Alla svenska försök till genrefilm ska uppmuntras, inte minst skräckfilmer. De behövs för att röra om i grytan. I princip har jag heller inget emot att man plundrar gamla skräckfilmer på idéer och återanvänder välbeprövade klichéer efter genrens oskrivna regelbok. Det kan bli rätt bra ändå. Men då krävs det att man gör det på rätt sätt. Antingen med glimten i ögat som en hyllning till sina favoriter eller så erkänner man att man lånat rakt av från sina förebilder.
Oskar Mellander och Tord Danielsson (manus och regi) gjorde det inte lätt för sig när de inför biopremiären hävdade att de hade gjort ”den första riktiga svenska skräckfilmen”.
Men det stämmer ju inte.
Bröderna Ersgård och Besökarna gjorde skräck med nästan exakt samma upplägg redan 1988.
Storyn här är precis lika välanvänd.
Fredrik (Linus Wahlgren) och Shirin (Dilan Gwyn) flyttar in i ett nyköpt parhus tillsammans med hans femårige son Lucas (Eddie Eriksson-Dominguez). Fredrik får jobb på annan ort och Shirin får tillbringa mycket tid ensam med Lucas.
Vi fattar direkt att det kommer börja hända otäcka saker för huset vägg i vägg är obebott, förfallet och utstuderat spöklikt. Lucas börjar också snart prata om en låtsaskompis som bor i väggarna.
Shirin blir livrädd för alla mystiska knackningar och ljud. Ändå tänder hon aldrig lamporna när hon smyger runt i huset. Nåja, det hör ju till genren att folk uppför sig ologiskt och konstigt.
Men skådisarna är trovärdiga, särskilt Dilan Gwyn förstås. Allt kretsar ju kring henne. Rent tekniskt fungerar filmen också bra. Visuellt ambitiöst. Snyggt med foto, ljus och scenografi. Ljudeffekterna utnyttjas skickligt. Men jag hävdar fortfarande att det är fusk att bara skrämmas genom att dra upp volymen till max. Måste man förlita sig på tonläget, så faller hela konceptet platt till marken om man sänker volymen lite.
Det är också det stora problemet här – att man inte har mer än plötsliga ljud-attacker att komma med. Som skräckfilm är det inte speciellt nyskapande eller ens spännande. Vi har sett samma scenario tusen gånger förut. Alla ”jump-scares” och effektljud är extremt förutsägbara och nästintill rakt av plagierade. Man kan lätt bocka av varenda scen som lånats från The Babadook, The Conjuring, Paranormal Activity, Insidious och The Grudge.
Tyvärr en fantasilös kliché-orgie som inte skrämmer mig, inte ens med ljudet uppskruvat ett par extra snäpp.
ANDRA SIDAN
SKRÄCK
Producerad: 2020
Format: SVOD 16:9 HD
Utgivare: SVT Play
Längd: 87 min
Betyg: 3/10