Få har väl undgått vinterstormen i vattenglaset som följde på att Martin Scorsese nämnde att han inte var särskilt förtjust i Marvels filmer. Han ser dem mer som åkattraktioner på ett nöjesfält än berättelser, och i princip så långt bort man kan komma ifrån den typ av djupgående karaktärsstudier och utforskande av mellanmänskliga relationer som alltid intresserat honom som regissör.
I min mening en inte särskilt kontroversiell ståndpunkt trots att jag själv håller flera filmer ur Marvelsviten mycket högt. Men i dessa dagar då den olyckliga kombinationen av blixtsnabba informationsflöden och en lättstött, grälsjuk allmänhet sätter mycket av agendan lät givetvis inte överreaktionerna och anklagelserna om elitism vänta på sig. Den intresserade kan med fördel läsa Scorseses på nätet tillgängliga replik som publicerades av The New York Times fjärde november.
I och med att allt detta sammanföll med lanseringen av The Irishman spelade diskussionen givetvis in en del i mottagandet. På IMDB envisas man med att i artiklar och skämtsamma memes hänvisa till filmen som kulmen på Scorseses MCU, Mobster Cinematic Universe, istället för Marveldito, och snacket om specialeffektstunga sekvenser i filmen har ofta fått ett drag av “Amendurå!”. Fånigt men väntat.
Den del av kritiken som har viss relevans ligger på just effektsidan. Det tar tid att vänja sig vid den digitalt föryngrade ensemblen bestående av Robert De Niro, Al Pacino och Joe Pesci. Den senare avbröt för övrigt sin pension efter mycket övertalning för att ta sig an rollen som Russell Buffalino.
Det blir uncanny valley deluxe när man ska sälja in att datoranimerat rosenkindade karaktärer ska passera för tjugonågonting trots genomgående storartat skådespeleri från alla inblandade. De Niro som titelns irländare Frank Sheeran blir till ett personporträtt som pekar ut ett mycket större samhälleligt problem: korruptionen och vinningslystnaden som framhärdar oavsett vilka som offras på vägen.
Hans resa från vanlig knegare till torped och senare genomrutten fackpamp med okänt antal liv på sitt samvete målar upp en svärtad bild av amerikansk offentlighet och (närings)liv. Scorsese visar hur maffians förhållningssätt i mångt och mycket satt tonläget för även de laglydiga delarna av det amerikanska samhället som genom en utbredd och ingrodd tystnadskultur är en garant för hela det ruttna systemets fortlevnad.
Detta låter säkerligen torrt och abstrakt men kommer i filmen fram genom en imponerande räcka av väldigt mänskliga scener. De gör mycket av kontrasten mellan den pratglade Jimmy Hoffa (Pacino) och hans storvulna och ofta uttalade ideal om solidaritet och gemenskap och de tysta (för att hålla bättre vid eventuell rättegång) överenskommelserna som sluts av hans maffiabröder.
Mycket tanke- och känsloväckande och en ytterligt njutbar upplevelse över hela linjen tack vare utsökt foto, klippningen av Thelma Schoonmaker och ett fantastiskt musikval.
THE IRISHMAN
DRAMA
Producerad: 2019
Format: SVOD 1,85:1 HD
Utgivare: Netflix
Längd: 209 min
Betyg: 9