Varenda sommar sedan flera år tillbaka återkommer en flock fiskmåsar vid nästan exakt samma tid varje natt.
De flyger runt innergården och skränar utanför mitt sovrumsfönster i ett par timmar, sedan försvinner de lika hastigt som de kommit. Det är lika underligt som att en hare satt på samma ställe nedanför min balkong varje natt när jag såg Zoo för en del år sedan.
Är det något naturen försöker säga mig?
Samma dag som jag börjar titta på filmatiseringen av Frank Schätzings bästsäljande Sci Fi-roman Svärmen (2004) läser jag också i morgontidningen att forskarna på nytt varnar för djuphavsgruvdriften och att den riskerar att rubba havens ekosystem och äventyra jobb, matförsörjning och fiske.
Djuphavsbrytning är också den utlösande orsaken till katastrofen i The Swarm.
Havsdjuren börjar bete sig oförklarligt och aggressivt. Krabbor invaderar stränderna och humrar förgiftar dricksvattnet, valar sänker fartyg och när Nordsjöns kontinentalbrant rasar skapas en tsunami som dödar hundratusentals människor över hela Europa.
Norrmannen Sigur Johansson (Alexander Karim), Cécile Roche (Cécile de France) i Frankrike, Leon Anawak (Joshua Odjick) i Kanada och tyskan Charlie Wagner (Leonie Benesch) är några av de forskare och marinexperter som sammanstrålar för att rädda världen. De lägger fram en sensationell teori – det är ett kollektivt (kanske utomjordiskt) medvetande (”Yrr” kallat) som driver folk från haven och kusterna genom att infektera havsdjuren med muterade bakterier. Är det som straff för att mänsklighetens galopperande miljöförstöring?
Myndigheterna vägrar stötta forskarnas plan att försöka få kontakt med väsendet. Då kommer den japanske affärsmannen Mifune (Takuya Kimura) till undsättning. Han har gjort sig en förmögenhet på att exploatera jordens resurser. Nu vill han betala tillbaka genom att finansiera den expedition som ska ta forskargruppen till Norra ishavet i hopp om att lokalisera ”Yrr” och stoppa processen som gör att havsdjuren attackerar.
Det börjar bra.
Det är storslaget, påkostat och ambitiöst. Kanske inte så konstigt med Game of Thrones-producenten Frank Doelger ombord.
Inledningsvis bygger man också upp en ödesmättad spänning. I vissa stunder påminner det lite om serien Zoo (2015–2017). Till och med musiken låter likadant ibland.
Men efter ett par avsnitt börjar det gå trögt.
Dramatiken sätts på paus. Även om det finns en del maffiga scener uteblir de där förväntade, riktigt svulstiga katastrofscenerna nästan helt. I långa perioder känns det faktiskt rätt avslaget. Det blir för mycket rynkade pannor och faktatugg med bekymrade forskare framför skärmar och stapeldiagram som spekulerar i vad de tror håller på att hända i haven.
Tempot dras ned och jag tappar intresset, mycket för att jag inte begriper vad forskarna pratar om. Med en så lovande premiss blir det en besvikelse när det händer så lite och stora delar av handlingen utspelar sig på trista konferensrum, i opersonliga labb och dystra sambandscentraler på ett fartyg. Det blir för mycket styltigt skrivbordsdrama med en rätt överpretentiös dialog och för lite action och katastroffilm.
Ett annat problem är att det vid flera tillfällen händer saker som inte får någon uppföljning, trots tragiska upplevelser. Det är möjligt att det är annorlunda i romanen, men här skiftar man fokus lite väl ofta och snabbt. Antingen har man glömt att syna konsekvenserna eller så tycker man inte att de är tillräckligt viktigt att lägga tid på. För oss som tittar uppstår då en del märkliga luckor och frågetecken.
Det finns alltid utmaningar med internationella produktioner som utspelar sig runt om i världen. Mest realistiskt blir det när olika nationaliteter får prata sitt eget språk. Men det kan också bli lite konstigt som här.
För svensk publik känns det lite underligt att finska Krista Kosonen pratar svenska i somliga scener, men sedan engelska med svenskarna Alexander Karim och Eva Röse och norska med Rune Temte. Lika märkligt blir det när en belgisk forskare växlar mellan franska och engelska när hon pratar med sina barn. Varför?
Kemin mellan flera av skådespelarna är väl också lite si sådär emellanåt. Bäst är Alexander Karim och Leonie Benesch som känns mest trovärdiga.
Med det sagt är det ändå en hyggligt sevärd serie som mot slutet får mig att tänka lite på James Camerons Avgrunden (1989).
Spännande blir det när det drar ihop sig till säsongsfinal, för det blir väl blir minst en vända till. Eller?
THE SWARM
SCI FI/DRAMA
Producerad: 2023
Format: SVOD
Utgivare: Viaplay
Längd: 8 x cirka 45 minuter
Betyg: 6