För oss som inte var på plats och tog oss igenom den grå vardagen är det lätt att betrakta 60-talet, särskilt det i Swinging London, med en nostalgisk blick. Vår upplevelse av epoken bygger på de många magnifika kulturella artefakter inom bildkonst, film, musik och mode som fick ett sådant genomslag att de ännu finns kvar i det allmänna medvetandet.
Beskrivningen stämmer väl in på huvudpersonen i Edgar Wrights senaste, den livfulla tonåringen Ellie (Thomasin McKenzie) som lämnar tillvaron med mormor i en småstad för att pröva lyckan på UAL: London College of Fashion.
Wright och manusförfattaren Krysty Wilson-Cairns lyckas fenomenalt med att porträttera den där känslan av förväntansfull nervositet när man äntligen får bege sig till sina drömmars stad och försöka hitta sin väg in i nya sammanhang.
För Ellie är processen svårare än vanligt. Ett känsligt sinnelag gör att hon ofta tycker sig stå i kontakt med modern, död för egen hand ett par år tidigare. Efter att ha flytt sin störiga studentkorridor och fixat boende mitt i Soho hos en trevlig men barsk hyresvärdinna (spelad av Diana Rigg, salig i åminnelse) finner Ellie sig nattetid förflyttad till den era hon så länge idoliserat.
Den inledningsvis berusande flärdfulla miljön av högklassiga nattklubbar och uppträdanden av Cilla Black upplever hon genom ögonen hos Sandie (Anya Taylor-Joy). En ung dam som 60 år tidigare också anlände till Englands huvudstad med stjärnor i ögonen. Hur de sedermera släcktes och ersattes av ett kompakt mörker är mysteriet Ellie och åskådarna får tampas med under resterande speltid.
Nog för att undertecknad alltid har Lovecraftglasögonen stadigt på näsan, men parallellerna mellan Wrights film och författarens The Dreams in the Witch House är så pass många att det är lite förvånande att inga andra kritiker verkar ha noterat dem.
Last Night in Soho står lyckligtvis väl på egna ben nästan hela vägen. Den tar en stor tugga ur nostalgikakan men är inte heller blyg för att påpeka hur lätt den blir anfrätt av svart mögel. Färden från glam och peppig musik in i skräcken strålande från den misogyni vi som samhälle ännu inte skakat av oss sköts genomgående bra.
Man hade dock kunnat sovra en aning bland sina horror set pieces då de inte lyckas nå upp till samma nivå av visuell berättarglädje som de mer neonbelysta partierna. Har man sett en ansiktslös skräckgubbe stadd i upplösning hasa efter en har man sett alla.
Extramaterialet belyser väl de olika bitarna av den kreativa processen och gör sitt jobb för den som vill djupdyka i filmens värld.
LAST NIGHT IN SOHO
SKRÄCK/DRAMA
Producerad: 2021
Format: BD 2.39:1, Dolby Atmos
Utgivare: Universal
Längd: 117 min
Filmen 7
Bilden 10
Ljudet 10
Extramaterial 7