Dansken Ole Bornedal (manus och regi) fick en stor succé med rysaren Nattvakten (1994). Han regisserade 1997 själv en (mindre bra och mindre framgångsrik) amerikansk remake (med Nick Nolte, Patricia Arquette och Ewan McGregor).
Nikolaj Coster Waldau spelar Martin, en juridikstuderande som jobbar extra som nattvakt på ett rättsmedicinskt institut i Köpenhamn. Flickvännen Kalinka (Sofie Gråbøl) gör honom ofta sällskap för att fördriva tiden under de långa, trista nattpassen. Ibland dyker också bäste kompisen Jens (Kim Bodnia) upp med sin flickvän Lotte (Lotte Andersen).
Samtidig härjar en bestialisk seriemördare som skalperar och sodomiserar sina offer. Mördaren visar sig vara samma person som leder jakten på gärningsmannen, den psykopatiske kriminalkommissarie Wörmer (Ulf Pilgaard).
Snart börjar det hända märkliga saker i institutets bårhus. Wörmer attackerar och fängslar Martin och Katinka, men Jens räddar livet på dem i sista stund genom att skjuta Wörmer.
30 år senare återupprepar sig historien i denna uppföljare som också regisserats av Ole Bornedal.
Martin (Coster Waldau) är fortfarande traumatiserad av händelsen som fick Kalinka att begå självmord och Jens att fly till Thailand. Martin är arbetslös och sitter bara hemma och knaprar piller.
Hans dotter Emma (Fanny Bornedal) studerar medicin och tar (aningen långsökt) jobb som nattvakt på samma bårhus som Martin med nöd och näppe undkom med livet i behåll. (Varför behöver man egentligen nattvakt på ett bårhus?)
Nu skakas Köpenhamn av en ny makaber mordvåg där offren på nytt blir skalperade.
Men Wörmer (Pilgaard) kan man räkna bort. Han överlevde visserligen skotten, men sitter inspärrad på livstid. Blind, skröplig och en blek skugga av sitt forna jag. Istället misstänker polisen en ”copy cat”-killer – eller kan det kanske vara någon som står Wörmer nära som vill hämnas? Någon börjar i alla fall rikta in sig på Martins närstående och snart hamnar Emma i blickpunkten.
Nattvakten var en stilsäker och banbrytande ”nordic noir”-slasher när den kom.
Men det har hänt mycket i genren på 30 år. Jag blir alltid skeptisk när man ska damma av gamla framgångsrecept, antingen med en nyinspelning eller, som här, en fortsättning efter så lång tid.
Men Bornedal lyckas förträffligt med en överraskande otäck och lyckad uppföljare.
Jag förstår varför filmen blev en biosuccé i Danmark med över 250 000 besökare.
(Kul att filmen också fick plats på de svenska biograferna.)
Bortsett från en del konstiga detaljer och mindre trovärdiga vändningar mot slutet är det en bra story Bornedal berättar. (Riktigt fint också att få återse den karismatiske Kim Bodnia - det var längesen jag såg honom i något nytt.)
Bornedal bygger skickligt upp stämningen, utan att frossa i alltför mycket gamla trötta klichéer. Han skrämmer snyggt och effektivt. Flera av scenerna i bårhusets kalla, sjaskiga korridorer är riktigt kusliga.
Jag ska kanske förtydliga att det, trots filmens undertitel med demoner, inte finns några övernaturliga inslag.
Det här är en klassisk slasher på alla sätt.
Kanske hade det blivit lite mindre förvirrande om man använt den alternativa danska titeln Nattevagten 2 - Dæmoner går i arv för det är ju vad det handlar om – trauman som går i arv.
Betyg 7 av 10