Svensk synthfilm som berör.
Äntligen! En svensk uppväxtskildring som inte känns penibelt tillrättalagd med stolpig dialog och folk som skriker på varandra när det uppstår konflikt. Patrik Blomberg Book (klippning, manus, musik, produktion och regi) har delvis med utgångspunkt i sin egen tillvaro som synthare på 80-talet med Düsseldorf, Skåne skapat en långfilmsdebut som sticker ut i vinterns biorepertoar.
Huvudrollsinnehavaren Erik Svedberg-Zelman ger oss en fin gestaltning av Fredrik, en ung man i Skånska Brösarp med kärleksfulla men inte helt stabila frånskilda föräldrar. Fredrik brinner för elektronisk body från Belgien och flickvännen Nina (Rebecca Plymholt), nyinflyttad från storstan. Övre medelklass.
När hon berättar att hon sökt in på en fotoskola i Stockholm rasar allt för Fredrik. Och detta bara dagarna innan debutspelningen med Vision Moderne, bandet han har med vännerna Kim (Selma Modéer Viking) och Pelle (Ian Henri).
Vi följer ett par svettiga ångestridna dagar då Fredrik kämpar på med självhat, låtskrivande samt en mor och far som gärna tar till flaskan när det börjar kännas jobbigt. Allt tonsatt med musik av à; GRUMH, Front 242, Absolute Body Control, Twice A Man, Page med flera samtida från den elektroniska musikscenen.
Stilnivån är genomgående helt rätt med brunmurrig 80-talsestetik och tonåriga synthare klädda i de mörka plagg som stod att uppbringa från den lokala klädbutiken. Stark igenkänning blir det.
Att vara synthare i min forna hemstad Norrköping på 80-talet var brutalt. Gillade man svarta kläder och kortklippta frisyrer var det som att sätta en måltavla på ryggen.
I dåtidens media och snacket efteråt har det gjorts mycket av fiendskapen mellan synthare och hårdrockare. Det kan säkert ha förekommit. Men åtminstone i miljöerna jag rörde mig var det folk utan tydliga musikpreferenser som var problemet. Förolämpningarna som spottades efter en på gatan, hoten i skolkorridorerna, sparkar och slag kom från normisar i slitna blå jeans och gympadojor. Kickers eller helt enkelt drägg som vi kallade dem på den tiden.
När man levt under konstanta hot en längre tid tenderar man att bli, låt oss säga, mindre tolerant. Hårdrockarna hade man i det sammanhanget mer gemensamt med trots att man inte stod ut med musiken de lyssnade på.
Düsseldorf, Skåne gjorde mig helt tagen och väldigt glad. Att musikreferenserna sitter där de ska är såklart toppen. Men långt viktigare är att vi här har en film som lyckas porträttera såväl ansträngda som mer harmoniska familjeförhållanden och den inneboende dynamiken utan att det känns pekpinneartat.
Hur coolt det än är att äntligen få se sin subkultur representerad i en spelfilm så hade det ännu kunnat bli på sin höjd kul kuriosa om det övriga inte kommit till sin rätt. Här finns dock ett välskrivet manus och en oerhörd tonträff i alla roller. Och Düsseldorf, Skåne lyckas även säga något om klass och ge en ögonblicksbild av ett svunnet Sverige som man trots allt minns med viss värme.
Düsseldorf, Skåne har biopremiär 2024-02-09.