BEETLEJUICE BEETLEJUICE
Lika bra att erkänna direkt. Mitt förhållande till Tim Burton vilar på minnen från fornstora dagar. Vi tappade nästan helt bort varandra någonstans runt Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.
Efter att ha följt honom med stort intresse sedan 80-talet förvånades jag över att stå närmast kallsinnig inför merparten av hans projekt, med undantag för stop-motionanimerade Frankenweenie, det senaste decenniet eller så.
Till och med biopicen Big Eyes, en genre där Burton levererat sitt Magnum Opus Ed Wood, har stått osedd i hyllan ett par år vid det här laget (sorry Anton, du ska få tillbaka din BD i sinom tid).
Mitt sinnelag hade förvisso mjukats upp en aning genom tittandet på ceremonin där Burton äntligen fick sin stjärna på Hollywood Walk of Fame. Vem blir väl inte sentimental av kärleksfulla tal?
Men ändå var det med ett visst mått av skepsis som jag närmade mig Beetlejuice Beetlejuice, uppföljaren till genombrottsrullen från 1988. Skulle det här bli ännu en sådan där snedseglad nostalgifest med ett lövtunt manus som drunknar i avbockade fanserviceboxar?
Till min oförställda glädje kan jag meddela att så icke är fallet. Istället får vi en återförening där allt klaffar. Historien bejakar att det gått 36 år sedan sist. Gothikonen Lydia Deetz (Winona Ryder) slår numer mynt av sin förmåga att se spöken som värd för en reality tv-show.
Förhållandet till hennes en gång så lea styvmor, den väldigt framgångsrika koncept- och performancekonstnären Delia (Catherine O’Hara), har blivit bättre med åren. Men historien upprepar sig givetvis. Lydia blir nu i sin tur, häpp, ghostad av sin egen dotter Astrid (Jenna Ortega) som är vred över att mamma inte använt sin förmåga till att kontakta hennes far. Aktivisten och Mario Bava superfanet Richard (Santiago Cabrera) förmodas död sedan hans kapsejsade båt hittats övergiven efter ett uppdrag i Amazonas.
Ytterligare ett dödsfall i familjen för de tre generationerna Deetz-kvinnor samman i huset där allting började. Det är då saker och ting börjar bli riktigt intressanta. Ännu fler komplikationer tillstöter som gör att man återigen får kalla på den opålitlige bioexorcisten Beetlejuice (Michael Keaton).
Med Beetlejuice Beetlejuice är Burton tillbaka i den där filmstilen som gjorde mig förälskad i hans konstnärskap en gång i tiden. Allt från scenografi till effekter är sådär charmigt skevt handgjorda och visuellt skiftar det rejält i rask takt. Från vår världs aningen absurt förhöjda verklighet till sekvenser med stop-motion.
När Beetlejuice ska återberätta sitt ursprung befinner vi oss plötsligt i en raspig Bavarulle anno 1960, komplett med berättarröst på styltigt dubbad italienska. Hjärtat sjunger!
Tillbakablickens gothigt svartvita toner kontrasterar mot dödsriket som poppar i grällt gröna och lila nyanser. Danny Elfmans brassar på med karnevalisk och mörk musik som förtjänstfullt tar avstamp i originalet men ändå känns väldigt 2024.
Humör och tempo hålls högt i den här historien vars många turer får mig att associera till taglinen för 50-årsjubilerande The Texas Chainsaw Massacre: “Who will survive and what will be left of them?”
Utöver huvudensemblen som av allt att döma har kul och är superengagerade får vi även fina rollprestationer från Monica Bellucci som själssugande femme fatalen Delores och Willem Dafoes odöde actionskådis Wolf Jackson vars liv efter detta är en ständig jakt på den perfekta onelinerposen.
Härligt att kunna bli överraskad och faktiskt få en film som med råge bör tillfredsställa vänner av Beetlejuice men också nytillkomna Burtonfans som funnit honom genom tv-serien Wednesday. Skulle kanske inte gå så långt som min kollega på SvD som tycker Beetlejuice Beetlejuice dämpar dödsångest. Men goda skratt ska ju förlänga livet sägs det och sådana får man i vilket fall många av här. Kanske? Gott så.
BETYG: 9