Lågmäld häxmeditation håller än.
LÅGMÄLD HÄXMEDITATION
Folk horror har vuxit fram som en trend inom skräckfilmen på senare år. Från The Witch över The Apostle till Midsommar är det många som plockat upp en genre som annars varit ganska vilande sedan det tidiga 70-talet.
Anfadern är förstås The Wicker Man (1973) som visade precis hur suggestivt det kan bli när man blandar folklore och skräck. Där en del moderna uttolkare mer vill låna av genrens trovärdighet till traditionella skräckscenarion väljer dock långfilmsdebutanten Lukas Feigefeld ett helt annat förhållningssätt.
Hagazussa är ett koncentrat av folkskräck som reducerats till en intensiv brygd av stämningar och miljö. Berättelsen om en ung kvinna som växer upp på en ensligt belägen gård med en ensamstående mor i 1400-talets alplandskap är långa stunder ordlös och följer den medeltida småbrukarens cykliska tillvaro. Mata boskap, mjölka, gå till marknaden.
Problemet är förstås att kvinnor som levde avsides och utanför traditionella familjestrukturer inte betraktades med blida ögon av sin samtid.
Feigefeld hanterar häxmyten med ambivalens, visar både på det patriarkala förtrycket av kvinnligt självuttryck men låter också det övernaturliga finnas med precis utanför bild.
När den unga Albrun tar sin hämnd på de som utnyttjat och förnedrat henne är det bara en annan offerroll hon går in i. Häxan är i Feigefelds tolkning en gränsöverskridande person som slits av starka krafter mellan olika verkligheter och får betala ett högt personligt pris för detta.
Resultatet blir en omväxlande lågmäld och brutal film, som tar sin samtid inte bara på allvar utan också som en stilistisk förebild för sitt berättande. Det är en annorlunda upplevelse, svår att slita ögonen ifrån, som i sina bästa stunder har en härligt drömsk kvalitet.
HAGAZUSSA
SKRÄCK
Producerad: 2017
Format: BD 2,39:1, DTS-HD 5.1
Utgivare: Dopplegänger Releasing (Import), (Nu också hos Prime Video)
Längd: 102 min
Filmen 8
Bilden: 9
Ljudet: 8
Extramaterial: 3