Film Skön läsning Favoriter ur arkivet

Konsten att fejka verkligheten

Film handlar om att skapa en illusion av verkligheten. ”Found footage” är en tidlös genre som rör sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet.

Annons:

 

”Found footage”  är filmer som vill få oss att tro på häxor, utomjordingar, spöken och sjöodjur.

Det har blivit svårare än någonsin att skilja på fakta, fantasi och på rena lögner.

Fejknyheter har blivit ett begrepp som översvämmar flödet på sociala medier, men som också allt oftare lyckas nästla sig in i de mer traditionella kanalerna. Trollfabrikerna växer och desinformationskampanjerna ökar.

Numera krigar stormakterna framgångsrikt med hjälp av Facebook, Twitter, Instagram och falska nyheter fabriceras med rasande fart för att skapa motsättningar, kaos och förvirring.

”Found footage” handlar om filmer som anstränger sig lite extra för att vi ska tro att det vi ser faktiskt händer på riktigt.

Det blir mycket skrikande och springande. Ofta även en smått epileptisk upplevelse när skakiga handkameror ska skildra skräcken av ”verkliga” händelser som ”dokumenterats” på diverse upphittade kamerarullar och videoband. 

Vi gräver bland filmerna och hittar både gammalt och nytt i en genre som ligger helt rätt i en tid där trenden med att fejka verkligheten bara tycks växa.

 

Cannibal Holocaust (1980)

En grupp ungdomar reser till Sydamerikas djungler för att göra en dokumentärfilm om Amazonas urinvånare, men försvinner spårlöst. Den expedition som skickas ut för att leta efter dem hittar bara gängets filmkamera.

Filmarnas makabra öde återberättas sedan främst genom de framkallade filmsnuttar som redaktionen på en tevestation i New York går igenom inför ett planerat specialprogram om de försvunna ungdomarna.

Ruggero Deodatos våldsamma drama tillhör de mest avskydda och mytomspunna filmer som någonsin gjorts. Det blev också filmen som ”officiellt” startade hela ”Found footage”-genren. Tio dagar efter premiären beslagtogs filmen av italienska myndigheter. Regissören häktades och anklagades för att ha gjort en ”snuff-movie” – det vill säga de som blir dödade i filmen blir också dödade på riktigt.

Deodato var antagligen väl medveten om att ryktet skulle uppstå eftersom han övertalade skådespelarna att skriva på ett kontrakt om att inte visa sig för media förrän ett år efter premiären. Men när regissören insåg att han riskerade livstids fängelse tvingades han visa upp rollbesättningen – och dessutom avslöja hur några av de mest kontroversiella specialeffekterna gjordes (bland annat scenen med en kvinna som blivit spetsad på en påle). Deodato friades från misstankarna, men dömdes till fyra månaders villkorlig dom för brott mot Italiens djurskyddslagar eftersom man dödade djur på riktigt i filmen.

Cannibal Holocaust blev dock totalförbjuden i Italien och var så fram till 1984 då en censurerad version släpptes. Bortsett från de osmakliga djurslaktscenerna är filmen fortfarande en sällsynt omskakande, plågsamt realistisk och ruggigt intensiv upplevelse. Och den bästa av alla filmer i genren.

 

UFO Abduction (1989)

Ännu en film som tillsammans med nyinspelningen (Alien Abduction: Incident at Lake County, 1998) blivit mytomspunnen och som under flera år påstods visa äkta klipp på hur folk rövas bort av rymdvarelser. Dessa klipp skulle tidigare ha varit hemligstämplade av den amerikanska regeringen.

I själva verket är historien om hur Eric (Tommy Giavocchini) under en födelsedagsfest för sin femåriga brorsdotter fångar ett sensationellt, utomjordiskt bortförande med sin videokamera en helt vanlig spelfilm med manus, skådisar och regissör (Dean Alioto).

Rymdvarelserna gestaltas av barn i gummidräkter, något som man också avslöjar i extramaterialet på den dvd-utgåva som släpptes ifjol.

 

The Last Broadcast (1995)

Johnny Avkast (Steve Avalos) och Locus Wheeler (Lance Weiler) är programledare för Fact or Fiction – ett kabelteve-program om olösta mysterier och paranormala händelser. Tillsammans med ett filmteam beger de sig ut i Pine Barrens – ett vidsträckt skogsområde utanför New Jersey på den amerikanska östkusten – för att leta upp det legendariska monstret The Jersey Devil.

Avkast försvinner spårlöst och resten av sällskapet hittas brutalt mördade, förutom mediet Jim Suerd (James Seward) som anklagas för mord och även fälls för dåden. Dokumentärfilmaren David Leigh (David Beard) bestämmer sig för att ta reda på sanningen om fallet.

När han kommer över en låda med hittills okända videoband från filmteamets ödesdigra resa inser han snart att det finns en helt annan historia bakom morden. Hyfsad ”fejkdokumentär” som dock inte blir riktigt spännande förrän precis i slutet när twisten avslöjas.

 

The Blair Witch Project (1999)

Daniel Myrick och Eduardo Sánchez har aldrig erkänt att de sett The Last Broadcast.

Men det är rätt uppenbart varifrån de hämtade mycket av inspirationen till sin hyllade (och mycket bättre) fejkdokumentär.

Här följer vi tre ungdomar som beger sig ut för att göra en dokumentärfilm om en (påhittad) mytomspunnen häxa som sägs husera i de hemsökta, oändliga skogarna utanför Burkittsville i Maryland.

Ungdomarna går vilse och försvinner. Ett år senare hittas en trave videoband av en skallgångskedja och ungdomarnas öde rullas upp för oss i form av deras egna filmklipp.

Det blir närgånget, realistiskt och mycket kusligt.

Myrick och Sánchez har med små medel skickligt skapat en känsla av att det vi ser faktiskt händer på riktigt. Illusionen blir total också tack vare improviserande, duktiga skådisar som verkligen övertygar när paniken och hopplösheten växer och den osynliga ondskan kryper allt närmare. För den yngre generationen är det här filmen som startade hela ”Found footage”-genren.

Den första uppföljaren, Book Of Shadows: Blair Witch 2 (2000) är totalt misslyckad. Men Blair Witch (2016), som fortsätter där originalfilmen slutade och helt ignorerar tvåan, är inte alls tokig, även om man inte lyckas återskapa ettans intensitet och uppgivna undergångskänsla.

 

Incident at Loch Ness (2004)

Underhållande och stämningsfull låtsasdokumentär där regissören Werner Herzog (som spelar sig själv) ska göra en dokumentär om det legendariska Loch Ness-odjuret. Som en film i filmen håller filmmakaren John Bailey (som även han spelar sig själv) dessutom på att spela in en egen dokumentär om regissören Herzog med titeln Herzog in Wonderland.

Stämningen mellan filmteamen i ett blåsigt och kallt Inverness blir snabbt irriterad. Herzog är skeptisk till monstrets existens och avfärdar alla vittnesmål som ett resultat av masspsykos. Grälen mellan Herzog och producenten Zak Penn blir allt mer hätska, inte minst sedan det visar sig att två av regissörens medarbetare är skådisar, inhyrda i hemlighet av Penn. Samme Penn har även i smyg beställt ett konstgjort sjöodjur för att skapa lite mer dramatik i filmen.

Tillvaron förändras dramatiskt för alla inblandade när liket av en besättningsman flyter upp och även den misstrogne Herzog tvingas inse att det faktiskt verkar finnas något stort och hotfullt i den mytomspunna sjöns mörka djup.

 

 

Welcome to the Jungle (2007)

Teorierna om Michael Rockefellers öde är många.

Den 23-årige Rockefeller, son till den amerikanske affärsmannen och blivande vicepresidenten Nelson Rockefeller, deltog i en expedition som skulle studera infödingsstammar på Nya Guinea när han spårlöst försvann 1961.

Teorierna säger att han antingen drunknade, blev dödad av hajar eller krokodiler, eller blev tillfångatagen och uppäten av kannibaler. Andra hävdar att Rockefeller i själva verket levde tillsammans med en okänd infödingsstam i de outforskade djunglerna under många år och dog av naturliga orsaker.

Varken de forskningsexpeditioner som rest i hans fotspår, dokumentärer som gjorts eller böcker och artiklar som skrivits har kunnat bevisa exakt vad som hände Rockefeller. (Hans kropp har aldrig hittats och Rockefeller blev officiellt dödförklarad 1964.)

I Welcome to the Jungle reser fyra amerikanska ungdomar, övertygade om att Rockefeller lever, till Nya Guinea för att leta upp honom och sedan sälja intervjun för en miljon dollar. Det lyckas förstås inte. Istället blir de tillfångatagna av blodtörstiga urinvånare och filmen förvandlas snabbt till en (rätt hyfsad) remake av Cannibal Holocaust.

 

Paranormal Activity (2007)

Det går inte att blunda för de senaste årens allra största kassapjäs i ”Found footage”-genren.

Här möter vi Micha (Micah Sloth) och Katie (Katie Featherston), ett ungt par som får bevis för att det verkligen spökar i deras hus när de tittar igenom materialet som deras övervakningskameror spelat in.

Här finns varken action eller snaskiga effekter. Ändå skräms man effektivt på ett sätt som få andra moderna filmer lyckats med. Oren Peli (manus och regi) har med subtil finess och minimala medel skapat en rejält obehaglig rulle som verkligen känns äkta.

Konceptet har kopierats åtskilliga gånger sedan dess, men aldrig överträffats. (Ingen av de officiella uppföljarna eller prequelsen håller samma klass).

 

Diary of the Dead (2007)

En grupp universitetselever spelar in en skräckfilm i skogarna utanför Pittsburgh när de får höra på nyheterna att kaos brutit ut i landets större städer och att folk går till angrepp mot varandra. Teamet drar iväg i sin husbil, men blir snart stoppade av horder av zombier som går till anfall.

George A. Romero (1940-2017) ville återgå till sina rötter med den här lågbudgetrysaren och lyckas faktiskt rätt bra. Filmen har ingen direkt koppling till hans andra zombierullar, även om det finns vissa blinkningar och det rent tidsmässigt antyds att handlingen utspelar sig ungefär samtidigt som händelserna i Night of the Living Dead (1968). Stundtals ganska spännande.

Precis som med John Carpenter var Romero som bäst när han fick göra film på sitt eget sätt utanför bolagssystemets begränsningar.

 

Närkontakt – The Fourth Kind (2009)

Under 40 år har ett stort antal människor försvunnit spårlöst i den lilla kuststaden Nome i Alaska. Trots omfattande utredningar från både lokala myndigheter och FBI har ingen kunnat förklara vart människorna tagit vägen.

Ryktena påstår att de försvunna kidnappats av utomjordingar (att bli bortförd av rymdvarelser är den fjärde graden av närkontakt enligt UFO-forskarens J. Allen Hyneks 70-tals-kategorisering.)

När psykologen Abigail Tyler (Milla Jovovic) börjar videofilma terapisamtal med en grupp patienter upptäcker hon att de alla har samma märkliga upplevelser av mystiska, nattliga besökare gemensamt och som tycks leda till en förklaring på de märkliga försvinnandena.

Överraskande kuslig fejkdokumentär (med manus och regi av Olatunde Osunsanmi) som bygger på verkliga händelser. Här finns flera scener som verkligen kryper in under huden.

 

Grave Encounters (2011)

I teveprogrammet Grave Encounters undersöker en grupp spökjägare olika övernaturliga fenomen. När man ska spela in ett avsnitt i det nedlagda, påstått hemsökta mentalsjukhuset Collingwood Psychiatric Hospital försvinner både filmarna och deras utrustning. Sju år senare dyker videobanden upp och avslöjar teamets bisarra öde.

En amerikansk recensent kallade den här kultförklarade filmen ”den mest skrämmande sedan The Ring”. Det är att ta i, men det finns onekligen en påträngande atmosfär som berör och ett par sekvenser som verkligen bränner till. Uppföljaren (2012) är inget att offra tid på.

 

Apollo 18 (2011)

Av olika orsaker ställde NASA in flera planerade månfärder under 70-talet.

Apollo 18 var en av dessa inställda expeditioner, men i Gonzalo López-Gallegos rysare landar man i största hemlighet på månen i december 1973.

Orsaken till att USA inte gjort fler månfärder är att Apollo 18 aldrig återvände till jorden och att besättningen (som skulle placera ut detektorer på månen för att varna om förestående ryska missilattacker) mystiskt försvann.

Astronauternas öde återberättas i ”nyligen upphittade filmklipp”. Det är en fantasieggande skröna där en blodig rysk månlandare, märkliga fotspår och en död kosmonaut leder till en skrämmande insikt om att det inte bara är människor som landat på månen.

Spännande och sevärd rulle som förtjänstfullt utnyttjar flera gamla konspirationsteorier.

Trivia: Bob Weinstein, dåvarande chef för bolaget bakom filmen, hävdade i flera intervjuer att filmen verkligen bestod av upphittade, äkta filmklipp. ”Vi spelade inte in något material själva. Vi hittade det, baby”, sa Weinstein. Hans uttalande fick så mycket uppmärksamhet att NASA beslöt sig för att publicera en officiell dementi där man förklarade att ”Apollo 18 inte alls är en dokumentär, utan en fiktiv spelfilm”.

 

Chernobyl Diaries (2012)

Chris (Jesse McCartney), hans flickvän Natalie (Olivia Taylor Dudley) reser tillsammans med kompisen Amanda (Devin Kelley) runt Europa. På väg till Moskva gör de uppehåll i Kiev för att hälsa på Chris bror Paul (Jonathan Sadowski).

Paul föreslår att de ska göra en ”extremutflykt” och drar med guiden Uri (Dimitri Diatchenko) och två andra unga turister till Pripyat, en övergiven stad inne i den förbjudna zonen vid det havererade kärnkraftverket i Tjernobyl. Paul viftar bort oron för radioaktiv strålning. Han påstår att det nu är ofarligt att besöka området och att de militära vakter som är posterade runt byn bara är för syns skull.

Efter en rundvandring i de spöklika husen upptäcker ungdomarna att deras bil blivit utsatt för sabotage. När mörkret faller inser de också att de inte är ensamma …

Regissören Brad Parker återanvänder skickligt alla gamla slitna genreklyschor. Den dystra, närgångna atmosfären gör också sitt till och man levererar även ett par effektiva ”Jump scares”.

 

Willow Creek (2013)

Jim (Bryce Johnson) är inbiten Bigfoot-fantast och övertygad om att den legendariska monsterapan verkligen existerar. Han övertalar sin betydligt mindre entusiastiska flickvän Kelly (Alexie Gilmore) att följa med honom på en ”romantisk campingtur” till Six Rivers nationalpark i norra Kalifornien.

Tanken är att Jim själv ska försöka fånga den märkliga varelsen på film på samma plats där Roger Patterson 1967 påstod sig ha filmat monstret. Redan första natten hör paret mystiska ljud i skogen. Så också följande natt, men då är ljuden betydligt mer aggressiva och närmare deras lägerplats. Den tidigare så skeptiska Kelly börjar undra om historierna om Bigfoot kanske, trots allt, är sanna.

Det har gjorts mängder av filmer om Bigfoot-fenomenet och den här rullen – med manus och regi av Bobcat Goldthwait (galningen Zed från Polisskolan-serien) – bryter visserligen ingen ny mark, men det är faktiskt en av de allra bästa i genren. I sina bästa stunder blir det Blair Witch-otäckt och en lång scen där vi bara ser de skräckslagna huvudpersonerna, hopkurade och skräckslagna i sitt tält, prata in i sin kamera är rejält nervpirrande.

Man kan verkligen känna paniken växa hos det unga paret och liksom de sitter vi på helspänn under vad som känns som en evighet.

 

Skinwalker Ranch (2013)

Skinwalker Ranch (som fått sitt namn efter lokala sägner om Navajoindianernas illasinnande häxor, ”Skin Walkers”) är en stor gård belägen sydöst om staden Ballard i delstaten Utah. Platsen har blivit världsberömd för de mängder av UFO-observationer och andra övernaturliga fenomen som folk upplevt här under de senaste 50 åren.

Regissören Devin McGinn överträffar faktiskt förväntningarna med en småkuslig och hyggligt spännande rulle där vi får följa en grupp UFO-loger som tar sig an de rapporterade fallen om märkliga ljud- och ljusfenomen, mystiska varelser och lemlästade betesdjur, samtidigt som man med DV-kameror dokumenterar fallet med ranchägarnas son som plötsligt försvunnit.

 

Prey (2014)

Ett gäng amerikanska ungdomar reser till Panama på semester. När de festar med en lokal tjej berättar hon om ett berömt vattenfall inne i en förbjuden del av djungeln. Trots varningarna om att det är samma område där den blodsugande Chupacabra sägs husera lockar de henne att ta med dem på en utflykt till vattenfallet.

När mörkret faller och guiden attackeras av något i mörkret går det upp för dem att det kanske finns en sanning i skräckhistorierna om den mytologiska besten.

Indigenous (som filmen också heter) fungerar hyfsat, trots att allt är väldigt förutsägbart. Regissören Alastair Orr undviker skickligt att visa monstret i bild. Allt vi ser är något som skymtar i ögonvrån i de mobilkamerainspelade klipp som hittas efter att ungdomarna blir attackerade och som filmen byggs upp av. Det skapar en stämning som också blir filmens räddning och behållning.

 

 

Area 51 (2015)

Nellis Air Force Base i Nevadaöknen, ”Area 51”, är en topphemlig militär flygplats vars existens den amerikanska regeringen officiellt förnekade ända fram till 2013. Sekretessen kring området och åratals observationer av mystiska ljusfenomen över basen har lett till mängder av konspirationsteorier. Enligt myten är det här USA förvarar kraschade UFO:n och gömmer döda och tillfångatagna rymdvarelser.

Vi möter konspirationsfantasterna Reid Warner, Darrin Bragg och Ben Rovner som alla spelar sig själva för att förstärka illusionen av att det här verkligen är en dokumentärfilm. Trion bestämmer sig för att bryta sig in på den hemliga basen och en gång för alla avslöja vad myndigheterna döljer för allmänheten.

Det har gjorts flera (misslyckade) filmer om mystiken kring Area 51. Förväntningarna på Oren Pelis rulle var stora och växte i väntan på att filmen äntligen skulle släppas. (Den spelades in 2009, men släpptes först sex år senare).

Tyvärr lyckas inte Peli återskapa samma otäcka realism som i Paranormal Activity. Area 51 tar alldeles för lång tid på sig att komma till skott. Det blir pratigt och segt och handlingen utspelar sig inte på basen förrän alldeles i slutet. Upplösningen blir virrig, platt och skrikig – och avslöjandet av Den stora hemligheten landar bara i en trött gäspning, tyvärr.

 

Population Zero (2016)

Stundtals obehagligt realistisk fejkdokumentär (regisserad av Adam Levins efter ett manus av Jeff Staranchuk, baserat på verkliga händelser) om ett ouppklarat mord på tre unga killar i april 2009.

Bara timmar efter att ungdomarna kallblodigt skjutits ihjäl i ett avlägset område, ”Zone of Death” kallat, av nationalparken Yellowstone erkände Dwayne Nelson (i filmen porträtterad av Duane Murray) dådet.

Trots ett detaljerat vittnesmål gick fallet aldrig till domstol. Detta eftersom brottet begåtts i en obefolkad trakt där det enligt amerikansk lag inte skulle gå att hitta en jury att ställa en misstänkt gärningsman inför. Nelson gick därför fri och morden har aldrig klarats upp.

När dokumentärfilmaren Julian T. Pinder (som spelar sig själv) reser till Yellowstone för att försöka reda ut sanningen gör han flera både överraskande och skrämmande upptäckter. Men ja, det är kanske som många kritiker sagt – det mest skrämmande med filmen är att det faktiskt finns ett område i Yellowstone som myndigheterna officiellt erkänner är ett perfekt ställe att begå och slippa bli fälld för mord och andra brott på.

 

As Above, So Below (2014)

De vises sten är ett fiktivt ämne med mirakulösa egenskaper. 

Medeltidens alkemister trodde att den kunde omvandla oädla metaller till ädla och dessutom bota sjukdomar och förlänga människors liv.

Efter en strapatsrik utgrävning i Irans bergstrakter hittar den unga alkemisten Scarlett (Perdita Weeks) en artefakt som antyder att De vises sten ska finnas gömd djupt under Paris gator.

Utrustade med kameraförsedda skyddshjälmar beger sig Scarlett tillsammans med sin expojkvän George (Ben Feldman), kameramannen Benji (Edwin Hodge), guiden Papilon (François Civil), dennes flickvän Siouxie (Marion Lambert) och kompisen Zed (Ali Marhyar) ned i den franska huvudstans vindlande katakomber.

Det dröjer, förstås, inte länge förrän de upptäcker att de mardrömslika tunnlarna ruvar på en ondskefull hemlighet.

Idén är bra och miljöerna är som gjorda för en skräckfilm. Det här är den första film som myndigheterna tillåtit spelas in på plats i Paris 300 km långa tunnelsystem. Men John Erick Dowdle (manus och regi) slarvar bort upplägget. Det blir bara stirrigt, förutsägbart och tröttsamt gapigt – och inte alls speciellt skrämmande.

 

Searching (2018)

Välförtjänt hyllad, tät och gripande film som helt utspelar sig via det vi kan se i mobilklipp, övervakningskameror och på dataskärmar.

Platsen är San Jose, Kalifornien. En morgon upptäcker änklingen David Kim (John Cho) att hans 16-åriga dotter Margot (Michelle La) har försvunnit efter att ha pluggat hos en kompis föregående kväll och förgäves försökt ringa honom under natten.

David anmäler Margot saknad och får hjälp av polisen Rosemary Vick (Debra Messing) att undersöka fallet. Vick anar snart att Margot kanske självmant valt att försvinna. Vick upptäcker också att Margot skaffat sig ett fejkat ID-kort och att trafikkameror fångat henne bakom ratten i en bil strax utanför stan. David vägrar dock tro att hans dotter frivilligt skulle rymma hemifrån och börjar göra egna efterforskningar.

Nyskapande, originellt och mycket spännande – och en lovande regidebut för Aneesh Chaganty.

Annons:

Noble Entertainment The Fourth Kind

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår