På väg för att besöka sin syster stannar Edna (Cristina Galbó) vid en bensinmack utanför Manchester. Sen går det år helvete...
Vid macken råkar Edna krascha antikhandlaren Georges (Ray Lovelock) motorcykel. George kräver att Edna skjutsar honom till närmaste stad, men ute på landsbygden kör de vilse.
På en åker står några män i overaller med en mystisk maskin. De visar sig vara från Jordbruksdepartementet med en ny uppfinning som ska utrota skadeinsekter med hjälp av ultraljudvågor.
Istället väcker signalerna de döda till liv.
Edna attackeras av en död luffare, men räddas av George. De lyckas fly, men blir snart jagade av en nitisk polisinspektör (Arthur Kennedy) som är övertygad om att George och Edna är ”två hippies från London” som ligger bakom alla mord som egentligen begåtts av en växande skara zombier.
Trots att denna kultförklarade spansk-italienska mix av Sci Fi och zombie-splatter utspelar sig i nordvästra England är den förutom några exteriörscener helt inspelad i Italien.
Det märkliga soundtracket med stönanden och bisarra andningsljud är inspelat av regissören Jorge Grau själv som även bidrog med zombiernas läten.
Filmen gick upp på bio i England som The Living Dead at Manchester Morgue (1974). Den släpptes på VHS 1985, nedklippt med drygt två minuter, men hamnade på den ökända Video Nasty-listan under titlar som bland annat Let Sleeping Corpses Die och Don´t Open the Window.
Filmen släpptes oklippt på dvd först 2002, men utan den omtalade scenen där en zombie äter ett öga – den filmades aldrig. Samtidigt är det den första zombiefilmen där man visar zombier som kalasar på offrens inälvor i bild. (Effekterna är skapade av Gianetto Di Rossi som senare kom att bli berömd för blodbaden i Lucio Fulcis zombieklassiker.)
En limiterad Special Edition-version gavs även ut på Blu-ray 2020. Filmen har aldrig släppts i Sverige, men rullar nu på Netflix. Blodigt, stämningsfullt och kusligt underhållande.