Tidigt 90-tal var jag och mina vänner inne på synth- och industrimusik av det hårdare slaget. Det var Einstürzende Neubauten, Laibach, Skinny Puppy och band från Linköpingsbolaget Cold Meat Industry som gällde.
På lediga stunder hängde vi i de raserade delarna av Norrköpings fabrikslandskap och gjorde kortfilmer. Att röra sig bland folk i vår egen ålder var ofta förknippat med attacker på våra personer. Så vi drog istället till hamnen på helgerna och drack folköl och annat på Öhmanskajen.
Hur det kom sig att vi i den här vevan började lyssna på The Beach Boys undslipper mig i nuläget. Kanske var det texten Jim Thirlwell skrivit till låten “Satan Place” (släppt under namnet Scraping Foetus Off the Wheel), där han bland mycket annat käckt konstaterar “I''''m the LAST SURFER IN HELL!!! COWABUNGA!!!” som fick oss sugna på surfrock? Eller var det hiten The Beach Boys hade med flitigt MTV-spelade “Kokomo” som inspirerade till djupare gräv i denna låtskatt?
Hur som helst var fluffiga stämmor och intrikat pop från det mytomspunna och soliga Kalifornien en så pass skön motpol till vår vanliga diet av distad sång och metalliskt skrän att vi blev fullkomligt besatta under en period.
En extra knuff fick vår fascination när vi insåg att en av gruppens medlemmar, Dennis Wilson, varit i slang med sektledaren Charles Manson, ett as som ofta figurerade i industrimusiksammanhang kring den här tiden.
Det är en av flera mörka detaljer som passerar likt snabba krusningar på den perfekta yta den färska dokumentären regisserad av Frank Marshall och Thom Zimny efter ett manus av Mark Monroe vill presentera när The Beach Boys karriär ska återberättas.
Ungefär som bandet med låtar som ”Surfin’ USA” och ”California Girls” etablerade drömmen om ett perfekt tonårsliv på den amerikanska västkusten med sol, surf och gulliga tjejer vill filmmakarna förmedla en perfekt bild av hur en trio bröder - Brian, Dennis och Carl Wilson – och två vänner - Al Jardine och Mike Love – startade en grupp som skapade musikhistoria.
Till sin hjälp har man rejäla budgetmuskler, massiva mängder arkivmaterial samt nyinspelade intervjuer med såväl medlemmarna som en del märkligt utvalda samtida musiker. Janelle Monáe (ni vet hon som väljer filmroller om de får pubeshåren att vibrera) kanske privat är världens största fan av The Beach Boys, vad vet jag. Men här känns hon mest inklämd för kidsen som annars skulle avfärda bandet helt.
Som musikdokumentär betraktat är väl det här en helt ok grundkurs enligt den gängse mallen. Här finns plustecken som en del coola intervjuer med studiomusiker och andra som vanligen inte brukar lyftas fram. Men har man några som helst förkunskaper kring bandet kryper snart känslan av en kraftigt vinklad produkt fram.
Här ska bilden av Brian Wilson som The Beach Boys primus motor justeras. Den äldste Wilson-brodern hanterade de astronomiska framgångarna sämre än övriga medlemmar. Han började må dåligt av det konstanta turnerandet och ville hellre stanna hemma för att skriva ny musik.
Det självmedicinerades med diverse substanser och mannens mentala hälsa har bevisligen varit skakig hela vägen fram till våra dagar. Så hans medverkan i dokumentären är begränsad till främst arkivintervjuer och några få instick med nyare material.
Således är det främst övriga ännu levande medlemmar som kommer till tals och får ge sin syn på odödliga klassiker som skivan Pet Sounds och den ännu mer experimentella och länge undangömda uppföljaren Smile vars mörka popsymfonier inte föll i särskilt god jord hos dem.
Resten av världen utnämnde Brian Wilson till musikaliskt geni i den vevan. Al Jardine och de andra i bandet var inte lika imponerade av låtar som “Vega-Tables”, en knasig hyllning av att äta ekologiskt. Lite märkligt med tanke på att The Beach Boys några år tidigare släppt “The Lonely Sea” utan att blinka. I den sorgsna balladen sjunger Brian Wilson om en simbassäng med känslosam stämma.
Det är också talande att filmskaparna väljer att sätta punkt för dokumentären med spelningen gruppen hade på The Mall i Washington 4 juli 1980. En uppenbar karriärhöjdpunkt som drog runt 400 000 människor.
På så vis kommer man undan de senaste fyrtio årens tragedier som Dennis och Carl Wilsons alltför tidiga död, märkligheter som att två versioner av bandet med olika sångare turnerat parallellt samt det faktum att Brian Wilson och Mike Love stämt varandra i omgångar.
The Beach Boys landar tyvärr i att vara en partsinlaga för Love. En rejäl plump i protokollet med tanke på att den karlen trots Jardine och Wilsons protester spelat under namnet The Beach Boys för en organisation som stöder troféjakt. Trist, men i bästa fall är det några som upptäcker bandet genom den här filmen och blir tillräckligt engagerade för att forska vidare på egen hand.
THE BEACH BOYS
MUSIKDOKUMENTÄR
Producerad: 2024
Format: SVOD 16:9 HD
Utgivare: Disney +
Längd: 113 min
Betyg: 5