OPPENHEIMER

En av 1900-talets mest kontroversiella figurer porträtteras i en biopic berättad med visuellt överdåd och dramatik som suger musten ur tittaren. Hemmabio har sett Christopher Nolans film om Julius Robert Oppenheimer med en kongenial Cillian Murphy i huvudrollen.

Professor i teoretisk fysik och huvudman bakom Manhattanprojektet som ledde till världens första atombombssprängningar. Hiroshima och Nagasaki. Att kalla Oppenheimers gåva till världen problematisk är att uttrycka sig milt.

Med utgångspunkt i boken American Prometheus. The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer av Kai Bird och Martin Sherwin har Nolan skapat en film som försöker sig på konststycket att varken ställa sig till doms över sin huvudperson eller landa i uddlös genikult. Den föresatsen lyckas han med till stora delar.

Med ett magiskt foto av Hoyte van Hoytema illustreras Oppenheimers utflykter till de mest extrema idésfärerna. Det är publikt och privat omvartannat med intima ögonblick även från Oppenheimers komplicerade kärleksliv som motvikt till allt högtflygande teoretiserande och arbetet med att bygga ni-vet-vad. Dessa delar av filmen existerar i någon sorts snygg disharmoni som är genomgående överväldigande.
I sällskap av Ludwig Göranssons musik blir de också öronbedövande vackra. Historien rullas upp ickelinjärt och med vilda tidshopp mellan dåtid, nutid, framtid. 

Men all denna fasaväckande skönhet dras emellanåt ner i det moras som är rättegångsskildringen. Då Oppenheimer efter att bomberna fallit över Japan ägnade sig åt en del ångestriden självkritik började man från officiellt håll tvivla på var hans sympatier låg. Processer för att misskreditera honom drogs igång. Tyvärr utgör detta en alltför stor del av den tre timmar långa speltiden.

Trots dessa mindre inspirerande partier är detta klart sevärt. Oppenheimer går att uppleva på makalös 70 mm i Stockholm och Malmö. Väl värt en tripp. Samt 35 mm på ytterligare sju biografer i vårt avlånga land. Kolla de lokala bioannonserna.