DETALJERAT, BLODIGT OCH HÄRLIGT LÅNGT
När HBO gav David Chase chansen med Sopranos 1999 var det en satsning som skulle komma att spela en stor roll i utvecklingen av dagens TV-landskap. Många serier innan dess var avsevärt mer lågambitiösa vad gällde produktion, manus och längd.
Framgångarna gav HBO mod att satsa på Band of Brothers, ett projekt Tom Hanks och Steven Spielberg hade börjar prata om under inspelningen av Saving Private Ryan.
De hade båda läst Stephen Ambrose skildring om ”Easy” kompaniet från 101 luftburna divisionen, vilka man fick följa från grundutbildningen i USA över invasionen i Normandie till den tyska kapitulationen.
Den mest påkostade tv-produktionen dittills var ett faktum. Band of Brothers spelades in på ett gammalt flygfältsområde i England, där man byggde stora kulisser för olika europeiska miljöer.
Hanks och Spielberg lade ned mycket tid på research och intervjuade de flesta överlevarna från förbandet. Delar av detta material klipptes sedan in i tv-serien. Skådespelarna skickades på ett träningsläger under ledning av Dale Dye, en pensionerad kapten från Marinkåren, vilket avslutades med skarp fallskärmsträning.
Alla dessa förberedelser syns i bild. När Damian Lewis, Ron Livingston, Donnie Wahlberg och de andra rör sig i formation genom slagfält och ruinstäder är det med inövade rörelser och handsignaler.
Serien berättar också metodiskt om den amerikanska armens utmaningar: Mötet med tyskt pansar, SS-förbandens grymhet, Ardenneroffensiven under det kalla nyåret 44/45 med snöstormar och tjock dimma. Det är ambitiöst och detaljerat på ett sätt som man sällan ser.
Visst finns här också problem. Men sådant stort fokus på helheten tappar Band of Brothers ibland sina karaktärer på vägen, med ansikten som passerar revy ganska anonymt.
Det finns också en sådan respekt för de soldater man berättar om att det stundtals känns väl tillrättalagt, som när förbandet visar omtanke om de ”tyskhoror” (kvinnor som haft relationer med tyska soldater) som bespottas av andra. Serien är en hyllning av kompaniet, på gott och ont.
Just denna aspekt var något som Hanks och Spielberg tog fasta på när man återvände till andra världskriget igen nästan tio år senare, denna gång till Stilla Havet i The Pacific. Här fokuserar man på färre karaktärer och låter dessa breda ut sig mer, både i skyttegravarna och vid sidan om. Det ger mer utrymme att skildra vad krig gör med människor.
The Pacific är mörkare i tonen än Band of Brothers och spenderar mindre tid med att glorifiera den egna sidan. Det är både ett medvetet val av produktionen, men också något som påbjuds av Stilla Havskrigets förutsättningar. Den amerikanska motoffensiven efter Pearl Harbor var en serie av slag på öar och atoller, ofta i tät djungel, mot en motståndare med en närmast fanatisk stridsmoral.
Det blir blodigt och brutalt, där det är uppenbart att man betalar för varje meter tagen terräng med människoliv. Slaget om Iwo JIma står ut, en knappt bevuxen ö mest bestående av svarta vulkanstränder och ett högt berg. Blodet från den amerikanska landstigningen färgar vattenbrynet rött och högar av döda japaner blir tillfälliga skydd vid framryckningen.
Såväl Band of Brothers som The Pacific är ikoniska krigsskildringar och det är svårt att gå tillbaka till långfilmsformatet i genren efter att ribban satts på denna nivå. Kanske är det också därför en uppföljare dröjt, men inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid kommer Masters of the Air från paret Hanks & Spielberg på Apple TV+. Denna gång blir det bombflyget som avhandlas.
BAND OF BROTHERS, THE PACIFIC
KRIG
Producerad: 2001/2010
Format: 16:9, Dolby Stereo
Utgivare: Netflix
Längd: 594/530 min
Betyg: 8