Rösten från andra sidan (1973)
Mina tre favoritskräckfilmer hade alla premiär samma år: Exorcisten, The Wicker Man och Rösten från andra sidan. Jag har svårt att välja mellan dem. Men Rösten … är minst känd, så det får bli den.
I Nicholas Roegs lika vackra som skrämmande Daphne Du Maurier-filmatisering reser ett gift par till Venedig för att bearbeta sorgen efter att deras dotter drunknat. En mördare smyger i gränderna, en blind kvinna säger att hon kan se den döda dottern och på hotellet utspelar sig filmhistoriens snyggaste sexscen mellan Julie Christie och Donald Sutherland.
Trasdockan (1955)
Föräldralösa barn jagas av ondskefull präst i Charles Laughtons förtrollande thriller som lyckas som ingen annan film fånga barnens utsatthet. Man ser allt ur deras perspektiv och prästen, diaboliskt spelad av Robert Mitchum, är monstret under sängen som de inte kan fly från.
Den falske profeten som gärna citerar Bibeln, men löser problem med sin stilett. En förtrollande saga med becksvarta skuggor och tindrande ljus, som om Astrid Lindgren regisserat en film noir.
South Park: Bigger, Longer & Uncut (1999)
I år har det gått över 20 år sedan världens bästa teveserie blev långfilm. Jag har sett den här fler gånger än någon annan film. Historien om hur en moralpanik leder till fascism och krig är fortfarande lika relevant.
Filmen är dessutom en grandios musikal med vackra ballader. Och inget kommer någonsin att vara lika roligt som när Cartman hittar ett klipp med sin mamma på en tysk porrsajt.