Franco Nero är förstås den ende riktige Django och Sergio Corbuccis originalrulle från 1966 den enda verkliga klassikern.
De 30 uppföljare (utan Corbucci och Nero) som gjorts håller inte samma klass. Det gör inte heller den enda officiella uppföljaren, Django Strikes Again (1987) med Nero i sin paradroll.
Men Django – hämnaren från 1968 (Viva Django a.k.a. Django – Prepare A Coffin) är en underhållande spaghettirulle med Terence Hill (Trinity-filmerna) i titelrollen.
Django försörjer sig som bödel, men är också kusk för en diligens som transporterar guld. Varför Djangos fru hänger med på dessa farliga körningar fattar jag inte. Men under ett överfall blir hon dödad. Django peppras också av skurkarnas kulor, men överlever.
Förrådd av en korrupt senator (Horst Frank) i maskopi med Lucas (George Eastman) och hans rövarband återvänder Django förstås för att hämnas. Till sin hjälp har Django ett gäng som han i hemlighet räddat från galgen och som alla skurkarna tror är döda och – givetvis – en kista med ett smattrande maskingevär.
I Tyskland klipptes filmen om helt. Django döptes om till Joe och blev en komedi med en helt annan story. När filmen släpptes i Sverige (både som Blodig terror och Mitt namn är Django) var nästan alla våldsscenerna censurerade. Sammanlagt elva klipp blev det.
Den dansk-svenska dvd-utgåvan (som snott omslaget från Corbuccis originalaffisch) är oklippt. Men den som har mixat ljudet måste ha varit hörselskadad – smockorna och revolvrarna dånar som kanoneld och musiken överröstar nästan skådespelarna genom hela filmen.