom att Yagher fick större budget.

HBO hade samlat en liten grupp skådespelare för en audition för rösten till figuren som skulle komma att bli en verklig teveikon. En av dem var Michael Winslow – ”Mannen med de 10 000 ljudeffekterna” – från Polisskolan-filmerna.

– Jag minns att jag sneglade på de andra skådespelarna som verkade ganska förvirrade när de läste repliker som ”Be careful what you axe for, you just might get it” (som John citerar med the Crypt Keepers karakteristiska röst i luren).

– Det fattade inte riktigt poängen med ordvitsarna.

John berättar att han ganska snabbt kände att han hittat rätt ton till karaktären.

– Jag ”kände” ju redan the Crypt Keeper från serierna. Jag läste replikerna med ett snett leende och lade till det där knarriga skrattet. The Crypt Keeper älskar ju att säga de där skruvade replikerna och det krävs att man också hör att han har glimten i ögat när han säljer in sina moralkakor till tittarna.
Jag har alltid tänkt på honom som en kringresande skådis innan han… tja, blev ett skelett. Det var också så jag ville porträttera honom. Det är nog hemligheten med att jag fick jobbet.

Yagher var nöjd med Johns röstprov och dagen därpå fick John göra samma audition för producenterna Joel Silver (Die Hard) och Richard Donner som också gav tummen upp. Och John fick göra rösten som kom att göra honom till en lika stor kultfigur som hans skrangliga alter ego.

Många avsnitt var ganska provokativa med sex, våld och blod.

– Ja, och Tales from the Crypt blev verkligen nyskapande just för att man vågade satsa på en kombination av skräck, sex och humor. Producenterna ansträngde sig för att höja ribban för vad man kunde visa på teve på den tiden.
Jag minns ett tillfälle när vi hade en visning av de första avsnitten för resten av HBO-cheferna. När lyset tändes igen sa en av cheferna; ”Det här är fantastiskt bra teve”, men blev snabbt rättad av en kollega som påpekade; ”Det här är inte teve, det här är HBO”. Den kommentaren kom också att bli bolagets slogan under många år.

John avslöjar att han aldrig trodde att Tales from the Crypt skulle bli en sådan jättesuccé.

– Jag kände mig på att vi hade gjort en bra serie, men publiken var ändå begränsad till HBO som kanske bara 10 % av amerikanerna hade tillgång till när vi började sända. Att serien skulle bli lika framgångsrik över hela världen och fortfarande drar publik är helt fantastiskt. Och att den förstås även influerat hela skräckgenren. Framför allt trodde jag aldrig att så många barn skulle se serien – i smyg, förstås.
Idag möter jag vuxna som berättar hur mycket serien påverkat deras barndom och hur spännande det var att försöka få en glimt av teverutan när de hörde the Crypt Keepers röst. Å andra sidan – vi gjorde en serie som hade en marionettdocka som presentatör. Hur skulle det inte locka barn till att titta, haha.

Svartvita monster och favoritrepliker

John, som själv älskar skräck och då framför allt de gamla 30-tals filmerna med Frankensteins monster, varulven och mumien, säger att han ständigt möter nya generationer fans som alla säger samma sak.

– Det var Tales from the Crypt som fick mig att börja gilla skräckfilm. Serien var en inkörsport till tyngre grejor, skrockar han med skelettets röst.

– Själv kunde jag aldrig ens drömma om att jag också skulle bli en kultförklarad skräckfigur.

The Crypt Keeper har blivit stor kult för sina makabra ordvitsar. Vilken är din favorit bland alla klassiska repliker? Jag gissar att det är den fråga du får höra mest av alla …

– Ha ha. Ja, förmodligen. När folk ber mig skriva autografer på mässor dyker det alltid upp folk med sina egna favoritrepliker. Möter jag ett par brukar jag hälsa på dem med ”Hello boils and ghouls, pleasant screams”. När folk visar mig sina tatueringar av the Crypt Keeper brukar jag säga ”Oh, you have me under your skin, he, he”.

Jag gillar annars repliken: ”Are you ready for your deadtime stories?”

Stod alla hans repliker i manusen eller improviserade du också?

– De flesta replikerna stod i manuset. Vi hade ett team med fantastiska författare. Men det är klart att jag ofta improviserade mer och mer med tiden. Jag var duktig på att imitera och vi älskade att skoja med karaktären i studion.
Ibland imiterade jag till exempel John Wayne eller Marlon Brando som the Crypt Keeper eller bara vräkte ur mig något spontant. Producenterna älskade att bli utmanade med nya idéer och infall. Ibland fick mina egna repliker vara kvar i det färdiga programmet, trots att de kunde vara rätt provocerande. En sådan kom jag på i studion och sa; ”I love a girl who gives you head, and then lets you keep it”, skrockar John i luren med skelettets omisskännliga röst.

–Jag trodde aldrig de skulle våga använda repliken i det färdiga avsnittet, men det gjorde de. Manusförfattarna skrev in en scen där the Crypt Keeper sitter i en säng med en tjej vars huvud ramlar ned i knäet när han lägger armen om henne.

Var fick du rösten till the Cryp Keeper ifrån?

– Det var en röst som jag hittade på med utgångspunkt från dockan jag såg i Kevin Yaghers studio. Vi ville redan från början att han skulle låta lite torr och muntert ironisk, lite i samma ton som Alfred Hitchcock när han presenterade (teveserien) Alfred Hitchcock Presents som också använde samma koncept med korta, avslutande berättelser. Jag använde i princip samma röst hela tiden, men i början hade han en lite mörkare och kusligare ton.

Man hade ingen inspelningsstudio när man spelade in the Crypt Keepers repliker.

­– Yagher hade en vanlig kassettbandspelare med en mikrofon i ett hörn av sin verkstad som vi använde. Vi fick ofta bryta inspelningarna eftersom varken Kevin eller jag kunde hålla oss för skratt när jag började spåra ur.

John spelade oftast in the Crypt Keepers repliker först och sedan fick marionettskötarna koreografera dockans rörelser i efterhand.

– Det var fem killar som fick dockan att röra sig. Två av dem skötte armarna och överkroppen, de andra kontrollerade ögonen och käkarna. De var enormt skickliga, men fick slita hårt i obekväma ställningar.

Dockan blev mer och mer avancerad med åren. På slutet använde man radiostyrd mekanik för att få huvudet, ögonen och munnen att röra sig.

– Vi blev också duktiga på att improvisera med dockan. Till exempel gjorde vi live-intervjuer för pressen där dockskötarna hanterade The Crypt Keeper och jag improviserade svaren off-camera.

Med åren fick tittarna också se mer av the Crypt Keeper än bara i halvfigur.

– Till slut gick han även omkring i helfigur. Fötterna som syns under hans trasiga kåpa tillhörde en tjej som fick rycka in och agera hans ben.

Dockan gick ofta sönder. Efter varje inspelning fick Yagher lappa ihop den så gott det gick.

– Mekaniken var känslig och latexgummit smulades sönder.

På vilket sätt förändrades the Crypt Keeper med åren?

– Med tiden fick jag allt större frihet att utveckla figuren och hans personlighet. Det var otroligt inspirerande. Jag lade också in mer av min egen personlighet i hans röst. Eftersom serien var så populär litade producenterna på mig och Yagher. Vi fick göra lite som vi ville med karaktären.
Det vi gillade mest av allt var att spela in scenerna där the Crypt Keeper summerar avsnitten. De regisserades oftast av Kevin. Då kunde vi spåna rätt hämningslöst. Vi gjorde parodier på populära reklamfilmer och drev med andra teveprogram.

Inför varje ny säsong fick John göra mängder av reklam för serien.

– På en vecka kunde jag göra 50-60 radiointervjuer och alla ville höra mig prata som the Crypt Keeper. Det gjorde att jag fick improvisera väldigt mycket och det hjälpte mig också att utveckla karaktären ytterligare. Med åren växte jag och the Crypt Keeper ihop.

Jag gissar att fans ofta ber dig använda rösten för att skoja med sina vänner och bekanta …

– Ja, det händer hela tiden. Folk ber mig ofta ringa deras mor – och farföräldrar och tacka dem, som the Crypt Keeper, för att de fick se Tales from the Crypt hos dem när deras föräldrar förbjöd dem att se serien.

John berättar också att han under årens lopp fått mängder av erbjudanden att använda the Crypt Keepers röst i olika kommersiella sammanhang.

– Det har varit allt från reklamjobb till att spela in rösten för spökhus i temaparker. Men jag har alltid tackat nej eftersom jag inte äger rättigheterna till karaktären. Ett tag använde jag rösten på min telefonsvarare, men det var så många som bara ringde för att höra den och sedan lade på, så jag fick ta bort den.

Han har givetvis också använt rösten till att privat skoja med vänner och kollegor.

– Men inte bara som the Crypt Keeper. Jag älskar att skapa egna karaktärer. Jag hade en manager under många år. Till henne brukade jag ringa och låtsas vara en massa olika figurer. Hon brukade alltid spela med som om det var verkliga personer hon pratade med, haha.

Tre killar nakna från midjan och ned

John började sin karriär i New York.

– Jag flyttade dit 1980 från Baltimore för att bli den nye Dustin Hoffman.

Han fick en roll i en pjäs off-Broadway, men den lades ned efter bara tre veckor. John beskriver åren i New York som tuffa.

– Det är en dyr stad att leva i, konkurrensen var hård och jag hade varken agent eller kontakter i branschen. Mellan varven fick jag försörja mig på diverse ströjobb. Ibland uppträdde jag utanför Metropolitan-museet. Om det var fint väder kunde jag tjäna en hyfsad slant. Om det regnade fick jag tigga jobb hos kompisar som drev målerifirma och klädbutik.

Det dröjde fem år innan John fick stå på en scen igen.

– Jag fick en roll i en off-Broadway musical som hette Three Guys Naked from the Waist Down och handlade om en ståupp-komiker.

Pjäsen blev en framgång och John blev kontaktad av talangscouter som sökte folk till en ny Idol-liknande teveshow som hette Star Search.

– De undrade om jag ville ställa upp som stand-up-komiker. Jag förklarade att jag aldrig varit komiker, utan bara spelade en sådan roll i pjäsen. När de berättade att förstapriset var 100 000 dollar sa jag ”Äh, vad fan. Jag ställer upp”, haha.

John klarade sig fint i tävlingen med sin improviserade satir om en tevebesatt kille som hela tiden zappar mellan olika kanaler. Inför varje ny veckofinal fick han lägga till nytt material. Han skapade nya figurer med olika röster och det rullade på bra.

–Jag pendlade mellan teveprogrammet i Los Angeles och Three Guys Naked from the Waist Down i New York.  I semifinalen slog jag ut en komiker vid namn Rosie O´Donnell och i finalen vann jag över ”Sinbad” (David Adkins). Vi var alla tre helt okända i branschen då.

Från Tom Jones till Star Trek och en tvåhövdad jätte

Efter segern i Star Search flyttade John till Los Angeles.

– Trots framgångarna med tävlingen och pjäsen i New York visste ingen vem jag var i Los Angeles. Jag fick börja om från början igen.

Under tiden som John sökte film- och tevejobb och gick på provfilmningar bokade hans agent in en hel del jobb som stand-up-komiker.

– Jag fick åka på turné och öppna för Tom Jones, The Temptations och Four Tops. Jag använde den tevebesatte karaktären från Star Search som grund och byggde sedan på med mer nytt material. Det slutade med en hel pjäs på samma tema som hette Confessions of a TV Junkie. 

Det var också framgångarna som stand-up komiker med en massa olika röster som gjorde att John började få mer jobb inom film och TV. Först som ”vanlig” skådespelare i mängder av teveproduktioner och sedan även som röstskådespelare.

John, som också uppträtt tillsammans med Robin Williams på scen, har synts i en lång rad komedier, men även i serier som Par i brott, Star Trek: Voyager, NSIS, CSI och Cold Case. Listan på datorspel, animerade filmer och teveserier där han medverkat med sin röst är ännu längre. Bland åtskilliga hundra produktioner har vi kunnat höra honom i Scooby-Doo, Smurfarna, Dexters labb, Teenage Mutant Ninja Turtles och Timon & Pumbaa.

På senare tid har vi också hört John i Prinsessan och grodan (2009), Monsters University (2013), Minioner (2015), Husdjurens hemliga liv (2016), The Emoji Movie (2017) och Dumma mej 3 (2017).

– Jag spelade också den högra halvan av den tvåhövdade jätten i Jack The Giant Slayer (2013). Resten av kroppen spelades av Bill Nighy (Love Actually).

Det var en ”live-action”-film, fritt baserad på sagan om Jack och bönstjälken och regisserad av Bryan Singer (X-Men), som krävde hårt fysiskt jobb av skådespelarena.

– Vi fick gå omkring i PVC-dräkter med inbyggda sensorer och små prickar över hela ansiktet om dagarna som animatörerna sedan använde för att skapa karaktärens utseende i datorerna. Även om de lade till en massa detaljer i efterhand – som den ruggiga hyn, de fula tänderna och de galna ögonen – så kan man ändå faktiskt se att det är jag.

John tillbringade fyra månader i London och berättar att det var en intressant upplevelse.

– Även om jag och Bill bara fick hålla till i en studio medan de andra skådespelarna fick filma på olika exotiska platser, haha.

En bra röst åldras aldrig

John återkommer ofta till att det var den ikoniska rösten som the Crypt Keeper som gjorde honom känd och öppnade dörren för en 37 år lång karriär i film – och tevebranschen.

–Jag är väldigt tacksam för den rollen. Framgångarna med Tales from the Crypt banade verkligen vägen för mig och efter serien har det bara rullat på. När man blir äldre är det svårare att få roller för film och teve. Därför är det fantastiskt kul att ha en karriär som röstskådespelare att falla tillbaka på och fortsätta jobba med. Åldern har ingen betydelse när jag ger röst till en superhjälte eller ett knasigt djur.

Med dagens moderna teknik behöver John inte heller provspela på plats för en roll.

– Jag kan sitta hemma, skapa röster och maila dem till producenterna. Eller göra audition via Skype.

Vad är det som gör dig till en bra röstskådespelare? Vad är det svåraste förutom att anstränga rösten rent fysiskt?

– Det är en bra fråga. Det svåraste är nog att hitta rätt röst till olika karaktärer. Provspelningar är tuffa, jag gör nog åtskilliga hundra om året som inte leder till något jobb.  

Får du bara ett manus med repliker eller även se filmklipp?

– Det skiftar. Ibland får jag bara en beskrivning av en figur och hur man tänker sig ett koncept. Ibland kan jag få foton eller teckningar. Gäller det en serie som redan visas på teve brukar jag få ett klipp.
Förr brukade jag oftast göra en audition i en studio med regissören som då kunde berätta mer ingående om vad han hade tänkt sig. Nu när jag gör så mycket röstprov hemifrån får jag ofta försöka gissa mig till vad de vill ha. Ibland prickar jag rätt, ibland inte.
Men jag ska inte sticka under stol med att jag har en fördel av mitt namn. Jag får mycket jobb tack vare min erfarenhet och från folk som jag jobbat med tidigare och som vet vad jag kan.

Noshörningen som gav näsblod

John berättar att det svåraste med jobbet är att ge röster till olika djur.

– Många gånger vill filmmakarna inte att djuren ska prata, bara låta som djur. Det är en tuff utmaning att få fram ett djurs personlighet utan att prata. Samtidigt som de ska låta som det djur de är ska man även ge figuren en mänsklig touch utan att överdriva för mycket. Det är en knepig balansgång.

Som exempel tar John besöket hos Disney när han skulle göra audition för rollen som tvättbjörnen Meeko i Pochahontas (1995).

– Jag visste inte mer än att djuret inte skulle prata. Jag fick gissa mig till vilka ljud de ville ha genom att titta på de storyboards som visade allt som Meeko skulle råka ut för i filmen. Jag tror jag höll på i trekvart med att göra en massa olika läten som passade till de scenerna.

John gjorde även Meekos röst i uppföljaren Pochahontas 2: Resan till en annan värld (1998).

Proceduren var ungefär densamma när han gjorde audition för rollen som draken i Peter och draken Elliott (2016).

– Från början hade man bara tänkt använda en massa olika ljudeffekter för draken. Men regissören David Lowery var ett fan och ville låta mig försöka hitta en röst till Elliott istället. Det är fortfarande en av de bästa produktioner jag jobbat med.

John har också gjort en del röstjobb för Simpsons.

– Även här har det handlat om att göra en massa olika djurläten – allt från jultomtens renar till en åsna som blev förälskad i Homer. En gång ringde producenterna och berättade att man höll på med ett avsnitt där Homer och Bart släppte loss en massa djur från ett zoo. ”Hur många djur kan du låta som”? undrade de. ”Hur många behöver ni?”, svarade jag. Exakt hur många djur jag gjorde minns jag inte. Det enda jag minns är att jag fick näsblod efter att ha fnyst som en noshörning i flera timmar.

Benranglet rockar och rappar – och blir barntillåten

John fortsatte att göra the Crypt Keepers röst under många år även efter att Tales from the Crypt lagts ned. Figuren dyker, förstås, upp i båda långfilmerna Demon Knight (1992) och Demon Knight (1996) som baserades på serien. En tredje film, Rituals, gjordes också 2001.

Även här repriserade John sin klassiska röstfigur, men kopplingen till teveserien plockades bort eftersom de båda filmerna floppade ekonomiskt. Filmen visades i Asien och gick inte upp på bio i USA förrän 2006. Titeln Tales from the Crypts Presents lades inte till förrän dvd-utgåvan släpptes samma år.

När producenterna fick veta att John kunde sjunga lanserade de en skiva med julsånger. På Have Yourself A Scary Little Christmas (1994) sjunger (och rappar) the Crypt Keeper bisarra parodier på diverse julsånger.

Plattan, som innehåller klassiker som Juggle Bells, We Wish You´d Bury the Missus och Should Old Cadavers Be Forgot, blev en stor succé och är idag en åtråvärd samlarpryl. Även Tales from the Crypt: Monsters of Metal (2000) där the Crypt Keeper presenterar låtar med Heavy metalband som Pantera, Anthrax och Megadeath är en svårfunnen raritet.

John lånade också ut rösten som det ikoniska benranglet till en animerad serie för barn: Skräckisar (Tales from the Crypt Keeper). Serien fick tre säsonger mellan 1993 och 1994 och bestod av 39 avsnitt – alla utan blod, snusk och våld, förstås.

I säsong två fick the Crypt Keeper tampas med en rival, the Vault Keeper (vars röst gjordes av David Hemblen). Secrets of the Cryptkeeper´s Haunted House (1996-1997) var ett tävlingsprogram för barn där the Crypt Keeper (komplett med Johns röst) var programledare.

2000 förvandlades också Tales from the Crypt till en radioserie för Syfy Channel. John återvände som skelettets röst, men bara åtta av de planerade tretton avsnitten spelades in. Avsnitt åtta sändes heller aldrig eftersom det ansågs för groteskt.

Senaste gången John gjorde den klassiska rösten var 2012. Då för hyllningsprogrammet Tales from the Crypt: New Year´s Shockin´Eve (2012) där han guidade tittarna genom den hyllade seriens bästa avsnitt.

Dags för comeback?

Tales from the Crypt rullar regelbundet på amerikansk teve och är populärare än någonsin. Det har förstås väckt teveproducenternas intresse och det ryktas ständigt om att serien ska väckas till liv igen.

2011 köpte en av originalseriens manusförfattare, Gilbert Adler, rättigheterna och försökte utveckla en fortsättning. Tanken var att man då skulle överge konceptet med korta, avslutande avsnitt till förmån för följetångsberättelser – och dumpa the Crypt Keeper. Inget tevebolag nappade dock på idén.

M. Night Shyamalan (Sjätte sinnet) gjorde ett nytt försök så sent som 2016. Kabelkanalen TNT beställde en serie på tio avsnitt i samma episodform som originalet – men även här utan the Crypt Keeper. Planen var att serien skulle få premiär i år, men även den har skrotats. Orsaken lär ha varit rättighetsbråk.

Men det talas fortfarande om att damma av Tales from the Crypt. Vet du om det händer något mer på den fronten nu?

– Senast jag pratade med det gamla producentgänget fick jag höra att rättigheterna till serien är till salu igen och att de vill försöka köpa tillbaka dem. Mer än så vet jag inte men jag hoppas att de lyckas.
Problemet är att det var en dyr produktion då och den skulle antagligen bli ännu dyrare idag om man vill hålla samma höga kvalitet. Men jag håller tummarna. Det hade varit kul att dra igång serien igen.

Men det är ju självklart att de andra försöken har misslyckats. Man kan inte göra Tales from the Crypt utan The Crypt Keeper …

– Precis. Dessutom tror jag att mycket av framgångarna för serien låg i att vi höll oss så nära tonen och hela konceptet med den tecknade förlagan. Och the Crypt Keeper var en viktig länk i det hela, det var han som höll ihop historierna. Han var ju kittet i hela upplevelsen.

Vet du var the Crypt Keeper finns idag?

– Så vitt jag vet är dockan inlåst i ett förråd i Kevin Yaghers studio tillsammans med en massa andra prylar från serien.

Bra, då behöver ni inte leta när det är dags för comeback.

– Haha, nej. Men mekaniken behöver antagligen repareras och han behöver förmodligen också få lite ny hud, haha. Annars är vi redo. ”People around the world are dying to see some more Tales from the Crypt”, skrockar John i luren och skelettets berömda skratt ekar hemma i köket långt efter att vi lagt på.