Punisher med ett annat namn.
PUNISHER MED ETT ANNAT NAMN
Undrens tid är tydligen inte förbi. Men när Punisherteveserien jag alltid drömt om dyker upp har den i egentlig mening inte med Frank Castle att göra. Stoppa mig om ni hört den här förut: ett amerikanskt militärförband decimeras under en operation bakom fiendens linjer. Ren otur, dåliga underrättelser från högre upp i befälskedjan, eller delar av en vittförgrenad konspiration?
Några av offren för den intrikat orkestrerade mörkläggningen som följer är huvudpersonen James Reeces (Chris Pratt) fru och unga dotter. Reece överlever mordförsöket och svär att dedikera sitt liv åt skoningslös hämnd. Klassiskt upplägg.
Mannen bakom James Reece är Jack Carr, en i raden av före detta Navy SEALs som slagit in på författarbanan efter avslutad tjänst. Givetvis har han också stark närvaro i sociala medier, säljer karlakarlsmerch som tygmärken med stridsyxor, skärbrädor, flasköppnare i form av .50 Cal-patroner, kaffe med mera.
Som författare har han lyckligtvis haft den goda smaken att ge sig in på fiktion. Hittills har det blivit fem böcker om Reece. Något som klart är att föredra framför ytterligare en lunta med krigsskrönor maskerade som självbiografi. Låt vara att sådana böcker är automatiska bästsäljare i ett land som älskar armén i allmänhet och specialstyrkorna i synnerhet.
Mytologiseringen av SEALs har exploderat efter 9/11 och därvid tillhörande nederlag (de är legio) och segrar (några stycken). Som när SEAL Team 6 knäppte Usama Bin Laden.
Pratt spelade som bekant en medlem av den styrkan i Katherine Bigelows maffiga Zero Dark Thirty. Den av Antoine Fuqua producerade, och inledningsvis även regisserade, The Terminal List är ungefär som finalen i den filmen sträckt över åtta avsnitt. Tyvärr interfolierat med en del olyckligt repetitiva flashbacks till bättre dagar.
I de första episoderna laborerar man lite trevande med tanken på Reece som en icke trovärdig berättare. Det går så långt att frågan om han i själva verket mördade sin egen fru och barn i något anfall av tumörinducerad paranoia till och med väcks. En tongivande scen i tredje avsnittet blåser dock effektivt bort alla sådana tvivel. Därefter följer ett porträtt av en genom sjukdom stukad men ofelbar gudakrigare som målmedvetet bockar av namn från den dödslista han upprättat på baksidan av en teckning hans dotter gjort.
Det brutala övervåldet stegras kontinuerligt. Känslan är att huvudpersonen, och upphovsmännen, testar gränserna för vad anförvanterna, och publiken, pallar med för agerande från den som utan tvivel ska ses om seriens hjälte.
Döda en korrupt snubbe med en överdos? Ok. Dra tarmarna ur kroppen på en mexikansk sicario medan han fortfarande lever? Visst. Slita en korrupt militär från fru och son, spänna på honom en självmordsväst och skicka iväg till sin likaledes ohederliga chef. Gulp. Spränga en bilbomb i affärskvarteren mitt på ljusa dagen? Vänta lite nu.
Så där håller det på hela vägen till slutbossfajten i vad som elakare pennstift än det här omnämnt som en våt dröm för konservativa män. En fullt rimlig kritik, men själv gillar jag detta skarpt trots att jag inte själv identifierar som en sådan. Ska man berätta en historia på ett engagerande sätt krävs något mått av inlevelse, om än inte acceptans, i vad som driver huvudpersonen och får fans att flockas.
I The Terminal List får man det plus sömlöst iscensatta actionsekvenser, öga-för-öga så det bokstavligt talat stänker, till och med lite klädsamt om än konsekvenslöst ifrågasättande av Reece och hans mordiska odyssé.
Detta från ovanligt kul skrivna biroller som Constance Wus journalist Katie Buranek, armépolaren Ben (en alltid välkommen Taylor Kitsch) och J. D. Pardos FBI-agent Tony Layun. Skillnaden är att trots en del ögonblick av tvivel inser alla till slut det enkla faktum att även när Reece spränger en bomb, så är den extremt precis.
THE TERMINAL LIST
ACTION
Producerad: 2022
Format: SVOD 16:9 HD
Utgivare: Prime Video
Längd: 55 min/avsn.
Betyg: 7