Någonstans i Mexico City i en nära förestående dystopisk framtid hålls en stor bröllopsfest med gräddan av stans överklass som gäster, inhysta i ett lyxigt hus omgivet av höga murar och privata vakter.
Ute på gatorna drabbar våldsamma demonstranter ur arbetarklassen samman med polis i protest mot de ökade klassklyftorna och ekonomiska orättvisorna i landet.
Ett gäng inkräktare tar sig in på bröllopsfesten. De mördar, plundrar och vandaliserar. Samtidigt sprider sig våldsamheterna till ett gemensamt uppror mot den sittande regimen. Militären utnyttjar kaoset till att överta makten i landet.
De kidnappar rika människor och kastar dem i koncentrationsliknande läger där de blir misshandlade, våldtagna och torterade medan deras anhöriga krävs på lösensummor. En del blir bara rånade och brutalt avrättade.
Marianne (Naian Gonzaléz Norvind) är bruden på bröllopet och dotter till en förmögen affärsman. Hon blir frustrerad när hennes familj vägrar hjälpa en tidigare anställd som dyker upp på festen och ber om hjälp för att betala hustruns akuta hjärtoperation.
Medan Marianne försöker skramla ihop pengar hinner mannen ge sig av. Marianne följer efter för att själv köra den sjuka kvinnan till sjukhus. Hon slipper undan den blodiga attacken i villan, men på vägen råkar hon istället i klorna på militären.
Michel Franco (manus och regi) har fått mycket kritik för sin film.
Redan innan premiären rasade folk på sociala medier och anklagade honom (som själv är ”vit” mexikan) för att exploatera rasistiska stereotyper. En scen i filmens trailer – där mörkhyade personer från arbetarklassen attackerar vita överklassmänniskor – fick blodet att svalla.
Men den biten har jag inga problem med.
Vi ser varje dag hur de eskalerande samhällsklyftorna runt om i världen resulterar i våld. Det är inte särskilt dystopiskt. Det är kanske inte heller så konstigt att frustrationen bland de fattigaste (som många gånger är icke-vita) till slut resulterar i upplopp. Jag försvarar inte våld, men förstår varför det kan hända.
De redan priviligierade och välbeställda får det bättre medan de sämst ställda bara får det ännu sämre. De galopperande socioekonomiska skillnaderna har förvandlat världen till en tickande bomb. Den framtiden är redan här. Att klyftorna blir allt djupare märks också här hemma.
Det illustreras rätt tydligt av att en av landets mest kända influencers på frågan om hur ekonomin ser ut i Aftonbladet svarar; ”Just nu är den inte den bästa. Jag har precis köpt ett sommarhus i Sydafrika och vi renoverar hemma. Så, ni vet hur det är.”
Ja, eller hur?
Såna kommentarer förstärker bara filmens splittrande ”vi-mot-dem”-känsla och understryker hur skilda världar vi faktiskt lever i, inte minst i lilla Sverige.
New Order är en rå och grym film.
Parallellerna till Nazityskland – och flera andra diktatoriska regimer och epoker - är tydliga. De visar att det som aldrig fick hända ändå händer igen, om än i mindre skala och på ett annat sätt. Jag förstår att Franco vill provocera, men han når inte riktigt fram. Det känns lite för utstuderat spekulativt för att jag ska bli berörd på djupet.
Karaktärerna är för skissartade för att jag ska kunna lära känna och hinna bry mig om dem. Det känns som om Franco har siktet rätt inställt, men missar målet. Bong Joon-ho skildrade också den växande frustrationen mellan fattiga och rika i Parasit, men gjorde det på ett vassare och mer subtilt inkännande sätt. Även om han också använde våld hamnade det aldrig i fokus som i Francos film.
Det gör att Francos skildring känns mer cyniskt beräknande och ytlig och där våldet får en alldeles för framträdande roll i den underliggande samhällsproblematik som han vill belysa och dissekera. Samtidigt sätter han på sitt eget lilla vis ett viktigt samhällsproblem under lupp och det lyfter jag på hatten för.
NEW ORDER – DE NYA HÄRSKARNA
DRAMA
Producerad: 2021
Format: Bio och Blu-ray 2:39:1 HD
Utgivare: Studio S
Längd: 88 min
Betyg: 7