filmrecension tv-serier

Copenhagen Cowboy

Grisar, maffiavåld och magisk realism i förtrollande genrehybrid

Annons:

 

Med Copenhagen Cowboy (Netflix) återvänder Nicolas Winding Refn för första gången på 18 år till Danmarks undre värld.

Men den här gången hamnar vi på helt andra Köpenhamnsgator än vi kanske förväntat oss efter hårdkokta och socialrealistiska hämnarepos som ikoniska Pusher-trilogin (1996-2005) och Bleeder (1999).

Här har Refn vänt sina gamla välkända miljöer ryggen. Borta är Vesterbro, Nørrebro och Østerbro. Nu har han istället filmat i Ørestad, en nybyggd hypermodern stadsdel i Köpenhamn som kan ses både som en symbol för det nya Danmark och framtidens Europa.

Till serien, som Refn skrivit manus och regisserat, har han skapat en helt ny spelplats. Vi kastas in i en skruvad, neongnistrande Noir-värld med våld och magisk realism där handlingen utspelar sig i ett gränsland mellan verklighet och superhjälte-fantasy.

Unga Miu (Angela Bundalovic) har tillbringat sitt liv som slav hos en mystisk organisation och sålts runt som ett slags lyckoamulett.

Nu hamnar hon först hos systern till en trafficking-hallick utanför Köpenhamn, sedan hos en mäktig och skum advokat (spelad av Refns ständige följeslagare Zlatko Buric) som ”ägt” Miu när hon var barn. Miu kommer också i kontakt med den kinesiska maffian och en otäck herrgårdsfamilj som föder upp grisar. (Grisfarmen har en viktig, både konkret och symbolisk funktion i storyn.)

Efter hand förvandlas den storögda Miu från en stum betraktare till ett slags rōnin, en herrelös samuraj på jakt för att hämnas sin ärkefiende Rakel (gestaltad av regissörens dotter, Lola Winding Refn).

Refn beskriver Miu som en utveckling av den hjältetyp han skapade för Mads Mikkelsen i Valhalla Rising (2009), Ryan Gosling i Drive (2001) och Vithaya PansringarmOnly God Forgives (2013). Men också ett slags alter ego av sig själv i flera olika kvinnlig gestalter, som regissören berättade för mig i en intervju.

Copenhagen Cowboys liknar ingenting annat som visas på Netflix nu.

Refn har kallat stämningen i serien ett slags tillstånd av ”sorg, synth och neon”. Det är också en berättelse som ständigt byter skepnad - från Sci-fi, Noir-thriller och superhjältefilm till drama, skräck och western.

Vi kastas handlöst mellan närgånget och uppskruvat, blodigt våld och stillsamma, neonskimrande betraktelser på håll. Musiken, skapad av Cliff Martinez, växlar lika halsbrytande som berättartempot – från nästan ömsint sorlande till pumpande hårt och krävande intensivt. Precis som i Tarantinos filmer – som både kommenterar och sätter stämningen för det som skildras – utmärker sig musiken i Copenhagen Cowboy också som en egen, viktig karaktär.

Det här är ingen lättsmält serie, utan en upplevelse som kräver uppmärksamhet och tålamod. Hatten av för Netflix som vågar utmana sin publik och ge den egensinnige Nicolas Winding Refn fritt spelrum för att (än en gång) bryta ny mark och sticka ut.

Det finns alldeles för få av hans kaliber som på samma oförutsägbara och känsloladdade sätt kan förtrolla, provocera och fascinera. Den här gången med en fantasieggande genrehybrid i en sorts framtidens Pusher-värld som bränner sig fast i medvetandet långt efter att serien slutat rulla.

Betyg: 8/10

Bild: Christian Geisnæs

Annons:

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår